Sidor som bilder
PDF
ePub

Och thet på sine axlar bär;

Hvad han nu bafver funnit,
Theröfver frögd i himlen är

Att hann sitt upsåt vannit.

När jag af svaghet vilse går,

Och nu i synd mond' falla,
See, Jesu, tå till mig, titt fåår

Och mig strax återkalla.

Upsök mig med titt nåde-lius,

Sök mig till thes tu finner,
Och för mig i titt fårebus;

Säll then som ther till binner,

Hann bafver här en hiertans frögd,

Och ther med alla fromma
Ett salig stånd i himmels högd.

Gud, lät oss ther till komma!

Fierde söndagen effter. Trinitatis.

Evang. Luc. VI: 36-42. Min christen, vilta lära dygd och theraf nampnet bära, Så kom bär till tin Jesum fram, hann vill tig sådant lära. Först mond' hann här barmbertighet med alfvar tig befalla, Sen lärer han med Aijt och vill ta skalt förlåta alla.

Hapn vill att tu titt bierta skalt med tro och kärlek fästa,
Och icke vara obetänckt att döma strax tin nästa;
Ey heller tu fördömma skalt tin medcbristen med eder,
Som ba sin första ursprung fått aff verldens arga seder.

Them fattigom to gif och bryt them bungrogom tin kaka, Så skall Gud ett välstoppat mått uti titt sköte skaka. Förlåt tin nästa, så vill Gud tig och tio synd tillgifva, Och tin misshandel aldrig meer med vredsens bämd uprijfva.

0 Jesu Christ, gif mig tin nåd, lätt mig tin godhet finna,
Att iag thet, hvad tu bär bar lärdt, som sig bör, må besinna.
Lär mig uti barmbertighet min Gud att effter vandra,
Att jag ey alt för domsiuk är och snart fördömer andra.
Till att förlåta nästan min, lätt mig min pliekt berijsa,
Och med en gifmild sträckter hand min nästas tarfver lijsa.
Till thes, när lifvet ändat är, iag tå med alla fromma
I evig frögd och salighet till tig, min Gud, må komma.

Femte söndagen efter Trinitatis

Evang. Luc. V: 1-11.
För all ting moste mann bevijsa Gud then ábra,

Så att mann hörer först med Aijt bans ord och lära.
Thet är ey utan frucht och löner rijkelig,
Ty tbet ger krafft och tröst, theraf maon bugnar sig.

Jag säyer bann är säll, son sig till Jesum finner,

Och till bans belga ord en bog och kärlek vinder. Thet är tbet bästa värck, som nånsin göras kann, Ocb bo, som sådant gör, är en välsignat mann.

Ty sij, förutan tbet, att ordet siälen spijser

Ocb oss then rätta väg til saligheten vijser,
Förmedelst hvilkets krafft vij också beta få
Gudz arfvingar och barn så stora som ock små.

Så ger tbet efftertryck på all vår svåra möda,

Att therigenom vij få underhåld och föda,
Ty then, som tienar först sig Gud med ydksamhet,
Och seen på Christi ord sitt nät utkasta vet,

Och lägger handen vid sitt embete att drifva,

Ther kan välsignelsen omöglig borta blifva. Gud sielff sig steller inn och berlig vijser sig, Att hann uti sin värck är ganska underlig.

Så bände Petro ock, tå baon först Jesum börde,

Och seen uppå bans ord sin båt på diupet förde, Och kasta' nätet ut till drägt, som Jesus böd, Tå feck han fiskar nog med en stor öfverflöd,

[ocr errors]

azotolestine

Så att bann icke sielf förmådde nätet draga,

Therföre moste bann till hielp än flera taga.
Aff thetta fiskefång bleff saken uppenbar,
Att hann en syndig träl och Jesus Herren var.

Min Jesu, lär mig dock titt belga ord rätt böra

Ocb bvad iag bör att jag thet samma ock må göra.
Kom sielff uti min båt, mitt bierta, menar iag,
Med tin välsignelse, tin boning ther i tag.

Estaterte granie
Upå titt helga ord lätt mig på diupet fara

Och kasta nätet ut, så skall ey fåfängt vara
Mitt arbet', som iag gör, therjämpte giff och mig, ', M
Att iag med mina bielp ock tienar villelig :: Kurdi
Och öfvergifver platt, och trolig fölger tig,
På thet iag blifva må när tig evinnerlig.

Marea Dial 532 nd use this simple colibet

dahal sriig bist mit go again in a bike bu
Siette söndagen efter Trinitatis.

Evang. Matth. XVII: 1–8:';

Hvij kan tu dock, mio christen, här så ängslas och tig krãokia?

