Sij, Lazarus hann låg i fattigdom, i sveda,
I värk, och plågades aff såår och bolldor leda,

Och sökte intet meer än mann en smola bröd
Att stelle magan sin tillfridz i hungers nöd.

Men sij then rijke mann lät honom fåfängt tiggia,
Och uti elende och ångst för porten liggia

Förutan hielp och tröst. O, obarmhertig mann,
Thes obarmhertighet mann ey utsäye kann.

Hans hundar läte här en större dygd påskijna,
Alt förty moste hann nu lijda belvitz pijna.

Ty sij, hvad hände nu? Then rijke hann vardt död,
Men straxt vardt han försatt i helvitz eld och glöd.

Ther våndas hann ännu och lijder sådan plåga,
Then outsäyelig är uti en brinnand låga,

Then aldrig varder släckt, ther matken aldrig dör.
Ah, ah, förskräckligt vee! Men ther emot så hör

Hvad som nu Lazaro, then fattige, seen hände,
Tå genom dödsens stund hann utu verlden lände.
Strax förde englarna hans siäl i Abramhs skööt
Till en fullkomlig frögd och till en hugna sööt,

Ther hann för all sin sorg en himmelsk glädie vunnit,
Och för sin fattigdom ett herligt rijke funnit.

Hvad lärom vij häraff? Att vägar äro två,
Som menniskiorna här i verlden pläga gå.

Then vänstre hann är bred, på hvilken monga vandre,
Men sij, rätt ganske få sig finna på then andre,

Ty ther är törnefullt och vägen trång och smal,
Menn vällust är upå then breda utan tal.

När mann på thenne väg sitt sinne hafver mättat,
Och effter köttsens lust alt hvad mann vill förrättad,
Så får mann äntlig see att thet fast annorlund
Tå enom går i hand, när kommer dödsens stund.

Tå yppnas helfvitit, ther mann most evigt lijda,
Och för en timlig frögd ther utan ända qvijda.

Men the, som theremot then smala vägen gåt,
Och här med Lazaro fast myckit ondt utståt

Aff fattigdom, förackt, aff smälek och förtreter,
Och här i verlden haft sin' vedervärdigheter,

The skola, när the döö, en evig glädie få,
Och utur tvång och sorg i himmelen ingå.

Gif, Jesu, tine nåd, att vij oss taga vara
Här för then breda väg, som förer oss i fara,
Att vij oss vackta väl för yppighet och prackt,
Och för Gudz helge ordz sidvördnat och förackt,

För obarmhertighet och niskhet mot vår nästa,
När i sin fattigdom hann söker oss att gästa,

Och ther oss någon nöd och motgång kommer på,
Så lätt oss städse här i trone faste stå,

Och när i dödzens stund vij sidste resan göra,
Så lätt en englehoop vår siäl till himlen föra.
För sådan tine nåd vij ville prijsa tig
Med hierta, siäl och mun, o Gud, evinnerlig.

S:t Joh. Baptista dag.

Evang. Luc. I: 57-80.

När morgonrodnan syns och oss för ögon står,

Är thet ett tecken vist att solen strax upgår, Som med sitt klara skeen i hela verlden lyser, Och på then mörcke natt oss liusa dagen vijser. Så finne vij ock här, att thet ock hände tå När Jesus ville nu aff högdene upgå

Och som en himmels-sool sitt nåde-lius oss gifva,
Thermed all syndsens natt och mörcker att fördrifva.
En morgon roda först framkom och vijste sig,
Som solenes upgång förkunnad' visserlig.
Johannes döparen vid nampn hann varder kallat,
Och thet predikade hvad honom var befallat

Om Jesu embete, om hans person och stånd,
Theraff ett ryckte kom i hela Juda land.

O Jesu, nåde sool, tu morgonstierna klara,
Lätt dock hvar dag i oss tin upgång herlig vara.

Kom med titt klara skeen och med titt budordz lius Och uplos vårt förstånd och mörcka hiertans hus, Att vij i belighet för tig, som tig behagar,

Och i rättfärdighet i alla våra dagar,

Med alfyare och lust tig här så tiena må,
Att oss må här och ther till evig tijd väl gå.

Andra söndagen effter Trinitatis.

Evang. Luc. XIV: 19-24.

En nattvard kostelig uti sitt nåderijke

Gud hafver tillredt här, i himmelen thesslijke,
Menniskiomen till gångz till nytta och till fromma,
Och vill hann att med lust the thertill skole komma.

