Sidor som bilder
PDF
ePub

Tredie söndagen i Adventet.

Text: 1 Cor. IV: 1 ad 6.

Befallningzmänner tolf kung Salomo han hade,

Som sig om kungens huus och spijsning vinning lade,
Himmelske Salomo förordnat skaffare,

Som hans församlings hus en andlig spijs framge,

Thet dyra lifsens bröd är sielfva lifsens första,
At vi i evighet behöfve intet törsta,

Af samma skaffare Gud äskar trohet all,

Och vil at hvar och en med omsorg giör sitt kall;

Fast än at verldsens barn them ingalunda glömma,
Med mycken list och tvång förfölja, orätt dömma;

Men bort med sådan seed, bort uhr the christnas land,
Then rätta domen är i högsta Herrans hand.

Fast nyttigare är at alla vi tillijka
Oss vinning lägga om med allo flijt och fijka
Ther efter, at vi må dehlachtige här blij
Af andlig spisning god, så skola vi få sij

Tre-enigheten sielf och thess anlete klara.
Vi hoppas här och tro, men skola då förfara

I sielfva värcket, när allting bli uppenbar,

Då Gud oss gifver löhn och prijs bland änglaskar.

Fierde söndagen i Adventet.

Text: Phil. IV: 4 ad 7.

Bereder Herrans väg, hans stigar jämna giörer!
Johannes ropa månd', när han sitt ämbet förer
I öknene, uti thet Juda-folketz land,

Och Jesu ankomst först i kiöttet gaf vid hand.

Af andan Paulus rörd til frögd oss christna manar,
Doch ej til verldsens lust, som väg til olust banar;
Vår siäla-frögd, Gudz Son, har til oss kommit nid
Och i vår juhla fest bär oss sin faders frid.

Mån' då vår frögd skal sig på något jordiskt grunda?
På gullet, starkhet, konst, våld, ähra? Ingalunda,

Men frögden skal bestå i rena trones frucht,

I sachtmod, hopp och böön samt lof, som ger söt lucht

Inför alsvåldig Gud, som vårt begär och längtan
Förmärker mächta vähl och vet vår hiertans trängtan;
Ty skal sachtmodighet oss allom vara kär,
At ingen androm giör thet skändeligit är.

Men hvad godt är oss bör mot hvar man gärna göra, Ty hämd och mordiskt nijt, the pläga ju förstöra

All gudlig frögd och lust hos then, som ther med far, Slätt ingen juble-frögd och glädie hiertat har.

XIII: 2.

Första Juhledagen.

Text: Esaiæ IX: 1 ad 7.

0m

m någon fattig måst' tig sälja hvad han äger,
Så får hans skyldeman thet lösa, Herren säger.
Vår sälla frihet såld blef genom Adams fehl,
Men Jesus, vår förvant, har löst igen then dehl.

Han sanna liuset är, som drifver mörker alla
Långt utur sinnet bort, med lifsens ord han kallar
Hvar hedninge, som förr i dödsens mörkret satt,
Med blindhet, oförstånd, kringhvärfd, omgifven platt,

Vårt synda-ok han bröt, och syndastraffet hårda
Utstod han, lagen all i vår stad månd' fullborda,
Ty heter billigt han en underlig och råd,
Gud, hielte, evig, far, frijd-förste, stor af nåd.

Hans herradöme är rätt stort, ty allas herre

Han är, med scepter sin han styrer störr' och smärre,
Jag menar, med sitt ord, som skarpare ju är
Än ett tveäggiat svärd, thet hårdeliga skär.

Alt öfver thenne Son och barn, som oss är gifvet,
Hvar man sig glädia bör i döden och i lifvet

Samt tacka Herren Gud, som så har på oss tänckt,
At til vår salighet han enda Sonen skiänckt!

Första Juhledagen.

Text: Hebr. I: 1 ad 13.

Gud fordom talade genom propheter sina,

Om alt thet nödigt var til min' och fäder tina,
Min christen, men nu märck han ytterst talat har
Genom sin ende son til oss och uppenbar

Giordt allom viljan sin, som vilja samma veta,
At ingen nödigt har nu mera efterleta

Hvad Herren hafva vil, förutan i hans ord,
Ther låtit Herren oss sin vilja bli kungiord.

Så mycket solens glantz går öfver stiernor alla,
Så mycket klarare then läran må vi kalla,

Som nya testament vid handen oss kan gee;
Säll then, som ther uti vil flitigt läsa, see!

Ty skrifver Paulus väl, som ett Gudz redskap varit,
At dagen kommen är, men natten har framfarit.
Nu medan Jesus har genom sin födelse
Och död samt äntelig med sin uphöijelse

Lagdt alla fiender, så våra som ock sina
Ned sig til fotapall för välfärd tin och mina,
Så lät oss samtelig med enahanda liud
I thenna juble-fest lofsäija Herren Gud!

Första Juhledagen.

Evang. Joh. I: 1 ad 9 och 15.

Ho är, som tvifar om gudachtighetens rara
Och stora hemlighet, at Gud sig uppenbara
I köttet velat har, och ordet kött så blef,
Hvar om Johannes klart för många åhr se'n skref.

Thet ordet, som var kött, kan sådant ord ej vara,
Som tu och jag, min vän, af munnen låta fara,
Ej eller sådant ord, som Herren ofta fördt
Genom propheterne, thet många hiertan rördt.

Thet ordet är nu kött, til hvilket fadren sade:
Tu äst min kära Son, then jag i dag födt hade.
Thet vår evangelist bevisar med mång skiähl,
Med klara vitnesbyrd. Hvar man giör rätt och vähl,

Som thenna hemlighet i hiertat sitt bevarar;
Fast ingen finnas kan, som fyllest thet förklarar,
På burudanna sätt thet under sig tildrog;

Vi tro, thet är doch skiedt och oss til vinning nog.

Ty efter som Gudz Son blef menniskia på jorden,
Så är ju menniskian i troon et Gudz barn vorden.
För thetta, christen god, tu lofva Herren Gud,
Och som ett lydigt barn fölg städz hans helga bud!

« FöregåendeFortsätt »