Sidor som bilder
PDF
ePub

Så är ock en omöglig sak, med omsorg sig besvära, Ocb dock derjämte kunna Gud rätt med förtröstan ära. Therföre bör, om to pu vilt en rätt god christen vara, Så most tu låta fåfäng sorg och alt bekymber fara.

Sätt tin förtröstan mann på Gud och lätt tu honom sörja,
Så skalt to titt förnöijelse ocb underhåld väl spörja.
Ty foglar under himmelen, som ingen sorg påtänckia,
Ey eller för sin födo skull med arbete sig kränckia,

Them föder Gud; och fiskarna, ther the i vatnet simma, Försörger hann och låter them sin omsorgz nåd förnimma; Så kläder bana ock liljerna, som aldrig något spiona, Och låter them sin herlighet i lucht och färga vinna.

Hur mycket mera kann tu troo, at hann tig gifva lärer,
O menniskia, tin föda och hvad biertat titt begärer?
Ty tu äst mer än foglarna, ia, mer än blomstren sköna,
Ty skaltu ock hans hiertelag och faders godbet röna.

Allenast att tu för tin siäl en större omsorg drager,
Ão som för kroppen och med Aijt tig endast företager
Gudz rijke och rättfärdighet med lust att efftertrackta,
Och thenne verldsens fåfängia och omsorg platt förackta.

Tå skall alt, hvad tig nyttigt är och biertat vill påkalla,
Med ymnighet och öfverflöd till plägning tig tillfalla.
Ty fadren, som i himlen är och bäst titt bästa pröfver,
Hann är alltingz allvettande och vet hvad tu beböfver.

0 Jesu, frå klenmodigbet och sorg mitt bierta rena,
Att iag uti all nöd och ångst må tiena Gud allena,
På honom mig förlåter fast och ey på egen möda,
Och ther är städze viss upå att hann mig väl skall föda.

Giff att en sådan christen jag bär städze kunde vara,
Som söker effter rijket titt, och låter verlden fara.
Hielp att i tin rättfärdighet iag städze mig må öfva,
Så skal tu gifva bvad till kropp och själ iag kann behöfva.

Sextonde söndagen effter Trinitatis.

Evang. Luc. VII: 11-17. Christtrogen siál, så moste vij, then ena med then andra, Ehvad vij ville eller ey, vij moste engång vandra Ur thenne verlzens vijda bus och döden effterfölia, Uti vår mörka, trånga graff, här kann sig ingen dölia. Hann skonar ingen, ho tben är, hann acktar alla lijke, Mann, qrinna, gamble, unge, lek, clerk, fattige och rijke. Tå tags en mann frå hustrun bort, tå får manu åter spöria, Att bustrup tags frå mannen sin, tå moste barnen söria, Att far ocb mor är frå them skild, lå åter seer mann våta Föräldrars ögon, hvilka ther sin döde barn begråta. Och kort: vij moste alla döö, ja alla thet förfara, Att ingen, ingen säya kann sig frij för döden vara. Vår kroppsens hydda brytes aff och lägs i grafven neder, Ther ruttnar hann och mister platt sin prydna och sin beder, Och moste ther till matkars spijss, till stofft och aska blifva, Thet ha vij våra synder och missgerning att till skrifva, Att vij ey mera äre till, när vij här bafve vandrat, Att alt med oss i grafvena till intet blijr förandrat. Men sij, thet är vår biertans tröst, att vij med alla fromma En gång igen ur griffterna med lijff fram skole komma, Upå then stora domedag, tå alt kött sig skall resa, Som döden lad' i jorden nid med skröplighet och nesa. Ty tå skall Jesus till vår graff sin starcka hand uträckia, Och oss med sins rösts höga liud frå döden vist upräckia. Thet kann hann som en pelican ock visserligen göra Och sina döda ungar med sitt blod till lijfvet föra. Thet monde baon på enckians son i staden Nain rijsa, Så oss till tröst, som enckian ok till bugna och till lijsa. O Jesu, lätt dock thenne tröst uti mitt bierta blifva, Ty hann kann dödsens bitterhet väl lindra, ia fördrifva. O, säll är then, som thetta tror, uti sin sidsta vånda, Hann skall upå then stora dag till lifvet vist upstånda, Och lefva ther i bimmelrijketz herlighet och ähra. Prijss vare Gud erinnerlig för thenne tröst och lära.

S:t Michaelis dag.