Ty låter hann them ock af kärlek ther till kalla,
Med sine tienare them biuda och befalla,
The skole komma strax, hann ville them förnöija,
Alt vore nu tillred, ty skole the ey dröija.

Men ak, otacksamhet, som gästerna här vijsa,
Och Herrens senning'bod med spåtske ord affspijsa.
Then med sitt jordegodz sig äntlig vil ursaka,
Then med sitt oxeköp, then tredie med sin maka.

Men såsom husbonden om thesse thet försporde,
Hann them till nattvarden aldels ovärdig giorde,
Och lätt så kalla them, som aldrig therpå tänckte,
Och till the elende sin hiertans godhet länckte.

Så hafve vij häraff nu thetta att besinna,
Att Gud med thetta taal oss äntlig vill påminna
Om sin allmenne nåd, som hann tillbiuder alla,
Och låter them förty till boot och bättring kalla.

Att ingen skall förgås thet är hans gode vilia,
Menn menniskiorna sielff sig frå Gudz nåde skilia.
Ty the motvillelig Gudz helge råd förackte,
Och ey såsom sig bör thet eviga betrackte.

Alt thet, som jordiskt är, the flijtig effterjaga,
Och all fåfänglighet sig låta väl behaga;
Then älskar jordegodz, then starcka oxar köper,
Then fägnar hustrun sin och henne effterlöper.

Tå älskas vällust här, thereffter monga hasta,
Men Gudz ordz kallelse förackta och förkasta,
Och effter som the ey Gudz vilia ville lyda,
Ty moste the tå ther evinnerliga qvijda.

O Gud, gif oss tin nåd, tin godhet att betrackta,
Lätt oss för olydna och halsstyffhet oss vackta.
Att vij titt helga ord och tillbod lyda gerna,
Och ey motvillelig titt råd ifrå oss spierna.

Upväck uti vå siäl ett hungrigt torstigt trängtan
Och effter tin nattvard en hiertans trogen längtan;
Här vid titt nådebord tu värdigas oss spijsa,
Så skole vij tig ther evinnerliga prijsa.

Mariæ Besökelses dag.

Evang. Luc. I: 39-56.

Vår Jesus äret, Christen siäl, thes sig hvar mann nu frögder,

En lijfzfrucht är han visserlig välsignat och uphögder
Uti Elisabetæ lijf för glädie barnet springer,

Så snart Mariæ helssningz röst i hennes öron klinger.
Maria, Herrans moder, sielf lät sig med lofsång höra,
Honom, som hennes herre var till skylldig prijss och ähra.
Att prijsa storlig Herrans värck hon aldels var beredder,
För thet hon aff then store Gud aff nåde var utsedder
Att afla then uti sitt lijff, then vij vår fader kalla,
Och then vij också för vår Gud bekänna här för alla.
Thes frögde sig ock hiertelig then hela christne skara
Och låte thenne lijfsens-frucht sig ock välsignat vara.
Tig, herre Jesum, tackom vij, tig bör ock prijs och ähra,
Att tu uti Mariæ lijf låtz afa tig och bära,
Och såsom förelöparen af glädie sitt språng giorde,
I moderlijfvetz mörcka hus, tå hann tin ankomst sporde,

Så gif, att vij med glädie och i biertat väl förnögde,
Oss öfver tine andelig närvarelse ock frögde.

Ändock vij här tig icke see, tig dock med trone finna,
Förmedelst andans rörelse till thes vij till tig binna.

At skoda ther titt ansichte med glädie, frögd och gamman, O Jesu, att så kunde skee, vij önske allesamman.

Tredie söndagen effter Tninitatis.

Evang. Luc. XV: 1–11.

Ho är, som annat säya veet,

När vij oss rätt besinna,
Än att oss synden gör förtreet,
Thet hvar med sig må finna.

Ty synden störter oss i grund
Och uti döden stielper,
Ab vist är thet en osäll stund,
Ty ingen fins, som hielper.

Ney ingen, utan Jesus kär,

Oss kann från synden frelsa,
Ty syndarenas tröst hann är,
The kranckes liff och hälsa.

Ah, kommer, kommer bijt till mig,
Så säyer sielfva lijfvet,
Then visserlig för mig och tig
I döden sig har gifvit.

Och såsom ett borttappat fåår
En berde med god trängtan

På alla vägar efftergår,

Och söker thet med längtan,

Så brukar Jesus samma nijt,
När som vij vilse vandra,
Hann söker oss med ymnog flijt,
Then ena med den andra',