Sidor som bilder
PDF
ePub

Sij, Lazaras hann låg i fattigdom, i sveda,
I värk, och plågades aff såår och bolldor leda,

Och sökte intet meer än mann en smola bröd

Att stelle magan sin tillfridz i hungers nöd. Men sij then rijke mann lät honom fåfängt tiggia, Ocb uti elende och ångst för porten liggia

Förutan bielp och tröst. O, obarmbertig mann,

Thes obarmhertighet mann ey utsäye kann. Hans hundar läte här en större dygd påskijna, Alt förty moste bann nu lijda belvitz pijna.

Ty sij, hvad hände nu? Then rijke bann vardt död,

Men straxt vardt han försatt i helvitz eld och glöd. Ther våndas hann ännu och lijder sådan plåga, Then outsäyelig är uti en brinnand låga,

Then aldrig varder släckt, ther matken aldrig dör.

Ah, ah, förskräckligt veel Men ther emot så hör
Hvad som na Lazaro, then fattige, seen hände,
Tå genom dödsens stand bann utu verlden lände.

Strax förde englarna bans siäl i Abrambs skööt

Till en fullkomlig frögd och till en bugna sööt, Ther bann fór all sin sorg en himmelsk glädie vunnit, Och för sin fattigdom ett herligt rijke funnit.

Hvad lärom vij bäraff? Att vägar äro två,

Som menniskiorna bär i verlden pläga gå. Then vänstre bann är bred, på hvilken monga vandre, Men sij, rätt ganske få sig finna på then andre,

Ty ther är törnefullt och vägen trång och smal,

Menn vällust är upå then breda utan tal.
När mann på thenne väg sitt sinne hafver mättat,
Och effter köttsens lust alt hvad mann vill förrättad,

Så får mann äntlig see att thet fast annorlund

Tå enom går i band, när kommer dödsens stund. Tå

yppnas belfvitit, ther maon most evigt lijda, Ocb för en timlig frögd ther utan ända qvijda.

Men the, som theremot then smala vägen gåt,
Och här med Lazaro fast myckit ondt utståt

Aff fattigdom, förackt, aff smälek och förtreter,
Och här i verlden baft sin vedervärdigheter,

The skola, när the döö, en evig glädie få,

Och utur tvång och sorg i himmelen ingå.
Gif, Jesu, tine nåd, att vij oss taga vara
Här för then breda väg, som förer oss i fara,

Att vij oss vackta väl för yppighet och prackt,
Och för Gudz helge ordz sidvördnat och förackt,

För obarmbertighet och niskhet mot vår nästa,
När i sin faltigdom hann söker oss att gästa,

Och ther oss någon nöd och motgång kommer på,

Så lätt oss städse här i trone faste stå,
Och när i dödzens stund vij sidste resan göra,
Så lätt en englehoop vår själ till himlen föra.

För sådan tine påd vij ville prijsa tig
Med hierta, siäl och mun, o Gud, evinderlig.

S:t Joh. Baptistæ dag.

Evang. Luc. I: 57-80.
Når morgonrodnad syns och oss för ögon står,

Är thet ett tecken vist att solen strax upgår,
Som med sitt klara skeen i hela verlden lyser,
Och på then mörcke patt oss liusa dagen vijser.

Så fione vij ock bär, att thet ock bände tå

När Jesus ville nu aff högdene upgå Och som en bimmels-sool sitt nåde-lius oss gifva, Tbermed all syndsens natt ocb mörcker att fördrifva.

En morgon roda först framkom och vijste sig,

Som solenes upgång förkunpad' visserlig. Johannes döparen vid nampn bann varder kallat, Och thet predikade hvad honom var befallat

Om Jesu embetel, om hans person och stånd,

Theraff ett ryckte kom i hela Juda land. 13:43
O Jesu, nåde sool, tu morgonstierna klara,
Lätt dock bvar dag i oss tin upgång berlig vara.

Kom med titt klara skeen och med titt budordz lins

Och uplos vårt förstånd och mörcka biertas bus,
Att vij i belighet för tig, som tig behagar,
Och i rättfärdighet i alla våra dagar,

Med alfyare och lust tig bär så tiepa må,
Att oss må bär och tber till evig tijd väl gå.

Andra söndagen effter Trinitatis.

Evang. Luc. XIV: 19-24.
En

nattvard kostelig uti sitt nåderijke
Gud hafver tillredt här, i himmelen tbesslijke,
Menniskiomen till gångz till nytta och till fromma,
Ocb vill hann att med lust the thertill skole komma.

