En tymlig och en evig död;
O, obeskriflig ångst och nöd!
Ho kann thet nog beklaga?

Ty lagen, satan, helfvetit,
The göra nu sitt bästa,

Hvar en aff them utkräfver sitt,

Sin rätt i oss at fästa;

Then, oss förbrår vårt syndabrott,

Then, frestar oss med mordske skott', Then vill oss slätt upsluka.

Ah, jämmer, gråt och klaga-röst, Hvart ut vill thet dock lända?

Hvar finnom vij dock hielp och tröst,

Hvart skole vij oss vända?

Vij vete sielfva intet råd,

Så framt Gud ey gör med oss nåd, Så moste vij förtvifla.

Men hör, tin Jesus säyer här

Och tröstelig förkunnar:

Att fadren hafver verlden kär

Och henne alt gott unner.

Förthenskull, henne till stor mon,
Utgaf hann sin enfödde son,
Som skulle döden lijda.

På thet han genom sådan död
Till lijfvet och till hälsa,

Them, som här vore stad i nöd,

Fullkomlig skulle frelsa.

Att ingen, ingen skull' förgå,
Menn vist thet himla lijfvet få,
Som upå Jesum trodde.

Gud vare tack för thenne tröst,
Som oss utur all fara

Genom sin son har återlöst,

Att vij nu kunna vara

Rätt trygge om vår salighet,
Och vältrefnat i evighet.

Gud, lätt oss thet besinna!

Tredie dagen Pingst.

Evang. Ioh. X: 1–11.

Här mond' ett andligt fårabus för våra tanckar falla,
Ther uti Gud till sina fåår oss har behagat kalla.
Sij thetta fårehuset är then christelige kyrckia,

Ther uti Gud vil sina fåår med nåd och sanning styrckia.

Till ingång uti thetta hus har Gud sin son förordnat,
Som dören sielf för fåren är och om them hafver vårdnat,
Hann hafver ock sin dörevård, som är then helge ande,
Som läser här för herden up och fååren går till handa.

Jag säger här att dören är vår frelsare, then fromma,
Och utan honom ingen kann till saligheten komma.
Så kunne vij ey något gott för utan honom göra.
Säll' are the, som med all fijt och lydna hans röst höra.

Ty the sku gå här ut och inn, ett gott och fult beet finna,
Ja, genom honom skole the till saligheten binna.
Ther andra skole evigt dö, för hiertans ångest tiuta,
Så skole thesse hafva lijf och öfver nog få niuta.

O Jesu, med titt helga blod är iag i dopet tvagen,
Och i titt andlig fårehus införder och uptagen,
Jag beder tig af hiertans grund af nåde mig förunne,
At uti thetta fårehus iag städze blifva kunne.

Och ther af infödd oförstånd med mig så monde hända,
Att synden frå titt fårehus och hiord mig skulle vända;
Så ville tu dock icke platt ifrå tig mig utskiuta,
Men lätt tin dörevård för mig, tin nåde-dör upsluta.

För ingen fattig syndare, som står på bättringz trappar,
Slår hann igen tin lijfzens port, när hann med tro påklappar,
Lätt mig, min Jesu, finna beet, tin godhet iag förvänter,
Mig spijsa med titt helga ord och dyre sacramenter.

The tiufvar och the röfvare med mackt styr' och afväre,
Som ey uti titt fårehus genom tig komne äre,
Och sitt upsåt med flärd och svick fortsättia och bedrifva,
Att röfva tina trogne fåår, them stiäla och afflijfva.

Men våra rätta herdars röst och hälsosame lära,
Gif att vij höra, som sig bör, och them med lydna ähra,
Och sidst för oss genom tig sielff tijt till thet fårehuset,
Som ther i saligheten fins i thet himmelska liuset.

Fierde dagen Pingst.

Evang. Joh. VI: 44—51.

Thet tror jag vist och fast, att ingen här är till,

Then icke gerna till sin Jesum komma vill. Men dock så äre få, som thet hos sig besinna, Att ingen af sig sielf then rätta väg kann finna,

Med mindre fadrens nåd oss drager med sitt ord, Thet med predikande oss allom är kungiordt. Then ock rätt salig är, som thet af fadren hörer, Ty thetta medlet oss till Jesu kunskap förer

Then känner vist sin Gud och Jesum utan flärd, Then genom ordetz krafft aff Gudi sielf är lärd; Ty hann, hann drager oss väl fram med tväggehanda: Utvärtes med sitt ord, invärtes med sin anda.

