Sidor som bilder
PDF
ePub

Thet ena sees på phariseen, som bad i Herrans tempel,
Och sij thet andra läres oss aff publicans exempel.
O Jesu, giff oss tine nåd, att vij dock måge lära
Botfärdelig i ödmiukheet vår bön för Gud frambära

[ocr errors]

Bevar oss för förmätenhet, att vij oss ey förlåta
Upå vår egen belighet, fast mera högst begråta
Med publican vårt syndestånd och tig till fota falla,
Så varde vij rättfärdige. Ther till hielp Gud oss alla.

Tolfte söndagen effter Trinitatis.

Evang. Marc. VII: 31-37.

Then är väl aldrig till, then nånsin kann beskrifva
Thet uti skapelsen the förste mennskio-par
Gud utaff blotta nåd och godhet monde gifva,
Att vara uti alt Gudz bild och spegel klar.

Ty thetta mester-värck hans egne finger giorde
I vijsshet, helighet med all fullkomlighet,
Så att mann ingen brist i någon måtto sporde
På lydna, hörsamhet så ock rättfärdighet,

Och såsom deylighet så herligen framlyste

På kroppsens skapnat, som var bildat skön och keck, Så uti siälen ock Gudz beläte sig vijste,

Som var för Gudi ren, fullkomlig, helig, täck.

Tå viste menniskian aff ingen siukdoms-sveda,

Aff ingen motgång, korss ey heller annan nöd, Hon var aldeles frij ifrå then synden leda,

Så ock frå syndsens lön, som är then bittra död.

Och kort, Gudz bälete var hon som närmast lijker

Till vijssdom och förstånd, och vilian var ock god,

I lefvernet var hon aff dygd och seder rijker,

Var städze frögdefull och hade ett gott mod.
XIII: 11.

Men ah, hur är thet nu, seen Adam hafver syndat?
Hvar är then belighet, som menniskian tå bar?
Hann hafver oss till kropp och siäl alt ondt tilskyndat,
Alt goda är sin väg, som på oss skapat var.

Thet våller satan vist, som Adam har bedragit,
Och Evam, qvinnan hans, som lät förföra sig.
Hann har vår herlighet och frijhet oss förtagit,
Och äre vij all slätt tillpyntad' jämmerlig.

Ty synd och siukdom, korss och andra plågor flera
Som mann ey räkna kann, är komne oss upå.
Hvad menniskian först var, thet är hon intet mera,
Förderfvat är hon platt och skämd från topp till tå.

Thet vil här texten oss med thenne döfva lära,

Then intet höra kann, en dumbe ock ther till, Then fromma menniskior här framför Jesum bära, Och be att han sin hand på honom läggia vill.

Thet han ock ginast gör och thermed nogsamt vijser,
Att hann, aff Gudi sänd, är visserlig then mann,
(Thet också nogsampt här utaff hans gerning lyser),
Then alla bielpa vill, then också bielpa kann.

Ett endast hephetha, thet kann här mer utföra
Till thenne svåra sak och patientens cur,

Än alla läkiare i verlden kunne göra

Med thet, hvad namnet har utaf ett creatur.

Thet gifver oss vid band och skall oss och påminna,
Att uti all vår kropps och siälenes förtret

Så skole vij oss mann till herran Jesum finna,
Ty hann veet aldrabäst vår stora usellheet.

Och all vår nöd hann vill och kann ifrå oss vända,
Och hielper visserlig till kroppen och till siäl;
Therföre monde Gud ock honom till oss sända,
Til at förbättra oss och alt, alt göra väl.

O Jesu gör ock väl mot oss och alla andra,
Som äre stadd' i nöd upå ett andligt sätt
Och såsom döfva månn och dumbar omkring vandra
Och hvarcken höra väl ey heller tala rätt.

På thesse lät nu see att tu ännu kant göra,

Hvad som aff folcket här i texten är förmält, The dumbar ha sitt måål så ock the döfva höra, Högtlofrat vare Gud, alt har hann väl bestält.

Trettonde söndagen effter Trinitatis.
Evang. Luc. X: 23-37.

Hvad kann dock vara sällare, än att mann thet besinner,

Hvar i thet aldrabästa väl och salighet mann finner.
Dock fäls härom en olik dom i menniskiornes sinne,
Then söker här sitt väl i thet, then har ett annat kynne.

