Här vill först Jesus them med sin förtienst uprätta, Så kräfves och för Gud ett hierta rent och klart, The, hvilka som nu bär om sådant sig beflijta, Sij så, så skole vij först mot vår Gud oss vijsa, The äre salige och sälle rätt att nämna, The som befallat Gud, then ock rätt döma vill, Hann vill i sinom tijd Saul utur landet flyttia, Så skaffar och så thet ey mindre salighet, Att mann then fattige ey täncker öfversnilla, Ney, utan när mann här sin nästa klaga hör, Och sij, tå vill ock Gud barmhertighet bevijsa Sen ochså the, som här aff hiertat älska frid Som byggia enighet och holla frid med alla, När som förfölielsen såsom en ymning flod I verlden brusar fram, och när som vill påkomma Så gläd och frögde tig, och lijd hvad tu förmår, Sij thesse äre nu the åtta sköna stycken, O Jesu, bielp och hör, vij bedje hiertelig, Att vij dock varda må här tine helgon lijke, Tiugondeförsta söndagen efter Trinitatis. Dásom förmedelst konsten sin en gullsmed plägar göra Rätt effter thet, som gullet tål, han lämpar ock sitt sinne, En sådan sed så pläger ock Gud med oss christne öfva, Och uti korss och motgångs eld vår tro och kärlek pröfva; Om vij i nöd än ropa fast, hann dock sig stundom ställer Såsom vårt ängzlig rop och skry för honom intet gäller. Hann ställer sig, som kunde hann mot oss ey hielpsam vara, Och låter oss diupt siunka nid i korsets eld och fara. Men när som profvet starckast är, sij honom tå behager Att träda till och hielpa oss, och oss ur ugnen tager, Att vij i nöden ey förgås, vår sorg i frögd han vänder, Och hielpen oss i rättan tijd aff högdene nidsänder. Exempel: konungzmannen är een caperneisk berre, Hvars son låg hemma illa siuk och vart alt mera värre, XIII: 12. Theraf hans faders hierta brast och sorgen sig förökte, Therföre han till Jesum kom och hielp hos honom sökte. Kom nid, han sade, hielp min son, som var hel qvick och pigger, Men hastelig är vorden siuk att hann för döden ligger. Men sij, thet täcktes Jesu så, med hielpen något dröya, Och ey hans bön på stunden strax, tå hann bad, att förnöya; Ty hann gaff honom ett hårdt svar, och honom förestelte, Att ther ey underteken sees mann och strax modet fälte. Hvar med upå hans svaga tro vår Jesus ville yrkia Thet tror hann väl att Jesus kann then siuka helbregd göra, Men icke att hann jämväl kann ur sielfve döden föra. Therföre sade hann: Kom nijd, för än med sina pijlar Then bittra död min svaga son aldeles öfverijlar. Dock buru svag hans tro nu var, lätt ban dock ey med alla Sitt hopp till Jesu hielp och till hans stora godhet falla. Hann bleff ther vid: Kom nid, kom nid och gör hvad iag begärer, För än en dödlig händelse mitt hierta platt förtärer. Och sij, tå hann nu länge nog i ångsten hade kuttrat Och Jesus genom korsetz eld väl honom genom luttrat, Tå tar hann honom åter ut ur pröfve-ungnens hetta, Och låter honom tröstelig med liufva ordom vetta Och säyer: Gack, ty sonen tin hann lefver och är qvicker, Att honom ingen siukdom mer bedröfver eller trycker. Besinner här hvad profvet gör, ty tron, som för var svager, Nu mer och mer förkoffrar sig och merckelig tilltager, Rätt såsom gullet genom eld blir fijnt och mera vårdat, Och jernet genom eldsens glöd först miuknat, sedan härdat; Thet också konungzmannen här aff korsetz profvet lärde; Hann trodde Jesu Christi ord och gick så sina färde Hel väl förnögd och krafften strax aff Jesu ord försporde, Och lijka som en lijten eld en hel skog kan uptända, Allenast at mann härdar ut, när Gud med korsset pröfvar Och såsom tig helst kunnogt är min svaghet och mitt bästa, Tiugondeandra söndagen effter Trinitatis. Ah, hura ville vij dock äntelig bestå, Hvad ursäckt ville vij dock skäligen framföra, Som thenne tienaren oss hände visserlig, Then konungen samt med the andra lätt framkalla, Alzintet hade att betala med för sig, Ty summan var för stor, tå monde hann befalla, Att hann skull sälias bort tillijka hustrun med, Samt barnen små och alt, hvad som hann eljest åtte, (Såsom på samma tijd thet ock var landsens sed) Så att then stora skuld theraff betalas måtte. Men sij, här tienaren för thenne herren god Strax är ock konungen uti sitt hierta rörd Och aff misskunsamhet till nåde varder drifvin, Att thenne gäldenär aff honom blir bönhörd; Hann släppes lös och skulden varder ock tillgifvin. Konungen här är Gud, som uti himlen bor. Ho är, som thenne post betala nånsin kann Som med rättfärdighet utaff oss alla kräfves? Så framt att ey här fins en trogen löfftes mann, Som skulden på sig tar, så är alt, alt förgäfves. Ty, lätt oss falla nid, här är ey annat råd, Så framt att thet skall ske att vij behåldne blifva, Och läggia vilian vid att bedia Gud om nåd, Att hann vår syndaskuld oss ville effter gifva, Och se på hans förtienst, som är vår löfftes mann, Vår Jesum menar iag, som har uppå sig tagit Vår skuld, then hann och bäst för oss betala kann, Ty medh sitt helga blod har hann vår synd afftvagit. Hans blodz uthgiutelse then lösepenning är, Hvar med hann konungen, vår Gud, tillfridz kan ställa. Hann är ock fadrenom för allom androm kär, Ty moste ock för oss hans löffte krafftigt gälla. |