Sidor som bilder
PDF
ePub

Ty lar af Jesu munn att ackta tig, min siäl, För thesse ulfvars hoop, ja vackta tig man väl. Kenn them af theras frucht, aff theras ord och lära, Ty ett oduglig trä kann ingen god frucht bära;

Thet hugges aff och uti elden kastas bort. Så ock en falsk prophet, hans lijffztijd varer kort, Och sedan most hann ther evinnerligen lijda, Ock uti helvitz eld med ängzlan städze qvijda.

Och sij, rätt samma lön och alla skole få, Som här motvillelig the skrymtars vägar gå. Lär oss, o Jesu kär, then falska läran pröfva, Så och therjämpte här en christlig vandel öfva,

På thet vij vara må för Gudi en söt lucht,
Och såsom goda trä här bäre trones frucht.
Ty intet båtar oss, att vij tig Herre kalla,
När vij med skrymtery ifrå vår Gud af falla.

Ty bedie vij tig nu lär oss dock göra här
Tins faders vilia god, som ther i himlen är,
Och på tin domedag så kenn oss tå för tina,
O Jesu hör vår bön, genom tin död och pijna.

Nionde söndagen efter Trinitatis.
Evang. Luc. XVI: 1-9.

Vij äre fogder alle slätt, ther till har Gud oss kallat,

Och hvad som hvar en göra skall, oss alfvarsamt befallat. Så har ock hvar uti sitt stånd aff Gud fått sina håfvor, Så kropsens som ock lyckones, ja och gemötetz gåfvor.

En lärare och predikant har siälar fått om händer;
Till att regera folck och land är öfverheten sänder;
Then, som aff mackt och myndighet i hushåld namnet förer,
Är gifvit under fögdery alt hvad som ther till hörer.

En annan har fått rijkedom aff godz och ägodelar;
Them uti konst och skicklighet och lärdom intet felar,
Then hafver fått en deglig kropp, kan på sin täckhet yrkia,
Then åter har en hälsa starck och goda lemmors styrckia

[ocr errors]

Och hvad som sådant mera är, som iag ey kann beskrifva,
Aff andlig och lekamlig ting som Gud oss monde gifva.
Alt sådant får nu menniskian ey som hon vill förfara,
Ney, utan moste thet för Gud i sinom tijd ansvara.

Ty sij, the äre ju väl till, som noga therpå ackta,
Hur menuiskian sitt fögdery mond förestå och vackta,
Och ther thet annors är än väl the rychte therom föra,
Och thet för sielfva domaren i himmelen kungöra.

Ty tå så äre englarna, som sådant straxt angifva,
Tå monde satan dag och natt med mackt sin klagan drifva,
Tå lärarena thet för Gud, som illa görs, fram draga,
Tå monde ock vårt samvete vår missgerning åklaga.

Och thet, som ännu mera är, Gud sielff sijr hur vij vandla,
Och med hans ägodelar här så oförsvarlig handla.
Tå säyer Gud till hvar ock en: Hvij får iag sådant höra?
Tu moste för titt fögdery nu en gång reda göra!

Säll är then, som i nådens tijd så här sin sak kann slätta,
Och medan hann här lefver än, af Gudi dras för rätta,
Som genom lagsens ordet korss och annan plåga händer,
Som här i thenna verlden Gud oss menniskior till sänder,

Vår otrohet i fögdery oss thermed att påminna,
Then, säyer iag, är lyckelig, som thetta kan besinna,
Och medan här än nåde är, sig skyndsamt företager,
Att göra bot och bättringzfrucht, therjämte sig rentvager,
Förmedelst tron i Jesu blod hann visserliga vinner
En nådig Gud, en tröstlig dom och, hvad hann söker, finner,
Men ther thet här ey icke skeer, tå är en dag att nämna,
På hvilken Gud all otrohet med alfvare vill hämna

På them, som bär sin gåfvors pund så skammelig missbrukat
Med otuckt, vällust kijff och nijt så och med verlden rutat
I fyllery och dryckenskap, i svordoms svåra eder,
I öfverdådig prål och prackt och andra verldsens seder.

Tå sku the ord: gör räkenskap, them alt för svåra vara,
Och ställa them för ögonen then stora dödsens fara,
Som theruppå vist fölgia skall, them i förderf at stielpa,
Och skall tå ingen undanflyckt ey heller ursächt hielpa.

O herre Gud, gör nåd med mig, att iag thet må besinna, Och mig förmedelst bättring här i tijd med tig att finna. Holl räkning här ock skona ther, lätt tin son för tig gälla, Then med sitt blod och bittra död tig bäst till fridz kann ställa.

Jag tillstår, att mitt fögdery oricktigt hafver varit,
Och att med ägodelar tin' iag skamlig har förfarit.
Ah Gud, thet faller mig för svårt tig räkenskap att göra,
Ty må min taleman för mig, min Jesus, ordet föra.

Tå vet jag vist iag står mig väl, ty hann kann alt försona, Och är min trogne lyfftesmann, thet fattar jag med trona, Och therpå vil iag gladelig när som så är Gudz vilia, Med frijd uti en salig stund frå thenne verlden skilia.

