Och thet på sine axlar bär; När jag af svaghet vilse går, Upsök mig med titt nåde-lius, Och för mig i titt fårehus; Säll then som ther till hinner, Hann hafver här en hiertans frögd, Och ther med alla fromma Ett salig stånd i himmels högd. Fierde söndagen effter Trinitatis. Min christen, viltu lära dygd och theraf nampnet bära, Hann vill att tu titt hierta skalt med tro och kärlek fästa, Them fattigom tu gif och bryt them hungrogom tin kaka, Så skall Gud ett välstoppat mått uti titt sköte skaka. Förlåt tin nästa, så vill Gud tig och tin synd tillgifva, Och tin misshandel aldrig meer med vredsens bämd uprijfva. O Jesu Christ, gif mig tin nåd, lätt mig tin godhet finna, Femte söndagen efter Trinitatis Evang. Luc. V: 1-11. For all ting moste mann bevijsa Gud then ähra, Så att mann hörer först med flijt hans ord och lära. Thet är ey utan frucht och löner rijkelig, Ty thet ger krafft och tröst, theraf mann hugnar sig. Jag säyer hann är säll, som sig till Jesum finner, Och till bans helga ord en hog och kärlek vinner. Thet är thet bästa värck, som nånsin göras kann, Och bo, som sådant gör, är en välsignat mann. Ty sij, förutan thet, att ordet siälen spijser Så ger thet efftertryck på all vår svåra möda, Och lägger handen vid sitt embete att drifva, Så bände Petro ock, tå bann först Jesum hörde, Och kasta' nätet ut till drägt, som Jesus böd, Så att hann icke sielf förmådde nätet draga, Min Jesu, lär mig dock titt helga ord rätt höra Upå titt helga ord lätt mig på diupet fara Och kasta nätet ut, så skall ey fåfängt vara Mitt arbet', som iag gör, therjämpte giff och mig, Att iag med mina hielp ock tienar villelig Minn nästa, när hann thet i nöden aff mig kräfver, Sidst, giff mig tine nåd, att iag alt annat jäfver Och öfvergifver platt, och trolig fölger tig, På thet iag blifva må när tig evinnerlig. Siette söndagen efter Trinitatis. Hvij kan tu dock, min christen, här så ängslas och tig kränkia? Fast mera skalt med tillförsicht och tro tu thet betänckia, Att iag tå hugnar mig theraf, att kropsens ussle huset Siunde söndagen efter Trinitatis. Min christen, merck mitt taal: Tin sorg tu most förgätà, När tijden hann är knapp och omild vijser sig? Sij här then samma Gud, som med sin milda händer Hann har ju lofvat ut, att han vill fader vara, En tröst, när som behöfz, en hielpare i nöd. Om tu nu råkar ut för hungers nöd och fara, Skall hann väl föda tig och gifva tig titt bröd. Thet är ju väl infödt, att menniskian sig kräncker Och tvijker om Gudz hielp, när hon i trångmål är, Och på then stora värden bon rätt sällan lijtet täncker, Then för oss alla slätt en trogen omsorg bär. Men sij, hvad för ett prof uti vår text här lyser, Hann visserligen meer', än han behöfver, får. Ty först så kunde mann med platz till siu bröd binna, Men när som sedan här Gudz allmackt kommer till, Af öfverlefvorne siu korgor the ther finna. Så kann mann see, hvad Gud hann göra kann och vill. Så lär här aff med flijt titt hopp på honom ställa,! Lär mig, min fromme Gud, tin godhet rätt besinna, Och mig aff tin omsorg och allmackt hugna må. Ty iag väl saya kann: Min Gud, ho är tig lijker?'' Så mäcktig och så mild, som tu för varit bar. Ty skalt ock tu ännu min trogne fader blifva, Tu skalt väll veta råd til at försöria mig. Åttonde söndagen efter Trinitatis. Evang. Matth. VII: 15-23. Sij, min christtrogen siäl, en trogen vänn här står, Som menar thet rätt väl och varnar sina fåår, Hann vijser ulfvens grep så ock hans falska kynne, Hur' han väl smikra kann och har dock argt i sinne. Här en falsk lärare med ulfven hann förstår, Som i skenhelighet och skrymtery framgår. Hann kommer visserlig att smickra och bedragă, Ty monde hann med flijt ett täcke på sig taga, Som andeligit syns, thet brukar för en skrud, |