Sidor som bilder
PDF
ePub

Thet ena sees på pbariseen, som bad i Herrans tempel,
Och sij thet andra läres oss aff publicans exempel.
0 Jesu, giff oss tioe nåd, att vij dock måge lära
Botfärdelig i ödmiukheet vår bön för Gud frambära

Bevar oss för förmätenhet, att vij oss ey förlåta
Upå vår egen belighet, fast mera högst begråta
Med publican vårt syndestånd och tig till fota falla,
Så varde vij rättfärdige. Ther till hielp Gud oss alla.

ilt 234_267!' biarin

Tolfte söndagen effter Trinitatis.

stil s
110 1911 AM

Evang. Marc. VII: 31-37.
Then är väl aldrig till, then nånsin kann beskrifva

Tbet uti skapelsen the förste menoskio-par
Gud utaff blotta nåd och godhet monde gifva,
Att vara uti alt Gudz bild och spegel klar.

autore Ty thetta mester-värck hans egne finger giorde

I vijsshet, beligbet med all fullkomligbet, Så att mann ingen brist i någon måtto sporde

På lydna, hörsamhet så ock rättfärdighet,

Och såsom deylighet så herligen framlyste

På kroppsens skapnat, som var bildat skön och keck, Så uti siälen ock Gudz beläte sig vijste,

Som var för Gudi ren, fullkomlig, helig, täck.

Tå viste menniskian aff ingen siukdoms-sveda,

Aff ingen motgång, korss ey heller annan nöd, Hon rar aldeles frij ifrå then synden leda,

Så ock frå syndsens lön, som är tben bittra död.

Och kort, Gudz bälete var hon som närmast lijker

Till vijssdom och förstånd, och vilian var ock god, I lefvernet var bon aff dygd och seder rijker,

Var städze frögdefull och hade ett gott mod.
XIII: 11.

Men ah, bur’ är thet nu, seen Adam hafver syndat?

Hvar är then belighet, som menniskian tå bar? Hann hafver oss till kropp och själ alt ondt tilskyndat,

Alt goda är sin väg, som på oss skapat var. Tbet våller satan vist, som Adam har bedragit,

Och Evam, qvinnan hans, som lät förföra sig.
Hann bar vår herligbet ocb frijhet oss förtagit,

Och äre vij all slätt tillpyntad jämmerlig.
Ty synd och siukdom, korss och andra plågor flera

Som mann ey räkna kann, är komne oss upå.
Hvad menoiskian först var, thet är hon intet mera,

Förderfvat är bon platt och skämd från topp till tå. Thet vil bär texten oss med thenne döfva lära,

Then intet höra kann, en dumbe ock ther till, Tben fromma menoiskior bär framför Jesum bära,

Ocb be att han sin hand på honom läggia vill.

Thet han ock ginast gör och thermed nogsamt vijser,

Att bann, aff Gudi sänd, är visserlig then mann, (Thet också nogsampt här utaff hans gerning lyser),

Then alla bielpa vill, then också bielpa kann.

Ett endast hephetha, thet kann här mer utföra

Till thenne svåra sak och patientens car, Än alla läkiare i verlden kunne göra

Med thet, bvad namnet har utaf ett creatur.

Thet gifver oss vid band och skall oss och påminna,

Att uti all vår kropps och själenes förtret
Så skole vij 088 maon till berran Jesum finna,

Ty bann veet aldrabäst vår stora usellbeet.
Och all vår nöd bann vill och kann ifrå oss vända,

Och bielper visserlig till kroppen och till siäl;
Tberföre monde Gud ock honom till oss sända,

Till at förbättra oss och alt, alt göra väl.
O Jesų gör ock väl mot oss och alla andra,

Som äre stadd' i nöd upå ett andligt sätt
Och såsom döfva mäng och dumbar omkring vandra

Och hvarcken höra väl ey heller tala rätt.

[ocr errors]

På thesse lät nu see att ta ännu kant göra,

Hvad som aff folcket här i texten är förmält, The dumbar ba sitt måål så ock the döfva böra,

Högtlofrat vare Gud, alt har hann väl bestält.

Trettonde söndagen effter Trinitatis.

Evang. Lúc. X: 23-37. Hvad

vad kann dock vara sällare, än att mano tbet besitiner, Hvar i thet aldrabästa väl och salighet mann finner. Dock fäls härom en olik dom i menniskiornes sinne, Then söker bär sitt väl i thet, then har ett annat kynne.