Tionde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Luc. XIX: 41-48.

Vet, christen, att thet visserlig har något att betyda

Att vij här höra frelsaren, Gudz son, så hiertlig qvijda,
Och att han så bedröfvat är; vij se ju honom gråta,
Så att utaff en tårebäk hans kinner äre våta.

Hans ord förklara skiäl ther till, hans åtbörd hiertat vijser,
Att ther uti misskundsamhet och brinnand kärlek lyser.
Ty juderna och theras land fast svårlig hade syndat,
Och thermed straff och undergång sig upå halsen skyndat.

Dock Jesus varnar them förut, väl 40 åhr iag menar, Att: the dock skulle göra bot; men sij, rätt såsom stenar Uti sitt hierta voro the förstockat och förhärdat,

Med ondsko och med säkerhet omgiffne och kringgiärdat,

Att the ey kunde thet förstå, ey heller ville höra,
Och upå Jesu trogne ord och tilltal bättring göra.
Ty kunde thet ey annors ske, sij straffet moste komma,
Och platt rent aff förgöra them, the onda med the fromma,

Att herren Gud med krig och svärd, med dyr tijd them hemsökte,

Med gifftig siukdom, eld och brand på theras plågor ökte, Att theras stad vardt ödelagd samt ock thes sköna tempel, Att sten på sten ey funnen vardt. O faseligt exempel! Är thet skedt med Gudz egit folek, hvad skall tå tig väl bända,

Ther tu ey vilt med alfvare till herren Gud tig vända? Ty så barmhertig som Hann är, så vred kann Hann och

vara,

Och ho som thetta ey vill tro, hann skall thet väl förfara.

Säll ästu, christen, om tu thet, hvad här sägs, väl begrundar
Och städze kommer ock ihog, thet straffet som tilstundar.
Ab, att dock Jesu tåreflod titt hierta kunde röra,
Att thet, hvad som här till är skedt, tu aldrig mer mond'

göra.

O Jesu, giff oss tine nåd, att vij thet ey förackta,
Lätt oss titt bittra gråtande botfärdelig betrackta;
Alt straff vij hafve väl förtient med våra synder lede,
Men rijsa oss med måttligheet och ey i tine vrede,

På thet vij icke platt förgå, ty tu äst väl rättrådig,
Men ock aff stor misskundsambet trofast och allom nådig,
Så ville vij, o Jesu kär, förutan återvända
Tin godhet prijsa här och ther alt bortåt utan ända.

Elfte söndagen efter Trinitatis.

Evang. Luc. XVIII: 9-14.

Then bästa syslan, som mann kann i thenna verlden göra,

Är att mann söker med sin bön Gudz hierta till att röra; Ty, när vij bedje, tala vij med Gud, vår käre fader, Såsom i ordet Hann med oss, thess vare hvar mann glader.

Ther böner skee är änglarna ju visserlig tillstädes,
Ther boner skee ock dieflarna the bäfva fast och rädes.
Ja böner också genom skyyn til himmelen upbinna,
Med böner ock then starcka Gud vij kunne öfvervinna.

Sij, så stor krafft har böner vist, them mann til Gud upsänder,
Och förer oss alt godt till handz, thet onda från oss vänder,
Och dock så äre ganska få, som sig i bönen pröfva,
Att the med sann botfärdighet, then samma skulle öfva.

En part the skryta med sin dygd och sig ey rätt besinna,
Och theremot en botfärdig hoss sig vill intet finna,
Theraff hann sig berömma kann, som för Gud kunde gälla,
Ty monde ock en olijk dom om them vår Jesus fälla,

Som vij här see på tvänne männ, som upp till templet vandra,
Then ena är en pharisee, en publican then andra,
Then ena träder fram för Gud, all ödmiukhet förglömmer,
Och med ett särdels bönesätt sin helighet berömmer,

Upräknar sina gerningar och them med pock betracktar,
Och med en stor förvitelse sin nästa hann föracktar.
Then andra, stå'ndes långt ifrå, slår sina ögon neder,
Och vijser en sann ödmiukhet med ordom och med seder,
Ty sij, hanu slår sig för sitt bröst och säyer, rätt botfärdig,
Misskunde tig, Gud, öfver mig, ty iag är hel ovärdig,
Att lyffta ögonen till tig, ty iag har myckit syndat,
Och mig ey effter ordet titt till bot och bättring skyndat.
Ty varder här ock publican' af Jesu högt berömder,
Men phariseen theremot för sitt mod skull fördömder,
Ty Jesus för hans ödmiukhet rättfärdig honom priser
Än mera än som phariseen, och thermed nogsamt vijser
Att visserlig förnedrat blijr then, som sig sielf uphöger,
Men then uphögd, som hiertat sitt till ödmiukheten böger.
Min christen vänn, så lär häraf att fly all högfärdz seder,
Beröm tig ey aff tine värck in för Gud, när tu beder;
Ty ingen kann behaga Gud, som så til honom kommer,
Som vore hann rättfärdig nog och holler sig för frommer.
Utvärtes sken och helighet med allo Gud misshager,
Men then aff hiertat bättrar sig till nåde hann upptager.

« FöregåendeFortsätt »