Sidor som bilder
PDF
ePub

Therjämpte skole vij ock älska rätt vår nästa
Och göra honom gått i alt thet vij förmå,
Och sökia städze hans såsom vårt egit bästa;
Ja som vij älska oss vår nästa lijka så.

Men hvarest äre the, som thetta, som the böra, Uträtta kunna? Ney, platt ingen är här till, Ty monde lagen oss förbannelsen kungöra,

Then en fullkomlig plicktz fullbordan hafva vill.

Ty lärer Jesus oss här sedan för thet andra,
Att vij oss hålle fast till evangeli ord,
Som vijser oss att vij till honom fly och vandra,
Som hafver alt för oss fullkomligen fullgiordt.

Thet vill nu Jesus oss med frågan sin påminna, Som visserlig på thet, som här är sagt, utgår. Säll then, som thetta väl kann hos sin siäl besinna Och sig på Jesu tal och fråga rätt förstår,

Ty thenne tröstelig oss allom föreställer,

Att han i een person är sanner Gud och mann. Och ho, som thetta tror, är visserlige säller, Omögeligit är att hann förderfvas kann.

Ty alt hvad uti oss en ängzlighet upväcker,
Och gör vårt bierta tvång och siälone förtreet
Thet Jesu embete för fadren sin betäcker

Med sitt fult görande så ock oskyldighet.

O aldrakärste vänn, min Jesu, mig regere,
Thet beder iag tig nu jämväl i allan stund,
Min tro och hog i mig föröke och förmere

Att jag må älska Gud altijd aff hiertans grund

Så här i thenne verld, så länge iag här blifver
I thenne jämmerdalens olust och oro
Till thes tu mig en gång aff tina nåde gifver
I himmelsk salighet evinnerlig att bo.

1

Nittonde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Matth. IX: 1-8.

Sy ther som kärlek duglig fins och är aff något värde,

Tå pröfves then som aldrabäst, när nöden är på färde.
Thet kunne vij nu merckelig aff thenne texten lära,
Ther någre fromme menniskior här fram till Jesum bära
En mann, borttagen, siuk, och kranck till fötter och till
händer,

Then icke sielff kann komma fram, ehvart han sig och

vänder,

Och sij, tå finnes the sig strax, som honom bijstånd göra Och tijt, hann sielff ey komma kann, the honom säkert

föra.

Så skole ock vår nästas nöd och tvång vij oss antaga,
På thet, när hann behöfver hielp, vij så alt utredt laga,
Att bann till Christum föras må, när honom hielp att finna,
Thet skall nu ske på tvägge sätt: först att vij honom vinna
Förmedelst ordetz lärande och honom undervijsa
Hvad väg till Gud hann vandra skall; och sedan förelysa
Med gudlighet i lefverne, i trona och i hoppet,
Att hann theraff upväckias må, att taga samma loppet
Till Jesum fram och rätt förstå, att hann ther till är sänder,
All bielp att göra, som till kroppz och siälens välfärd länder.
Sidst skall thet skee med bedjande, att vij för vårom nästa
Med trogen fijt så bedia Gud, som för vårt egit bästa,
Att honom Gud uplysa må och ther till nåden gifva,
Att växa i Gudz kunskap till och ther i städze blifva.
Sij thet är rätt, sin nästa fram till Herren Jesum föra,
Och honom ther thet bäst behöfz all hielp och bijstånd

göra.

Ja sådan förbön vill ock Gud ey låta frucktlöss vara.
Thet monde här then siuka mann, uppå sin säng förfara;
Ty strax tå Jesus theras tro och förbön nu försporde,
Hann ock till then borttagne mann ett sådant tilltal giorde:
Var vid godt mod, min käre son, ty alla tina synder
Förlåtes tig, tag tina säng, statt up, gack utan hinder.
Hvaraff vij tvenne ting förstå: först, när vij låta lysa
Vår kärlek utaf trones grund, så vill ock Jesus vijsa,
Att sådan kärlek ricktig är, then honom kann beveka
Att hielpa strax vår nästas nöd, thet aldrig hann vill neka.

Thernäst förnimmom vij också att Jesus thet först helar,
Hvad siälen största skadan gör och sen hvad kroppen felar.
För sådan godhet skole vij ey konsten hans försmäda,
Som honom obetäncksam här the phariseer bäda.
Ney, utan med förundran skole vij oss tacksam vijsa
Och för then mackt, han hafver fått, med folket här Gud
prijsa.

Tu ting, o Jesu, bediom vij the ville tu oss gifva:
Först, att i tron och kärlek vij må stadige förblifva.
Sen, att vij ock i all vår nöd vår tillflyckt till tig taga,
Och till tin nåd om en viss hielp, ey något vanhopp draga,
Och när tu hafver hulpit oss, så lär oss thet betänckia,
Att oss tå bör för sådan nåd, tig itt tackoffer skänckia.