Then boller vällust för sin ro och sig tå salig prijser,
Then menar att sin salighet i ärestånd sig vijser,
En annan söker salighet i silfrer, gull och båfvor,
Theo åter uti skickligbeet, i konst och lärdoms-gåfvor,

Och hvad som sådant mera är, som verlden här behager,
Och thet för sin förnöyelse och saligbet uptager.
Men bär står kärlekz-läraren och oss till sinnes förer
Att then rätt säll och salig är, som bonom seer och hörer,

Som seer att hann är sanner Gud och menniskia tillijka,
En frelsare af Gudi sändt, then ingen vil besvijka,
Then också börer hvad bann oss ati sitt ord vil lära,
Att nemlig vij vår herre Gud rätt skole älska, abra,

Och sedan också som oss sielf kär bafva våran nästa,
Och vara bonom uti nöd till hugna, tienst och bästa,
Som också samariten bär med sitt exempel giorde,
Tå hann sin nästas månge sår och sveda såg ocb sporde.

Så bafver ock vår Jesus giordt mot oss i vårt elende,
Tå satan med sitt öfvertaal oss ifrå God afvände,
Tå bafver Jesus våra sår rätt kraffteligen helat,
Och sielfva ljjfvet med sitt blod aff kärlek oss meddelat.

0 Jesu, kärlekz-lärare, then salighet mig gifve,
Att iag med trones ögon tig må see i thetta lijfve.
Och särdeles tänd up i mig tin helga kärleks låga,
Att älska tig af bierta, sial, hog, kraffter och förmåga.

Tu ville ock then vilian mig af nådene förläna,
Att iag min nästa som mig sielf med kärlek här må tiena,
I synnerhet mot fattige i theras nöd så laga,
Att jag må Gudi här och ther evinnerlig behaga.

Fiortonde söndagen effter Trinitatis.

Evang. Luc. XVII: 11-19.
Med skäl en spegell kallom vij the helige budord,
Ther i vår andlig spittälska oss varder rätt kungiord,
Ty ther i thenne spegelen vij oss beskoda rätt,
Så finnoms vij bekajade med synder alle slätt.

Vij kunne ock theraf förstå vår obeskriflig nöd,
Att synd ey annat med sig föör än vrede, straff och död.
Ho, som för then skull rensas vill af syndsens träck och dy,
Så är tbet bästa rådet nu: till Jesum Christum fly;

Ty hapn är ju vår renhetz bruon, som ifrå syndsens men Oss med sitt belga dyra blod har tvagit hvit och ren. Hann helar kroppen, ther till med så renar hann vår siäl, Och vijser så sins kärleks proff att thet går bäggom väl.

Tbet ha the tio spittälske förfarit visserlig,
Tå the till Jesum med sin tro och bön iofunne sig,
Bevijsandes sin hörsamheet och giorde hans behag,
Och vijste sig så presterna alt efter Mose lag,

Tå strax försvann ock spittälskan och skedde innan kort,
Att thet, hvad them besvärade, thet togs aldeles bort.
Dock var otacksamheten stor, ty sij allenast en,
Han vände om och kom igen, tå hann var vorden ren.

Ther bann dock mann en frembling var, the andra theremot
Aff Juda eller Herrans folck, utaff Israels rot.
Christtrogen siäl förgät dock ey att vijsa tacksam tig,
När Jesus tig ifrå tin synd har repat rijkelig.

Tack vare tig, vår frelsare, aff biertat, siäl och munn,
Att tu af nåde vorden äst vår tröst och renhetz brunn.
Giff oss tin helga nåd ther till, här kunna lefra så,
Att vij vår andlig spittälska altijd besinna må.

Och sökia så vår renselse hoss tig uti titt blod,
Som tu för oss utgutit bar med ymnig strömand fod.
Giff ock att för tin läkedom vij biertlig tacke tig
Emedan vij än lefva bär och ther evinnerlig.

Femtonde söndagen effter Trinitatis.

Sij

, menniskian thet jordiske gemenlig effterbänger, Och sig om godz och penningar med sorg och möda tränger. Och ther bon sådant icke får, så qvider hon och låter, Hon grämer sig rätt hiertelig, bekymbrar sig och gråter.

Hvad skall iag äta, säger bon, så ock, hvad skall iag dricka, Hvar får jag kläder för min kropp, hur skall iag mig dock

skicka? Ty tijden faller mig för svår, iag kan thet ey besinna, Hvar iag i dag och längre fram mitt underhåld skall finna.

Men sij, så plägar hedningar, som Gud ey kända, göra
Och sådant oförnufftigt tal i munn och hierta föra.
Men tu, min Cbristen, icke så, lätt Gud sielff omsorg bära,
Ställ tu titt bierta man tillfredz, och märck på Christi lära.

Han säyer här: Att tiena Gud och mammon med tillijka Är ingen till, som göra kann, then ena most hann svijka; Allenast en bann älska kann, then andra most hann bata, Eller oc en sig bålla till, thermot then andra rata.

« FöregåendeFortsätt »