Sidor som bilder
PDF
ePub

Så är ock en omöglig sak, med omsorg sig besvära, Och dock derjämte kunna Gud rätt med förtröstan ära. Therföre hör, om tu nu vilt en rätt god christen vara, Så most tu låta fåfäng sorg och alt bekymber fara.

Sätt tin förtröstan mann på Gud och lätt tu honom sörja,
Så skalt tu titt förnöijelse och underhåld väl spörja.
Ty foglar under himmelen, som ingen sorg påtänckia,
Ey eller för sin födo skull med arbete sig kränckia,

Them föder Gud; och fiskarna, ther the i vatnet simma, Försörger hann och låter them sin omsorgz nåd förnimma; Så kläder hann ock liljerna, som aldrig något spinna, Och låter them sin herlighet i lucht och färga vinna.

Hur mycket mera kann tu troo, at hann tig gifva lärer,
O menniskia, tin föda och hvad hiertat titt begärer?
Ty tu äst mer än foglarna, ia, mer än blomstren sköna,
Ty skaltu ock hans hiertelag och faders godhet röna.

Allenast att tu för tin siäl en större omsorg drager,
Än som för kroppen och med flijt tig endast företager
Gudz rijke och rättfärdighet med lust att efftertrackta,
Och thenne verldsens fåfängia och omsorg platt förackta.

Tå skall alt, hvad tig nyttigt är och biertat vill påkalla,
Med ymnighet och öfverflöd till plägning tig tillfalla.
Ty fadren, som i himlen är och bäst titt bästa pröfver,
Hann är alltingz allvettande och vet hvad tu behöfver.

O Jesu, frå klenmodighet och sorg mitt hierta rena,
Att iag uti all nöd och ångst må tiena Gud allena,
På honom mig förlåter fast och ey på egen möda,
Och ther är städze viss upå att hann mig väl skall föda.

Giff att en sådan christen iag här städze kunde vara,
Som söker effter rijket titt, och låter verlden fara.
Hielp att i tin rättfärdighet iag städze mig må öfva,
Så skal tu gifva hvad till kropp och siäl iag kann behöfva.

Sextonde söndagen effter Trinitatis.

Evang. Luc. VII: 11-17.

Christtrogen siäl, så moste vij, then ena med then andra,

Ehvad vij ville eller ey, vij moste engång vandra
Ur thenne verlzens vijda hus och döden effterfölia,
Uti vår mörka, trånga graff, här kann sig ingen dölia.
Hann skonar ingen, ho then är, hann acktar alla lijke,
Mann, qvinna, gamble, unge, lek, clerk, fattige och rijke.
Tå tags en mann frå hustrun bort, tå får manu åter spöria,
Att hustrun tags frå mannen sin, tå moste barnen söria,
Att far och mor är frå them skild, tå åter seer mann våta
Föräldrars ögon, hvilka ther sin döde barn begråta.
Och kort: vij moste alla döö, ja alla thet förfara,
Att ingen, ingen säya kann sig frij för döden vara.
Vår kroppsens hydda brytes aff och lägs i grafven neder,
Ther ruttnar hann och mister platt sin prydna och sin beder,
Och moste ther till matkars spijss, till stofft och aska blifva,
Thet ha vij våra synder och missgerning att till skrifva,
Att vij ey mera äre till, när vij här hafve vandrat,
Att alt med oss i grafvena till intet blijr förandrat.
Men sij, thet är vår biertans tröst, att vij med alla frommá
En gång igen ur griffterna med lijff fram skole komma,
Upå then stora domedag, tå alt kött sig skall resa,
Som döden lad' i jorden nid med skröplighet och nesa.
Ty tå skall Jesus till vår graff sin starcka hand uträckia,
Och oss med sins rösts höga liud frå döden vist upväckia.
Thet kann hann som en pelican ock visserligen göra
Och sina döda ungar med sitt blod till lijfvet föra.
Thet monde hann på enckians son i staden Nain vijsa,
Så oss till tröst, som enckian ok till hugna och till lijsa.
O Jesu, lätt dock thenne tröst uti mitt hierta blifva,
Ty hann kann dödsens bitterhet väl lindra, ia fördrifva.
O, säll är then, som thetta tror, uti sin sidsta vånda,
Hann skall upå then stora dag till lifvet vist upstånda,
Och lefva ther i himmelrijketz herlighet och ähra.
Prijss vare Gud evinnerlig för thenne tröst och lära.

S:t Michaelis dag.

Evang. Matth. XVIII: 1-10.

Herre, ho skall i rijket titt dock vara ther then största?

Så fråga här lärjungerna, som effter höghet törsta;

Men Jesus lärer them och oss med svaret, som han förer,
Hvem förmånn uti rijket sitt af nåd med skiäl tilhörer.
Ty thet är sant vij skole ther uti Gudz äre-rijke,
Väl vara uti herlighet the helge änglar lijke;

