Sidor som bilder
PDF
ePub

Här vill först Jesus them med sin förtienst uprätta,
Och med sin salighet them sedan ther full mätta.

Så kräfves och för Gud ett hierta rent och klart,
Ett samvete, som är utaff en belig art.

The, hvilka som nu bär om sådant sig beflijta,
Och genom Jesu blod sig göra ren' och bvijta;
The skole få se Gud, först här i hopp och tro',
Och sedan ochså ther evinnerlig i ro.

Sij så, så skole vij först mot vår Gud oss vijsa,
Och the, som göra thet, vill Jesus salig prijsa
Seen låter Jesus ock med klara ordom se,
Hvad vijdare emot vår nästa ock skall ske.

The äre salige och sälle rätt att nämna,
Som ey sin egen sak med harm och vrede hämna

The som befallat Gud, then ock rätt döma vill,
Och thet besinna väl, att Gud hör hämnden till.

Hann vill i sinom tijd Saul utur landet flyttia,
Och David skal i ro tå jorden få besittia.

Så skaffar och så thet ey mindre salighet,
När mann emot sin bror beter barmhertighet,

Att mann then fattige ey täncker öfversnilla,
Ey heller gläder sig när andra fara ill,

Ney, utan när mann här sin nästa klaga hör,
Mann tå med råd och dåd all hielp och bystånd gör.

Och sij, tå vill ock Gud barmhertighet bevijsa
Och öfver sådane sin nåde låta lysa,

Sen ochså the, som här aff hiertat älska frid
Och sökia med all flijt att dämpa trätor nid,

Som byggia enighet och holla frid med alla,
Them monde Jesus här Gudz barn för visso kalla.
Än ett, min christen hör, här kräfves tålamod,

När som förfölielsen såsom en ymning flod

I verlden brusar fram, och när som vill påkomma
Försmädelse, förtal, som händer alla fromma,

Så gläd och frögde tig, och lijd hvad tu förmår,
Och vet att tu therför stor lön i himlen får.

Sij thesse äre nu the åtta sköna stycken,
Som skaffa salighet ey liten utan mycken.

O Jesu, bielp och hör, vij bedje hiertelig,
Lätt thesse dygder bo uti oss rijkelig,

Att vij dock varda må här tine helgon lijke,
Och sedan också ther med them uti titt rijke,
I glädie, frijd och frögd evinnerlig få bo
Uti tin salighet och evig varand ro.

Tiugondeförsta söndagen efter Trinitatis.
Evang. Ioh. IV: 45–54.

Dásom förmedelst konsten sin en gullsmed plägar göra
Och uti eld det fina gull till prof och bättring föra,
Tå monde hann ock skötat väl och rätta tijden ackta,
Och ger eld med försicktighet tå brott, tå åter sackta,

Rätt effter thet, som gullet tål, han lämpar ock sitt sinne,
Tå går hann till, tå åter frå, och bar alltijd i minne,
Att thet ey blijr i elden qvar, fast heller han så lager,
Att hann, när profvet öfverstått, thet strax ur degeln tager.

En sådan sed så pläger ock Gud med oss christne öfva, Och uti korss och motgångs eld vår tro och kärlek pröfva; Om vij i nöd än ropa fast, hann dock sig stundom ställer Såsom vårt ängzlig rop och skry för honom intet gäller.

Hann ställer sig, som kunde hann mot oss ey hielpsam vara, Och låter oss diupt siunka nid i korsets eld och fara. Men när som profvet starckast är, sij honom tå behager Att träda till och hielpa oss, och oss ur ugnen tager,

Att vij i nöden ey förgås, vår sorg i frögd han vänder, Och hielpen oss i rättan tijd aff högdene nidsänder. Exempel: konungzmannen är een caperneisk berre, Hvars son låg hemma illa siuk och vart alt mera värre, XIII: 12.

Theraf hans faders hierta brast och sorgen sig förökte, Therföre han till Jesum kom och hielp hos honom sökte. Kom nid, han sade, hielp min son, som var hel qvick och

pigger, Men hastelig är vorden siuk att hann för döden ligger.

Men sij, thet täcktes Jesu så, med hielpen något dröya, Och ey hans bön på stunden strax, tå hann bad, att förnöya; Ty hann gaff honom ett hårdt svar, och honom förestelte, Att ther ey underteken sees mann och strax modet fälte.

Hvar med upå hans svaga tro vår Jesus ville yrkia
Och genom thetta profvet honom mer och mere styrckia.
Ja vist var hans tro myckit svag, thet mann nog theraff
dömer,
Att hann uti sitt bönesätt Gudz allmackt platt bortglömer.