Evang. Matth. XVIII: 1-10. Herre, ho skall i rijket titt dock vara ther then största ? Så fråga här lärjungerna, som effter höghet törsta; Men Jesus lärer them och oss med svaret, som ban förer, Hvem förmånn uti rijket sitt af nåd med skiäl tilhörer. Ty thet är sant vij skole ther uti Gudz äre-rijke, Väl vara uti berlighet the belge änglar lijke; Men sij, så moste rij ock här vårt lefverne väl pröfva, Om ock, så myckit mögligt är, vij oss i dygder öfva; Ty then, som en gång komma vill tijt till Gudz englaskara, Hann moste bär för tvenne ting sig Aijtigt taga vara, Som är först: bögfärd, som har fram å banen träta, ifver, Och sedan ock förargelse, hvar till oss satan drifver. Thet ena förekommom vij, när vi oss företaga Högfärden med all ödmiukhet att hata och förjaga. Thet andra, när begärelsen tilbiuder hos oss gästa, Att vij med mackt vårt kött och blod oidkufva och korssfästa, Att synden i vår dödsens kropp ey mackt får att påköra Och våra lemmors rörelse till synd och last att föra. Sij thet tillfälle och förtar till at förarga andra, Som bär uti sin menlösshet enfaldelige vandra. Hälst skole vij för barnen små oss fijteliga vackta, Att vij them ingalunda må förarga och föracktá; Fast heller skole vij aff them then ädla dygden lära, Att rij bär sielff förnedra oss, ey sköte fåfäng äbra, Menn städze oss som barn betee enfaldige och fromma, Ty eliest kunne aldrig vij uti Gudz rijke komma. Men tber vij här ödmiuka oss och varda barnen lijke, Så skole rij ock vara ther the största i Gudz rijke. Tå skole också englarna här städze när oss vara, Som stå för Gud och altijd se hans ansichte, thet klara. Ty, såsom här, ther högfärd är, förargelse tillijka, The onde englar holle hus och aldrig gerna vijka. Så äre gode englar ther tvertom rätt vist att finna, Ther mann aff dygd och ödmjukhet sig låter öfverviona. För then skull lär, min christen, bär thet onda at förackta, Och tig för bögfärd som ock för förargelse att vackta. På thet the goda englar må allstadze när tig blifva, Och med thes tienst och meddelt mackt the onda frå tig

drifva.

O ödmiukz-källa, Jesu kär, giff oss tin helge anda,
Låt honom undervijsa oss, och gå oss så till banda.
Att vij alt thet förargligt är och föder vee och smärta
Förackta och förkasta må. Giff oss ett ödmjukt hierta,
Som städze kann bebaga tig. Tin' englar till oss sände,
Att the alt thet, som skadar oss, bortdrifre ocb afväude.
Och sidst så lätt them föra oss ur thenne verldzsens tunga,
Hvarföre ther evinnerlig vij ville tig loffsiunga.

Siuttonde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Luc. XIV:1–11: Vår nsellhet är ganske stor och står ey att beskrifva, Hvarmed vij arme menniskor bär städze plågad blifva, Ty bär fins svullnat, blekhet, brånno, torhet, skälfva, heta, Och brad som eljest nämnas må, som oss bär kann förtreta. Thet kommer visserlig theraff, att mann Guds ord ey fattar, Och synderna, som mann begår, så ganska ringa skattar. Thet med tben vatusichtige oss texten vill påminna, Att vij theraff vår usellbet och tillstånd väl besinna, Ty utan tvifvel bade hann fast mongen synd begångit, Och thes förmedelst thenne sot uti sin kropp undfångit; Ty then, som sig från skaparen, sin Gud, till synden ränder, Hann moste komma läkiaren och konsten hans i händer. Men thet är tröstligt som vij här af dagsens texten höra, Att Jesus är vår Läkiare, som helbregda vill göra, Till kroppen vill bann visserlig som ock till själen bela, Tbet är omögligt at hans konst och läkedom kann fela, Ty bans är både råd och dåd, som Salomon then vijsa, Uthi sin ordspråk skrifftelig om honom moste prijsa. Här finnom vij ett tvefald råd, som hann oss allom gifver, I ty hann bär om sabbaten en härlig lärdom drifver, Och sedan vill att ödmiukbet skall städse aff oss öfvas, Ty hvars och ens förtiente lön, vid ändan sees ocb pröfvas; Ty sij then sig uphöver sielf skall varda sen förnedrat, Men then som sig förnedrar först blijr sen : uphögd och

hedrat, Vår dåd är hann ock visserlig, som theraf nog

kaon synas, Att bann tben vattusichtige strax bota kann, som pijnas.

O Jesu Christ, vij bedje tig, förlån oss tipa nåde,
Välsigoa oss med råd och dåd, att vij uthi all váde
Till ingen aonan än til tig vår biertans tililyckt taga;
Tberjämte ville tu boss 088 all olydna förjaga,
Att vij må fölgia rådet titt och sabbaten, then dyra,
Med gudlighet ock kärlekzvärck här bolla rätt och fijra.
Lätt oss ock biertans ödmiakbet uti vår vandring vijsa
Och sedan tber i berlighet opbögde, städse lysa.

Adertonde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Matth. XXII: 34–46. Här vijser mästaren sig med sin lärde tanga,

Tben sielfva frelsaren rår berre Jesus är, Så börer bonom nu, så gamla som och unga,

Ty läran vicktig är, som hann för oss frambär.

Hann lärer tvenne ting: Först buru mano tillijka

Alt effter. Herrans ord och lagsens belga bud, Så länge mann är bår uti bans nåderijke,

Skall älska nästan rätt, dock först vår Herre Gud

Af allo bierta ocb aff allo siäl och sinde,

Så ocb aff allom bog, och hvad uti 088 är, Ja, städze dag och natt skall vara oss i winne,

Att vij ba Herren Gud så ock vår bästa kär.

Jag säyer först vår Gud, hans belga nampn och äbra,

Hans ord, jämväl hans dom, korss, vedervärdighet, Alt, hvad aff bonom är och kommer, skall oss lära

Att älska Gud allen och hans rättfärdighet.

Ja lijff och godz och verld vij skole öfvergifva

Tber nödeo säyer till, att thet så vara skall, Ocb aldrig tröttas vid i kärlekz band att blifva,

Ehvad ock komma må för lycka eller fall.

« FöregåendeFortsätt »