Men sij, så moste vij ock här vårt lefverne väl pröfva,
Om ock, så myckit mögligt är, vij oss i dygder öfva;
Ty then, som en gång komma vill tijt till Gudz englaskara,
Hann moste här för tvenne ting sig flijtigt taga vara,
Som är först: högfärd, som har fram å banen träta, ifver,
Och sedan ock förargelse, hvar till oss satan drifver.
Thet ena förekommom vij, när vi oss företaga
Högfärden med all ödmiukhet att hata och förjaga.
Thet andra, när begärelsen tilbiuder hos oss gästa,
Att vij med mackt vårt kött och blod nidkufva och korssfästa,
Att synden i vår dödsens kropp ey mackt får att påköra
Och våra lemmors rörelse till synd och last att föra.
Sij thet tillfälle och förtar til at förarga andra,
Som bär uti sin menlösshet enfaldelige vandra.
Hälst skole vij för barnen små oss flijteliga vackta,
Att vij them ingalunda må förarga och förackta;
Fast heller skole vij aff them then ädla dygden lära,
Att vij bär sielff förnedra oss, ey sköte fåfäng ähra,
Menn städze oss som barn betee enfaldige och fromma,
Ty eliest kunne aldrig vij uti Gudz rijke komma.
Men ther vij här ödmiuka oss och varda barnen lijke,
Så skole vij ock vara ther the största i Gudz rijke.
Tå skole också englarna här städze när oss vara,
Som stå för Gud och altijd se hans ansichte, thet klara.
Ty, såsom här, ther högfärd är, förargelse tillijka,
The onde englar holle hus och aldrig gerna vijka.
Så äre gode englar ther tvertom rätt vist att finna,
Ther mann aff dygd och ödmiukhet sig låter öfvervinna.
För then skull lär, min christen, här thet onda at förackta,
Och tig för högfärd som ock för förargelse att vackta.
På thet the goda englar må allstädze när tig blifva,
Och med thes tienst och meddelt mackt the onda frå tig

drifva.

O ödmiukz-källa, Jesu kär, giff oss tin helge anda,
Låt honom undervijsa oss, och gå oss så till handa.
Att vij alt thet förargligt är och föder vee och smärta
Förackta och förkasta må. Giff oss ett ödmjukt hierta,
Som städze kann behaga tig. Tin' englar till oss sände,
Att the alt thet, som skadar oss, bortdrifve och afvände.
Och sidst så lätt them föra oss ur thenne verldzsens tunga,
Hvarföre ther evinnerlig vij ville tig loffsiunga.

Siuttonde söndagen efter Trinitatis.
Evang. Luc. XIV: 1-11:

Vår usellhet är ganske stor och står ey att beskrifva,

Hvarmed vij arme menniskor här städze plågad blifva,
Ty här fins svullnat, blekhet, brånno, torhet, skälfva, heta,
Och hvad som eljest nämnas må, som oss här kann förtreta.
Thet kommer visserlig theraff, att mann Guds ord ey fattar,
Och synderna, som mann begår, så ganska ringa skattar.
Thet med then vatusichtige oss texten vill påminna,
Att vij theraff vår usellhet och tillstånd väl besinna,
Ty utan tvifvel bade hann fast mongen synd begångit,
Och thes förmedelst thenne sot uti sin kropp undfångit;
Ty then, som sig från skaparen, sin Gud, till synden ränder,
Hann moste komma läkiaren och konsten hans i händer.
Men thet är tröstligt som vij här af dagsens texten höra,
Att Jesus är vår Läkiare, som helbregda vill göra,
Till kroppen vill hann visserlig som ock till siälen hela,
Thet är omögligt at hans konst och läkedom kann fela,
Ty bans är både råd och dåd, som Salomon then vijsa,
Uthi sin ordspråk skrifftelig om honom moste prijsa.
Här finnom vij ett tvefald råd, som hann oss allom gifver,
I ty hann här om sabbaten en härlig lärdom drifver,
Och sedan vill att ödmiukhet skall städse aff oss öfvas,
Ty hvars och ens förtiente lön, vid ändan sees och pröfvas;
Ty sij then sig uphöver sielf skall varda sen förnedrat,
Men then som sig förnedrar först blijr sen uphögd och
hedrat,

Vår dåd är hann ock visserlig, som theraf nog kann synas,
Att hann then vattusichtige strax bota kann, som / pijnas.

O Jesu Christ, vij bedje tig, förlän oss tina nåde,
Välsigna oss med råd och dåd, att vij uthi all våde
Till ingen annan än til tig vår hiertans tilflyckt taga;
Therjämte ville tu hoss oss all olydna förjaga,
Att vij må fölgia rådet titt och sabbaten, then dyra,
Med gudlighet ock kärlekzvärck här holla rätt och fijra.
Lätt oss ock biertans ödmiukbet uti vår vandring vijsa
Och sedan ther i herlighet uphögde, städse lysa.

Adertonde söndagen efter Trinitatis.
Evang. Matth. XXII: 34-46.

Här vijser mästaren sig med sin lärde tunga,

Then sielfva frelsaren vår herre Jesus är, Så hörer honom nu, så gamla som och unga,

Ty läran vicktig är, som hann för oss frambär.

Hann lärer tvenne ting: Först huru mann tillijka
Alt effter Herrans ord och lagsens helga bud,

Så länge mann är här uti hans nåderijke,

Skall älska nästan rätt, dock först vår Herre Gud

Aff allo hierta och aff allo siäl och sinne,

Så och aff allom hog, och hvad uti oss är, Ja, städze dag och natt skall vara oss i minne,

Att vij ha Herren Gud så ock vår nästa kär.

Jag säyer först vår Gud, hans helga nampn och ähra,
Hans ord, jämväl hans dom, korss, vedervärdighet,
Alt, hvad aff honom är och kommer, skall oss lära
Att älska Gud allen och hans rättfärdighet.

Ja lijff och godz och verld vij skole öfvergifva
Ther nöden såyer till, att thet så vara skall,
Och aldrig tröttas vid i kärlekz band att blifva,
Ehvad ock komma må för lycka eller fall.

« FöregåendeFortsätt »