Sidor som bilder
PDF
ePub

Ty lär af Jesu munn att ackta tig, min sial,

För thesse ulfvars boop, ja vackta tig man väl. Kenn them af theras frucht, aff tberas ord och lära, Ty ett oduglig trä kann ingen god frucht bära;

Tbet hugges aff och uti elden kastas bort.

Så ock en falsk propbet, bans lijffztijd varer kort, Och sedan most hann ther erinnerligen lijda, Ock uti belvitz eld med ängzlan städze qvijda.

Och sij, rätt samma lön och alla skole få,

Som bär motvillelig the skrymtars vägar gå. Lär oss, o Jesu kär, then falska läran pröfva, Så och tberjänipte här en christlig vandel öfva,

På thet vij vara må för Gudi en söt lucht,

Och såsom goda trä bär bäre trones frucht.
Ty intet båtar oss, att vij tig Herre kalla,
När vij med skrymtery ifrå vår Gud af falla.

Ty bedie vij tig nu lär oss dock göra bär

Tios faders vilia god, som tber i himlen är,
Ocb på tin domedag så kenn oss tå för tina,
O Jesu bör vår bön, genom tin död och pijoa.

Nionde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Luc. XVI: 1-9. Vij äre fogder alle slätt, ther till bar Gad 088 kallat, Och hvad som hvar en göra skall, oss alfvarsamt befallat. Så bar ock bvar uti sitt stånd aff Gud fått sina håfvor, Så kropsens som ock lyckones, ja och gemötetz gåfvor.

En lärare och predikant bar siälar fått om händer;
Till att regera folck och land är öfverbeten sänder;
Then, som aff mackt och myndighet i bushåld namnet förer,
Är gifvit under fögdery alt hvad som ther till hörer.

En annan har fått rijkedom aff godz och ägodelar;
Them uti konst och skickligbet och lärdom intet felar,
Then bafver fått en deglig kropp, kan på sin täckbet yrkia,
Then åter bar en bälsa starck och goda lemmors styrckia

Ocb bvad som sådant mera är, som iag ey kann beskrifva,
Aff andlig och lekamlig ting som Gud oss monde gifva.
Alt sådant får nu menniskian ey som bon vill förfara,
Ney, utan moste thet för Gud i sinom tijd ansvara.
Ty sij, the äre ja väl till, som noga therpå ackta,
Hur menpiskian sitt fögdery mond förestå och vackta,
Och ther thet annors är än väl the rychte therom föra,
Och thet för sielfva domaren i bimmelen kungöra.
Ty tå så äre englarna, som sådant straxt apgifva,
Tå monde satan dag och natt med mackt sin klagan drifva,
Tå lärarena thet för Gud, som illa görs, fram draga,
Tå monde ock vårt samvete vår missgerning åklaga.

Och thet, som ännu mera är, Gud sielff sijr hur vij vandla,
Och med hans ägodelar bär så oförsvarlig handla.
Tå säyer Gud till hvar ock en: Hvij får iag sådant höra?
Ta moste för titt fögdery nu en gång reda göra!
Säll är then, som i nådens tijd så bär sin sak kann slätta,
Ocb medan hann här lefver än, af Gudi dras för rätta,
Som genom lagsens ordet korss och annan plåga händer,
Som här i thenna verlden Gud oss menniskior till sänder,
Vår otrohet i fögdery 088 thermed att påminna,
Then, säyer iag, är lyckelig, som thetta kan besinna,
Och medan bär än nåde är, sig skyndsamt företager,
Att göra bot och bättringzfrucht, therjämte sig rentvager,
Förmedelst tron i Jesu blod bann visserliga vinder
En nådig Gud, en tröstlig dom ocb, hvad hann söker, finner,
Men ther thet bär ey icke skeer, tå är en dag att nämna,
På bvilken Gud all otrohet med alfvare vill bämna
På them, som bär sin gåfvors pand så skammelig missbrukat
Med otuckt, vällust kijff och nijt så och med verlden rutat
I fyllery och dryckenskap, i svordoms svåra eder,
I öfverdådig prål och prackt och andra verldsens seder.

Tå sku the ord: gör räkenskap, them alt för svåra vara,
Och ställa them för ögonen then stora dödsens fara,
Som therappå vist folgia skall, them i förderf at stielpa,
Och skall tå ingen undanfyckt ey heller ursächt bielpa.

O berre Gud, gör nåd med mig, att jag thet må besinna, Ocb mig förmedelst bättring bär i tijd med tig att finna. Holl räkning bär ock skona ther, lätt tin son för tig gälla, Then med sitt blod och bittra död tig bäst till fridz kann ställa.

Jag tillstår, att mitt fögdery oricktigt hafver varit,
Och att med ägodelar tin' iag skamlig har förfarit.
Ab Gud, thet faller mig för svårt tig räkenskap att göra,
Ty må min taleman för mig, min Jesus, ordet föra.

Tå vet jag vist iag står mig väl, ty bann kann alt försona, Och är min trogne lyfftesmann, thet fattar iag med trona, Ocb tberpå vil iag gladelig när som så är Gudz vilia, Med frijd uti en salig stund frå thenne verlden skilia.