O, visserlig är then rätt säll och lyckelig,
Som här till villig är och låter draga sig.

Ty genom sådan drägt then rätta tron han vinner,
Och, om han här än dör, hann ther dock lifvet finner.

Ty Jesus lofvar sielff och thet här säyer till, Att honom på hin dag hann vist upväckia vill.' Så är nu Jesus ock för then skull dödat blifvit, Och har för verldsens lijff sitt egit kött utgifvit.

Hann är thet lijfzens bröd, som är hijt kommen nid
Af himmelen, och ho som holler sig ther vid,

Att hann thet jordiska med flijt tillbaka sätter,
Och på ett andligt sätt af thetta bröd sig mätter.

Sij, han skall aldrig dö, men theraf glädia sig,
Att han skall lefva ther med Gud evinnerlig.
O, ord, full' krafft och safft, som bästa trösten gifva
Och uti dödzens stund all hiertans sorg fördrifva!

Min Gud, så drag tu mig till Jesum, tin son kär, Att iag på honom tror, then tijd iag lefver här, Så veet iag, att han skall sin hand till mig utsträckia Och mig på domedag till evigt lijff upväckia.

Söndagen Trinitatis.

Evang. Ioh. III: 1—15.

Then en gång salig blifva vill, för all ting moste tro

Att tree personer äre, som uti gudom bo.

Och hoo, som sådant icke tror, han vist fördömder är, Och hafver ingen salighet ey här, ey heller ther.

Dock moste mann här väl see till, att mann thet rätt förstår,
Ty mann personerna ey j hvarandra blanda får;
Så lijtet mann Gudz väsende ey heller skilia tör,
Ney, utan att en endast Gud är till, man säga bör.

Min christen, vet, en särdeles person Gud fader är,
Och åter är en särdeles person Gudz sonen kär,
Så ock en särdeles person är ock then Helge And;
Personer tree, men dock en Gud, som vördes i all land,

Som alt, hvad till är, skapat har och hafver therpå ackt,
Att thet står i sin varelse och holles väl vid mackt.
Menn ah, en stor Gudz hemlighet, som intet kött förstår,
Ey heller någon menniskia att utgrunda förmår,

Med mindre efter Jesu tal hann varder föd på nytt
Aff vatten så och andanom, och varder så förbyt
Utaf en kötzlig menniskia i then, som andlig är;
Sij then har kundskap vist om Gud och är hans rijke när.

Ty eljest är och blifver kött thet, som är födt af kött, Såsom thet vist är anda, som af andanom är födt. Then, nyfödd är, på sådant sätt får lijff och salighet För herrans Jesu Christi skull, som hängdes upå träet.

Ho, som nu fast på honom tror och ther af tröster sig,
Skall ey förgås, men vist och sant få lijf evinnerlig.
O Jesu, som en lärare aff Gudi kommen äst,
Uphålle oss vid thenne tron, ty tu, tu kant thet bäst.

Och sidst uti Gudz rijke oss alt effter titt behag
Förmedelst en rätt salig död till herlighet uptag,
Ther vele vij loffsiunga tig uti sann helighet
Sampt fadren och then helge and i allan evighet.

Ändock

Första söndagen efter Trinitatis.

Evang. Luc. XVI: 13-31.

ndock ett skynand lius i hela verlden lyser, Som oss then rätta väg till saligheten vijser,

Änskönt ock Gudz ordz röst i landet går med mackt, Så äre dock rätt fåå som gifva therpå ackt.

The stoppa öronen igen och intet höra,
Såsom för kiusaren the ormar plägar göra,

När hann besväria vill, på thet hans konst ey må
Them effter sitt behag och till sin villia få.

Så giorde visserlig ock fråtzaren then rijke
Med sine bröder fem, som vore honom lijke,
Uti fullt braskande hann lefde dagelig,
Och hölt sig uti maat och kläder kräselig.

Men Mosen med sitt tal och the propheters lära
Han ville ingalunda höra eller äbra;

Then ussle Lazarum hann aldeles förgat
Vid drickens öfverflöd och bräddefulla fat.

XIII: 10.