Ty låter bann them ock af kärlek ther till kalla,
Med sine tienare them biuda och befalla,
The skole komma strax, bann ville them förnöija,
Alt vore nu tillred, ty skole the ey dröija.

Men ak, otacksamhet, som gästerna bär vijsa,
Och Herrens senning’bod med spåtske ord affspijsa.
Then med sitt jordegodz sig äntlig vil arsaka,
Then med sitt oxeköp, then tredie med sin maka.

Men såsom busbonden om thesse thet försporde,
Hapo them till nattvarden aldels ovärdig giorde,
Och lätt så kalla them, som aldrig therpå tänckte,
Och till the elende sin biertans godbet länckte.

Så hafve vij bäraff nu thetta att besinna,
Att Gud med tbetta taal oss äntlig vill påminna
Om sin allmenne nåd, som bann tillbiuder alla,
Och låter them förty till boot och bättring kalla.

Att ingen skall förgås thet är hans gode vilia,
Menn menniskiorna sielff sig frå Gudz påde skilia.
Ty the motvillelig Gudz belge råd förackte,
Och ey såsom sig bör thet eviga betrackte.

Alt thet, som jordiskt är, the Aijtig effterjaga,
Och all fåfänglighet sig låta väl behaga;
Then älskar jordegodz, then starcka oxar köper,
Then fägnar hustrun sin och henne effterlöper.

Tå älskas vällust bär, thereffter monga hasta,
Men Gudz ordz kallelse förackta och förkasta,
Och effter som tbe ey Gudz vilia ville lyda,
Ty moste the tå ther evinnerliga qvijda.

O Gud, gif oss tio nåd, tin godhet att betrackta,
Lätt oss för olydna och balsstyffbet oss vackta.
Att vij titt helga ord och tillbod lyda gerna,
Och ey motvillelig titt råd ifrå oss spierna.

Upväck uti vå siäl ett hungrigt torstigt trängtan
Och effter tin pattvard en biertans trogen längtan;
Här vid titt nådebord tu värdigas oss spijsa,
Så skole vij tig tber evinnerliga prijsa.

Mariæ Besökelses dag.

Evang. Luc. I: 39-56. Vår Jesus äret, Christen siál, thes sig hvar mann nu frögder, En lijfzfrucht är han visserlig välsignat och uphögder Uti Elisabetæ lijf för glädie barnet springer, Så snart Mariæ belsspingz röst i bennes öron klinger. Maria, Herrans moder, sielf lät sig med lofsång höra, Honom, som hennes herre var till skylldig prijss och ähra. Att prijsa storlig Herrans värck bon aldels var beredder, För tbet bon aff then store Gud aff nåde var utsedder Att afla then uti sitt lijff, then vij vår fader kalla, Ocb then vij också för vår Gud bekänna bär för alla. Thes frögde sig ock biertelig tben hela cbristne skara Och låte thende lijfsens-frucht sig ock välsignat yara. Tig, herre Jesum, tackom vij, tig bör ock prijs och äbra, Att tu uti Mariæ lijf låtz afa tig och bära, Och såsom förelöparen af glädie sitt språng giorde, I moderlijfvetz mörcka bus, tå bann tin ankomst sporde,

Så gif, att vij med glädie och i biertat väl förnögde,
Oss öfver tine andelig närvarelse ock frögde.
Åndock vij här tig icke see, tig dock med trone fioda,
Förmedelst andans rörelse till thes vij till tig bippa.
At skoda ther titt ansichte med glädie, frögd och gamman,
O Jesu, att så kunde skee, vij önske allesamman.

Tredie söndagen effter Tninitatis.

Evang. Luc. XV: 1–11.
H.

är, som annat säya veet,
När vij oss rätt besinna,
än att oss synden gör förtreet,

Tbet bvar med sig må fiona.

Ty synden störter oss i grund

Ocb uti döden stielper,
Ab vist är tbet en osäll stund,

Ty ingen fins, som bielper.
Ney ingen, utan Jesus kär,

Oss kann från synden frelsa,
Ty sypdarenas tröst band är,

The kranckes liff och hälsa.

Ah, kommer, kommer bijt till mig,

Så säyer sielfva lijfvet,
Tben visserlig för mig och tig

I döden sig bar gifvit.

Och såsom ett borttappat fåår

En berde med god trängtan
På alla vägar efftergår,

Och söker thet med längtan,

Så brukar Jesus samma nijt,

När som vij vilse vandra,
Hann söker oss med ymnog lijt,

Then ena med den andra,

« FöregåendeFortsätt »