Sidor som bilder
PDF
ePub

Och thet på sine axlar bär;
Hvad han nu hafver funnit,
Theröfver frögd i himlen är
Att hann sitt upsåt vunnit.

När jag af svaghet vilse går,
Och nu i synd mond' falla,
See, Jesu, tå till mig, titt fåår
Och mig strax återkalla.

Upsök mig med titt nåde-lius,
Sök mig till thes tu finner,

Och för mig i titt fårehus;

Säll then som ther till hinner,

Hann hafver här en hiertans frögd,

Och ther med alla fromma

Ett salig stånd i himmels högd.
Gud, lät oss ther till komma!

[ocr errors]

Fierde söndagen effter Trinitatis.
Evang. Luc. VI: 36-42.

Min christen, viltu lära dygd och theraf nampnet bära,
Så kom här till tin Jesum fram, hann vill tig sådant lära.
Först mond' hann här barmhertighet med alfvar tig befalla,
Sen lärer han med flijt och vill tu skalt förlåta alla.

Hann vill att tu titt hierta skalt med tro och kärlek fästa,
Och icke vara obetänckt att döma strax tin nästa;
Ey heller tu fördömma skalt tin medchristen med eder,
Som ha sin första ursprung fått aff verldens arga seder.

Them fattigom tu gif och bryt them hungrogom tin kaka, Så skall Gud ett välstoppat mått uti titt sköte skaka. Förlåt tin nästa, så vill Gud tig och tin synd tillgifva, Och tin misshandel aldrig meer med vredsens bämd uprijfva.

[ocr errors]

O Jesu Christ, gif mig tin nåd, lätt mig tin godhet finna,
Att iag thet, hvad tu här bar lärdt, som sig bör, må besinna.
Lär mig uti barmhertighet min Gud att effter vandra,
Att iag ey alt för domsiuk är och snart fördömer andra.
Till att förlåta nästan min, lätt mig min plickt bevijsa,
Och med en gifmild sträckter hand min nästas tarfver lijsa.
Till thes, när lifvet ändat är, iag tå med alla fromma
I evig frögd och salighet till tig, min Gud, må komma.

Femte söndagen efter Trinitatis

Evang. Luc. V: 1-11.

For all ting moste mann bevijsa Gud then ähra,

Så att mann hörer först med flijt hans ord och lära. Thet är ey utan frucht och löner rijkelig, Ty thet ger krafft och tröst, theraf mann hugnar sig.

Jag säyer hann är säll, som sig till Jesum finner, Och till bans helga ord en hog och kärlek vinner. Thet är thet bästa värck, som nånsin göras kann, Och bo, som sådant gör, är en välsignat mann.

Ty sij, förutan thet, att ordet siälen spijser
Och oss then rätta väg til saligheten vijser,
Förmedelst hvilkets krafft vij också heta få
Gudz arfvingar och barn så stora som ock små.

Så ger thet efftertryck på all vår svåra möda,
Att therigenom vij få underhåld och föda,
Ty then, som tienar först sin Gud med ydksamhet,
Och seen på Christi ord sitt nät utkasta vet,

Och lägger handen vid sitt embete att drifva,
Ther kan välsignelsen omöglig borta blifva.
Gud sielff sig steller inn och herlig vijser sig,
Att hann uti sin värck är ganska underlig.

Så bände Petro ock, tå bann först Jesum hörde,
Och seen uppå hans ord sin båt på diupet förde,

Och kasta' nätet ut till drägt, som Jesus böd,
Tå feck han fiskar nog med en stor öfverflöd,

Så att hann icke sielf förmådde nätet draga,
Therföre moste bann till hielp än flera taga.
Aff thetta fiskefång bleff saken uppenbar,
Att hann en syndig träl och Jesus Herren var.

Min Jesu, lär mig dock titt helga ord rätt höra
Och hvad iag hör att iag thet samma ock må göra.
Kom sielff uti min båt, mitt hierta, menar iag,
Med tin välsignelse, tin boning ther i tag.

Upå titt helga ord lätt mig på diupet fara Och kasta nätet ut, så skall ey fåfängt vara Mitt arbet', som iag gör, therjämpte giff och mig, Att iag med mina hielp ock tienar villelig

Minn nästa, när hann thet i nöden aff mig kräfver, Sidst, giff mig tine nåd, att iag alt annat jäfver Och öfvergifver platt, och trolig fölger tig, På thet iag blifva må när tig evinnerlig.

Siette söndagen efter Trinitatis.
Evang. Matth. XVII: 1-8:

Hvij kan tu dock, min christen, här så ängslas och tig kränkia?