Fast mera skalt med tillförsicht och tro tu thet betänckia,
Ändock tu bär föracktat äst aff verldsens onda skara,
Eburu usell och tin kropp i verlden bär kann vara,
Så skall dock vist på sidsta stund tig ingen bugnad tryta,
När Gud titt korss och' all tin sorg i glädie skall ombyta.
Allenast see på Tabors berg och på thes bögd och tioner,
I klarhet, såsom solens skeen, tin Jesum tu ther finner.
Hans kläder och hans ansigte förklarat honom vijsa,
Ty tbe bär såsom solen siclff och klara liuset lysa.
Lät thetta tu, christtrogen siäl, tig en affmålning vara,
Hur Jesus ok tin kropp en gång på bin dag skal förklara,
När ban ur jorden kommer fram ocb upstår utu grafva,
Tå skall med Jesu klara kropp, bann vijst en likhet bafva.
Förthenskul baf här tålamod och ljd med alla fromma,
Ty lönen är försäkrat stor, tben tu ther skalt bekouma.
Lät tbenne tröst, o Jesu mild, väl fassna i mitt bierta
Emot all korss, nöd, fattigdom och andra kropsens smerta,

Att jag tå hugnar mig tberaf, att kropsens ussle huset
Tå vist igen uprättas skall, och lysa såsom liuset
I evig herlighet och sken på bimbla Tabors bögder,
I full förnöyelse och lust med monga tusend frögder.

Siunde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Marc. VIII: 1–9. Min christen, merck mitt taal: Tin sorg ta most förgāta,

Hvad rioner tu thermed, att ta bekymbrar tig Hvar tu skalt få titt bröd, hvar tu får maat att äta,

När tijden hann är knapp och omild vijser sig?

Sij bär then samma Gud, som med sin milda bänder

Kann spijsa med sin bröd väl fijra tusend mann, Hann är then samma än, som all tin nöd affränder

Och med en ringa ting tig födan gifva kaun.

Hann bar ju lofvat ut, att ban vill fader vara,

En tröst, när som beböfz, en hielpare i nöd. Om tu nu råkar ut för hungers nöd och fara,

Skall hann väl föda tig och gifva tig titt bröd.

Thet är ju väl infödt, att menniskian sig kräncker

Och tvijker om Gudz bielp, när hon i trångmål är, Och på then stora värden bon rätt sällan lijtet täncker,

Then för oss alla slätt en trogen omsorg bär.

Men sij, hvad för ett prof uti vår text här lyser,

Hyad vår Gud göra vill, som ock, hvad bann förmår. Then som gudfrucktig sig som thetta folcket vijser,

Hann visserligen meer', än han beböfver, får.

Ty först så kunde mann med platz till siu bröd binda,

Men när som sedan här Gudz allmackt kommer till, Af öfverlefvorne siu korgor the ther finna.

Så kaon mann see, hvad Gud hann göra kann och vill.

Så lär här aff med flijt titt hopp på honom ställa,

Så skal tu visserlig, hvad tu behöfver, få, Och skal tig ingen nöd och trångmål kunna fälla,

Ehuru thet tig ock i verlden monde gå.“

Lär mig, min fromme Gud, tin godhet rätt besinna,

Hälst när som någon nöd och tvång mig kommer på, Att iag tå hiertans tröst aff tine bielp kann finna,

Och mig aff tio omsorg och allmackt bugna må.

Ty iag väl säya kann: Min Gud, bo är tig lijker?'

Ney, ingen är nu till, som för ock ingen var, Tin godhet varar än, then dag ästu så rijker,

Så mäcktig och så mild, som tu för varit bar.

Ty skalt ock tu ännu min trogne fader blifva,

Och iag titt käre barn, thet tror iag visserlig. Uti titt milda sköt vill iag mig säkert gifva,

Tu skalt väll veta råd till at försöria mig.

[ocr errors]

Åttonde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Matth. VII: 15-23.
Sij

, min christtrogen siäl, en trogen vấnn här står,

Som menar tbet rätt väl och yarnar sina fåår, Hann vijser ulfvens grep så ock bans falska kyone, Hur’ban väl smikra kann och har dock argt i sione.

[ocr errors]

Här en falsk lärare med ulfven hann förstår,

Som i skepbelighet och skrymtery framgår. Hann kommer visserlig att smickra och bedraga, Ty monde bann med Alijt ett täcke på sig taga,

Som andeligit syns, thet brukar för en skrud,

Och tar utvärtes på sin bälg en fårebud. Men under sådant skeen baon söker att fördrifva Vårs Herres Jesu får, ja platt att sönderrifva.

« FöregåendeFortsätt »