Thet tror hann väl att Jesus kann then siuka helbregd

göra, Men icke att hann jämväl kann ur sielfve döden föra. Therföre sade hann: Kom nijd, för än med sina pijlar Then bittra död min svaga son aldeles öfverijlar.

Dock buru svag hans tro nu var, lätt ban dock ey med alla Sitt hopp till Jesu hielp och till hans stora godhet falla. Hann bleff ther vid: Kom nid, kom nid och gör hvad iag begärer,

För än en dödlig händelse mitt hierta platt förtärer.

Och sij, tå hann nu länge nog i ångsten hade kuttrat Och Jesus genom korsetz eld väl honom genom luttrat, Tå tar hann honom åter ut ur pröfve-ungnens hetta, Och låter honom tröstelig med liufva ordom vetta

Och säyer: Gack, ty sonen tin hann lefver och är qvicker, Att honom ingen siukdom mer bedröfver eller trycker. Besinner här hvad profvet gör, ty tron, som för var svager, Nu mer och mer förkoffrar sig och merckelig tilltager,

Rätt såsom gullet genom eld blir fijnt och mera vårdat, Och jernet genom eldsens glöd först miuknat, sedan härdat; Thet också konungzmannen här aff korsetz profvet lärde; Hann trodde Jesu Christi ord och gick så sina färde

Hel väl förnögd och krafften strax aff Jesu ord försporde,
Tå honom uti möte kom hans dränger och kungiorde,
Att sonen lefde, som var karsk, och frij för allan smärta,
Thet skärpte tron ju mer och mer och hugnade hans hierta.

Och lijka som en lijten eld en hel skog kan uptända,
Så monde bann och alt sitt hus med sin tro till Gud vända.
Häraf förstå vij att ehvad man ock i verlden lijder,
Så vill dock Gud på sidstonne sig vijsa ganska blijder,::

Allenast at mann härdar ut, när Gud med korsset pröfvar
Och tålelig med hopp och tro hans nåd och hielp förtöfvar.
O Jesu, uti korss och nöd tin nåde mig förunna,
Att iag all andlig trones proff må stadigt utstå kunna.

Och såsom tig helst kunnogt är min svaghet och mitt bästa,
Ty ville tu i trones proff min svaga tro stadfästa.
Then ädla dygden tålemod uti mitt hierta skrifva,
Så vill jag tig evinnerlig med tack förbunden blifva.

Tiugondeandra söndagen effter Trinitatis.
Evang. Matth. XVIII: 23-35.

Ah, hura ville vij dock äntelig bestå,

Hvad ursäckt ville vij dock skäligen framföra,
Om herren Gud med oss i domen skulle gå
Och kräfva räkenskap aff alt, thet vij här göra?

Som thenne tienaren oss hände visserlig, Then konungen samt med the andra lätt framkalla, Alzintet hade att betala med för sig,

Ty summan var för stor, tå monde hann befalla,

Att hann skull sälias bort tillijka hustrun med, Samt barnen små och alt, hvad som hann eljest åtte, (Såsom på samma tijd thet ock var landsens sed) Så att then stora skuld theraff betalas måtte.

Men sij, här tienaren för thenne herren god
Till jorden faller nid, och knäna sina böijer.
Han beder biertelig att hafva tålemod,
Hann ville se med hvad hann honom väl förnöijer.

Strax är ock konungen uti sitt hierta rörd Och aff misskunsamhet till nåde varder drifvin,

Att thenne gäldenär aff honom blir bönhörd; Hann släppes lös och skulden varder ock tillgifvin.

Konungen här är Gud, som uti himlen bor.
Förstån dock thetta rätt, o, j christtrogne siälar;
Vi äre tiänare vår syndaskuld är stor,
Till tio tusend pund; vij äre syndsens trälar.

Ho är, som thenne post betala nånsin kann Som med rättfärdighet utaff oss alla kräfves?

Så framt att ey här fins en trogen löfftes mann, Som skulden på sig tar, så är alt, alt förgäfves.

Ty, lätt oss falla nid, här är ey annat råd, Så framt att thet skall ske att vij behåldne blifva, Och läggia vilian vid att bedia Gud om nåd, Att hann vår syndaskuld oss ville effter gifva,

Och se på hans förtienst, som är vår löfftes mann, Vår Jesum menar iag, som har uppå sig tagit

Vår skuld, then hann och bäst för oss betala kann, Ty medh sitt helga blod har hann vår synd afftvagit.

Hans blodz uthgiutelse then lösepenning är, Hvar med hann konungen, vår Gud, tillfridz kan ställa. Hann är ock fadrenom för allom androm kär,

Ty moste ock för oss hans löffte krafftigt gälla.

« FöregåendeFortsätt »