Fast mera skalt med tillförsicht och tro tu thet betänckia,
Ändock tu här föracktat äst aff verldsens onda skara,
Eburu usell och tin kropp i verlden här kann vara,
Så skall dock vist på sidsta stund tig ingen hugnad tryta,
När Gud titt korss och all tin sorg i glädie skall ombyta.
Allenast see på Tabors berg och på thes bögd och tinner,
I klarhet, såsom solens skeen, tin Jesum tu ther finner.
Hans kläder och hans ansigte förklarat honom vijsa,
Ty the här såsom solen siclff och klara liuset lysa.
Lät thetta tu, christtrogen siäl, tig en affmålning vara,
Hur Jesus ok tin kropp en gång på hin dag skal förklara,
När han ur jorden kommer fram och upstår utu grafva,
Tå skall med Jesu klara kropp, hann vijst en likhet bafva.
Förthenskul baf här tålamod och ljd med alla fromma,
Ty lönen är försäkrat stor, then tu ther skalt bekomma.
Lät thenne tröst, o Jesu mild, väl fassna i mitt hierta
Emot all korss, nöd, fattigdom och andra kropsens smerta,

Att iag tå hugnar mig theraf, att kropsens ussle huset
Tå vist igen uprättas skall, och lysa såsom liuset
I evig herlighet och sken på himbla Tabors högder,
I full förnöyelse och lust med monga tusend frögder.

Siunde söndagen efter Trinitatis.
Evang. Marc. VIII: 1-9.

Min christen, merck mitt taal: Tin sorg tu most förgätà,
Hvad vinner tu thermed, att ta bekymbrar tig
Hvar tu skalt få titt bröd, hvar tu får maat att äta,

När tijden hann är knapp och omild vijser sig?

Sij här then samma Gud, som med sin milda händer
Kann spijsa med siu bröd väl fijra tusend mann,
Hann är then samma än, som all tin nöd affvänder
Och med en ringa ting tig födan gifva kaun.

Hann har ju lofvat ut, att han vill fader vara,

En tröst, när som behöfz, en hielpare i nöd. Om tu nu råkar ut för hungers nöd och fara,

Skall hann väl föda tig och gifva tig titt bröd.

Thet är ju väl infödt, att menniskian sig kräncker

Och tvijker om Gudz hielp, när hon i trångmål är, Och på then stora värden bon rätt sällan lijtet täncker, Then för oss alla slätt en trogen omsorg bär.

Men sij, hvad för ett prof uti vår text här lyser,
Hvad vår Gud göra vill, som ock, hvad bann förmår.
Then som gudfrucktig sig som thetta folcket vijser,

Hann visserligen meer', än han behöfver, får.

Ty först så kunde mann med platz till siu bröd binna, Men när som sedan här Gudz allmackt kommer till, Af öfverlefvorne siu korgor the ther finna.

Så kann mann see, hvad Gud hann göra kann och vill.

Så lär här aff med flijt titt hopp på honom ställa,!
Så skal tu visserlig, hvad tu behöfver, få,
Och skal tig ingen nöd och trångmål kunna fälla,
Ehuru thet tig ock i verlden monde gå.

Lär mig, min fromme Gud, tin godhet rätt besinna,
Hälst när som någon nöd och tvång mig kommer på,
Att iag tå hiertans tröst aff tine hielp kann finna,

Och mig aff tin omsorg och allmackt hugna må.

Ty iag väl saya kann: Min Gud, ho är tig lijker?''
Ney, ingen är nu till, som för ock ingen var,
Tin godhet varar än, then dag ästu så rijker,

Så mäcktig och så mild, som tu för varit bar.

Ty skalt ock tu ännu min trogne fader blifva,
Och jag titt käre barn, thet tror iag visserlig.
Uti titt milda sköt vill iag mig säkert gifva,

Tu skalt väll veta råd til at försöria mig.

Åttonde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Matth. VII: 15-23.

Sij, min christtrogen siäl, en trogen vänn här står,

Som menar thet rätt väl och varnar sina fåår, Hann vijser ulfvens grep så ock hans falska kynne, Hur' han väl smikra kann och har dock argt i sinne.

Här en falsk lärare med ulfven hann förstår, Som i skenhelighet och skrymtery framgår. Hann kommer visserlig att smickra och bedragă, Ty monde hann med flijt ett täcke på sig taga,

Som andeligit syns, thet brukar för en skrud,
Och tar utvärtes på sin bälg en fårehud.
Men under sådant skeen bann söker att fördrifva
Vårs Herres Jesu får, ja platt att sönderrifva.

« FöregåendeFortsätt »