Tiugonde söndagen efter Trinitatis.

Evang. Matth. XXII: 1-14.

Sanfärdig see vij bär Gudz stora nåde lysa',
Then aldrig vij med ord tillfyllest kunna prijsa;

Ty sij, hans kära son är kommen till oss nid,
Och hafver giordt med Gud och oss en evig frid,

Tå hann vardt menniskia och sig med oss förente.
Merck dock, christtrogen siäl, hur trogit hann thet mente,
Hann tog vårt kött på sig, hann som var sanner Gud,
Och så utkorade oss till sin kära brud.

Hann hafver sig med oss i evighet trolofvat,
Och till en morgonskenck oss med sig sielff begåfvat.
Therpå har fadren ock en bröllopz-kost tillredt
Med gödde boskap och med rätter väl försedt,

Till hvilken måltijd hann oss flijtigt låter kalla,
Och vill att vij med hast ock skole komma alla.
I sacramenters bruk och i Hans helga ord
Tillbiudes thenne nåd, och varder oss kungiord.

The äre visserlig rätt lyckelig och sälla,
Som sig med hörsamhet på kallelsen inställa,
Ty sådane få tröst och hugna för sin siäl,
Att the må tijmlig här och ther ock evigt väl.

Men the hans sänningbod med hädelse förackte,
Och mera effter thet, som jordiskt är, här trackte,
The som hans tienare förfölia, dräpa, slå,

The sku hans hembd och straff omögelig undgå,

Om them än tyckes här sig vilia undangömma,
Så skall hann them dock ther evinnerlig fördömma.
Dock, ho i thetta bröllopzhuset komma vill,
Såsom en värdig gäst, han moste väl se till,

Att hann med bröllopz-skrud må vara väl försedder,
Ty annars varder hann med skamm och blygd utledder.
Menn en oskrymtat tro then rätta skruden år,

Then, som then samma har, sij hann är Gudi kär.

O Gud, för tine nåd med hierta, munn och tunga
Vij här uphöye tig, ja tacka och loffsiunga

Och jämväl bediom tig: bete tig mild och blijd,
Och vänd dock ey igen i thenne nådes-tijd

Med tine kallelser oss städze att påminna,
Att vij till brölloppet oss skyndesamt infinna.
Och när vij komma, att vij måge komma så,
Som the ther uti troo och bröllopz-kläder gå,

Att vij ey varda ther ur bröllopz-salen drifne,
Och med the skrymtare till mörkret öfvergifne,
Ney, utan att vij tå i himmelen med tig
Och the utkorade oss hugna hiertelig.

All Helgon dag.

Evang. Matth. V: 3-12.

Fast monga äre till, som sig väl christne kalla,

Och äre dock för ty ey rätta sälle alla,

Ty saligheten ey i rijkedom består,

I vällust, uti prackt och när thet väl tillgår.

The finnas margefall, som fåfängt föregifva,
Att mann aff goda åhr en christen skall beskrifva,
Och säya thär som alt i fullan medgång är:
Ther bafver Gud sitt folck, sin hiord och kyrckia kär.

Men huru thetta nu för Gud alzintet gäller,
Thet lärer Jesus här, när hann oss föreställer
Then rätta salighet, och hvari then består
Och vijser bo then år, som then besittia får.

Ty åtta dygder hann upräknar med hvarandra,
Them en god christen siäl bör saligt genom vandra.
Först lärer hann hur mann sin plickt bevijsa skall
Mot Gud med ödmiukhet med tro och lydna all.

Sen låter hann förstå, hvad vij ock skole göra
Emot vår nästa och vår christendom rätt föra;
Och ho som sådant gör, han visserligen är
Rätt salig, seyer hann, så här som okså ther.

Ty, så begynner hann och säger: Salige
The äre vist, som äre andlig fattige.

Förståndes them ther med, som i sann ödmjukhet
Nidfalla för sin Gud och i sin synds förtret

Förtrösta på Gudz nåd, theriämte väl besinna
Then oförmögenhet, som the uthi sig finna,

Och sin ovärdighet rätt känna och förstå;
The äre fattige och skole en gång få

Thet them ock hörer till, ett herligt himmelrijke,
Ther the vist skole blij the helge englar lijke.
Sen såyer Jesus ock: Att the bedröfvade,
Som ångra här sin synd, the äre salige,

Som falla uti ångst och för Gudz vrede fruckta,
Och låta lagsens ord påminna sig och tuckta,

Ty them är vist aff Gud hugsvalelsen försedt,
Och them för theras sorg all nåd och tröst beredt.

Så skole ochså the then rätta sällhet vinna,
Som aff rättsinnig tro en torst och hunger finna,
Samt längtan effter Gud och thes rättfärdighet,
The skole mättad blij här och i evighet.

« FöregåendeFortsätt »