Tionde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Luc. XIX: 41–48. Vet, christen, att thet visserlig har något att betyda Att vij här höra frelsaren, Gudz son, så hiertlig qvijda, Och att han så bedröfvat är; vij se ju honom gråta, Så att utaff en tårebak bans kinner äre våta.

Hans ord förklara skiäl ther till, hans åtbörd biertat vijser,
Att ther'ati misskundsambet och brinnand kärlek lyser.
Ty juderna och theras land fast svårlig hade syndat,
Och thermed straff och undergång sig upå halsen skyndat.

Dock Jesus varnar them förut, väl 40 åbr iag menar,
Att the dock skulle göra bot; men sij, rätt såsom stenar
Uti sitt bierta voro the förstockat och förbärdat,
Med ondsko och med säkerhet omgiffne och kringgiärdat,

Att the ey kunde thet förstå, ey heller ville höra,
Och upå Jesu trogne ord och tilltal bättring göra.
Ty kunde thet ey annors ske, sij straffet moste komma,
Och platt rent aff förgöra them, the onda med the fromma,
Att berren Gud med krig ocb svärd, med dyr tijd them

hemsökte,
Med gifftig siukdom, eld och brand på theras plågor Ökte,
Att tberas stad vardt ödelagd samt ock thes sköna tempel,
Att sten på sten ey funnen vardt. O faseligt exempel!
Är thet skedt med Gudz egit folck, hvad skall tå tig väl

bända, Ther tu ey vilt med alfvare till berren Gud tig vända? Ty så barmhertig som Hann är, så vred kann Hann och

vara, Och ho som tbetta ey vill tro, hann skall thet väl förfara.

Säll ästu, christen, om ta thet, hvad här sågs, väl begrundar
Och städze kommer ock ibog, thet straffet som tilstundar.
Ab, att dock Jesu tåreflod titt hierta kunde röra,
Att thet, hvad som här till är skedt, tu aldrig mer mond'

göra.
O Jesu, giff oss tine nåd, att vij thet ey förackta,
Lätt oss titt bittra gråtande botfärdelig betrackta;
Alt straff vij hafve väl förtient med våra gynder lede,
Men rijsa oss med måttligheet och ey i tine vrede,

daha da gniitid said Pakej På thet vij icke platt förgå, ty tu äst väl rättrådig, Men ock aff stor misskundsambet trofast och allom nådig, Så ville vij, o Jesu kär, förutan återvända Tin godhet prijsa här och ther alt bortåt utan ända. 1964 $naman 11

ishte shume

Elfte söndagen efter Trinitatis, aut illa robod in Evang. Luc. XVIII: 9-14. its 79 aurezasei Then , Chen bästa syslan, som maon kann i thenna verlden göra, Är att mann söker med sin bön Gudz bierta till att röra; Ty, när vij bedje, tala vij med Gud, vår käre fader, Såsom i ordet Hann med oss, thess vare hvar mann glader,

Ther böner skee är änglarna ju visserlig tillstädes,
Ther böner skee ock dielarna tbe bäfva fast och rädes.
Ja böner också genom skyyn til himmelen upbinda,
Med böner ock then starcka Gud vij kunne öfvervinna.
Sij, så stor krafft har böner vist, them mann til Gud upsänder,
Och förer oss alt godt till bandz, thet onda från oss vänder,
Och dock så äre ganska få, som sig i bönen pröfva,
Att the med sann botfärdighet, then samma skulle öfva.
En part the skryta med sin dygd ocb sig ey rätt besinna,
Ocb theremot en botfärdig boss sig vill intet fiona,
Theraff hann sig berömma kann, som för Gud kunde gälla,
Ty monde ock en olijk dom om tbem vår Jesus fälla,

Som vij bär see på tvänne männ, som upp till templet vandra,
Then ena är en pharisee, en pablican then andra,
Then ena träder fram för Gud, all ödmiukhet förglömmer,
Ocb med ett särdels bönesätt sin beligbet berömmer,

Upräknar sina gerningar och them med pock betracktar,
Ocb med en stor förvitelse sin nästa hann föracktar.
Then andra, stå'ndes långt ifrå, slår sina ögon neder,
Och vijser en sann ödmiukhet med ordom och med seder,

Ty sij, banu slår sig för sitt bröst och sāyer, rätt botfärdig,
Misskunde tig, Gud, öfver mig, ty iag är bel ovärdig,
Att lyffta ögonen till tig, ty iag bar myckit syndat,
Och mig ey effter ordet titt till bot och bättring skyndat.
Ty varder här ock publican' af Jesu högt berömder,
Men phariseen theremot för sitt mod skull fördömder,
Ty Jesus för bans ödmiukbet rättfärdig honom priser
Än mera än som pbariseen, och thermed nogsamt vijser
Att visserlig förnedrat blijr then, som sig sielf uphöger,
Men then uphögd, som biertat sitt till ödmiukbeten böger.
Min christen vänn, så lär bäraf att fly all bögfärdz seder,
Beröm tig ey aff tine värck in för Gud, när tu beder;
Ty ingen kann behaga Gud, som så til honom kommer,
Som vore hann rättfärdig nog och holler sig för frommer.
Utvärtes sken och helighet med allo Gud misshager,
Men then aff hiertat bättrar sig till nåde bann upptager.

« FöregåendeFortsätt »