Then holler vällust för sin ro och sig tå salig prijser,
Then menar att sin salighet i ärestånd sig vijser,
En annan söker salighet i silfver, gull och håfvor,
Then åter uti skickligheet, i konst och lärdoms-gåfvor,

Och hvad som sådant mera är, som verlden här behager,
Och thet för sin förnöyelse och salighet uptager.
Men här står kärlekz-läraren och oss till sinnes förer
Att then rätt säll och salig är, som honom seer och hörer,

Som seer att hann är sanner Gud och menniskia tillijka,
En frelsare af Gudi sändt, then ingen vil besvijka,
Then också hörer hvad bann oss uti sitt ord vil lära,
Att nemlig vij vår herre Gud rätt skole älska, ähra,

Och sedan också som oss sielf kär bafva våran nästa,
Och vara honom uti nöd till hugna, tienst och bästa,
Som också samariten här med sitt exempel giorde,
Tå hann sin nästas månge sår och sveda såg och sporde.

Så hafver ock vår Jesus giordt mot oss i vårt elende,
Tå satan med sitt öfvertaal oss ifrå Gud afvände,
Tå hafver Jesus våra sår rätt kraffteligen helat,
Och sielfva ljjfvet med sitt blod aff kärlek oss meddelat.

O Jesu, kärlekz-lärare, then salighet mig gifve,
Att iag med trones ögon tig må see i thetta lijfve.
Och särdeles tänd up i mig tin helga kärleks låga,
Att älska tig af hierta, siäl, hog, kraffter och förmåga.

Tu ville ock then vilian mig af nådene förläna,
Att jag min nästa som mig sielf med kärlek här må tiena,
I synnerhet mot fattige i theras nöd så laga,
Att jag må Gudi här och ther evinnerlig behaga.

Fiortonde söndagen effter Trinitatis.
Evang. Luc. XVII: 11-19.

Med skäl en spegell kallom vij the helige budord,

Ther i vår andlig spittälska oss varder rätt kungiord,
Ty ther i thenne spegelen vij oss beskoda rätt,
Så finnoms vij bekajade med synder alle slätt.

Vij kunne ock theraf förstå vår obeskriflig nöd,

Att synd ey annat med sig föör än vrede, straff och död. Ho, som för then skull rensas vill af syndsens träck och dy, Så är thet bästa rådet nu: till Jesum Christum fly;

Ty hann är ju vår renhetz brunn, som ifrå syndsens men Oss med sitt belga dyra blod har tvagit hvit och ren. Hann helar kroppen, ther till med så renar hann vår siäl, Och vijser så sins kärleks proff att thet går bäggom väl.

Thet ha the tio spittälske förfarit visserlig,

Tå the till Jesum med sin tro och bön infunne sig,
Bevijsandes sin hörsamheet och giorde hans behag,
Och vijste sig så presterna alt efter Mose lag,

Tå strax försvann ock spittälskan och skedde innan kort,
Att thet, hvad them besvärade, thet togs aldeles bort.
Dock var otacksamheten stor, ty sij allenast en,
Han vände om och kom igen, tå hann var vorden ren.

Ther hann dock mann en frembling var, the andra theremot
Aff Juda eller Herrans folck, utaff Israels rot.

Christtrogen siäl förgät dock ey att vijsa tacksam tig,
När Jesus tig ifrå tin synd har renat rijkelig.

Tack vare tig, vår frelsare, aff hiertat, siäl och munn, Att tu af nåde vorden äst vår tröst och renhetz brunn. Giff oss tin helga nåd ther till, här kunna lefva så, Att vij vår andlig spittälska altijd besinna må.

Och sökia så vår renselse hoss tig uti titt blod,
Som tu för oss utgutit har med ymnig strömand flod.
Giff ock att för tin läkedom vij hiertlig tacke tig
Emedan vij än lefva här och ther evinnerlig.

Femtonde söndagen effter Trinitatis.

Sij, menniskian thet jordiske gemenlig effterhänger,

Och sig om godz och penningar med sorg och möda tränger. Och ther hon sådant icke får, så qvider hon och låter, Hon grämer sig rätt hiertelig, bekymbrar sig och gråter.

Hvad skall jag äta, säger hon, så ock, hvad skall iag dricka, Hvar får iag kläder för min kropp, hur skall jag mig dock skicka?

Ty tijden faller mig för svår, iag kan thet ey besinna, Hvar iag i dag och längre fram mitt underhåld skall finna.

Men sij, så plägar hedningar, som Gud ey känna, göra
Och sådant oförnufftigt tal i munn och hierta föra.
Men tu, min Christen, icke så, lätt Gud sielff omsorg bära,
Ställ tu titt hierta man tillfredz, och märck på Christi lära.

Han säyer här: Att tiena Gud och mammon med tillijka Är ingen till, som göra kann, then ena most hann svijka; Allenast en hann älska kann, then andra most hann bata, Eller ock en sig hålla till, thermot then andra rata.

« FöregåendeFortsätt »