Sidor som bilder
PDF
ePub

Tredie söndagen i Adventet.

Text: 1 Cor. IV: 1 ad 6.

Befallningzmänner tolf kung Salomo han bade,
Som sig om kungens buus och spijsning vinning lade,

Himmelske Salomo förordnat skaffare,
Som hans församlings hus en andlig spijs framge,

Thet dyra lifsens bröd är sielfva lifsens första,
At vi i evighet behöfve intet törsta,

Af samma skaffare Gud äskar trobet all,
Och vil at hvar och en med omsorg giör sitt kall;

Fast än at verldsens barn them ingalunda glömma,
Med mycken list och tvång förfölja, orätt dömma;

Men bort med sådan seed, bort ubr the cbristnas land,
Then rätta domen är i högsta Herrans band.

Fast nyttigare är at alla vi tillijka
Oss vinning lägga om med allo flijt och fijka

Ther efter, at vi må deblachtige här blij
Af andlig spisning god, så skola vi få sij

Tre-enigheten sielf och thess anlete klara.
Vi boppas här och tro, men skola då förfara

I șielfva värcket, när allting bli uppenbar,
Då Gud oss gifver löbn och prijs bland änglaskar.

Fierde söndagen i Adventet.

Text: Phil. IV: 4 ad 7.

Bereder Herrans väg, hans stigar jämna giörer!
Johannes ropa månd', när ban sitt ämbet förer

I öknene, uti thet Juda-folketz land,
Och Jesu ankomst först i kjöttet gaf vid band.

Af andan Paulus rörd til frögd oss christna manar,
Doch ej til verldsens lust, som väg til olust banar;

Vår själa-frögd, Gudz Son, har til oss kommit nid
Och i vår jubla fest bär oss sin faders frid.

Mån då vår frögd skal sig på något jordiskt granda?
På gullet, starkhet, konst, våld, abra? – Ingalunda,

Men frögden skal bestå i rena trones frucht,
I sacbtmod, hopp och böön samt lof, som ger söt lucht

Inför alsvåldig Gud, som vårt begär och längtan
Förmärker mächta vähl och vet vår biertans trängtan;

Ty skal sachtmodigbet oss allom vara kär,
At ingen androm giör thet skändeligit är.

Men hvad godt är oss bör mot hvar man gärna göra, Ty hämd och mordiskt nijt, the pläga ju förstöra

All gudlig frögd och last hos then, som ther med far, Slätt ingen juble-frögd och glädie hiertat bar.

XIII: 2.

Första Juhledagen.

Text: Esaiæ IX: 1 ad 7.

Om någon fattig måst’ tig sälja hvad han äger,
Så får bans skyldeman thet lösa, Herren säger.

Vår sälla frihet såld blef genom Adams fehl,
Men Jesus, vår förvant, bar löst igen then debl.

Han sanna liuset är, som drifver mörker alla
Långt utur sinnet bort, med lifsens ord ban kallar

Hvar hedninge, som förr i dödsens mörkret satt,
Med blindhet, oförstånd, kringhvärfd, omgifven platt,

Vårt synda-ok ban bröt, och syndastraffet hårda
Utstod han, lagen all i vår stad månd' fullborda,
Ty heter billigt han en underlig och råd,
Gud, hielte, evig, far, frijd-förste, stor af nåd.

Hans herradöme är rätt stort, ty allas herre
Han är, med scepter sin ban styrer störr och smärre,

Jag menar, med sitt ord, som skarpare ju är
Än ett tveäggiat svärd, thet bårdeliga skär.

Alt öfver tbenne Son och barn, som oss är gifvet,
Hvar man sig glädia bör i döden och i lifvet

Samt tacka Herren Gud, som så har på oss tänckt,
At til vår salighet han enda Sonen skiänckt!

Första Juhledagen.

Text: Hebr. I: 1 ad 13.

Gud fordom talade genom propheter sina,
Om alt thet nödigt var til min' och fäder tina,

Min christen, men nu märck han ytterst talat har
Genom sin ende son til oss och uppenbar

Giordt allom viljan sin, som vilja samma veta,
At ingen nödigt har nu mera efterleta

Hvad Herren bafva vil, förutan i hans ord,
Ther låtit Herren oss sin vilja bli kongiord.

Så mycket solens glantz går öfver stiernor alla,
Så mycket klarare then läran må vi kalla,

Som nya testament vid banden oss kan gee;
Säll then, som ther uti vil flitigt läsa, see!

Ty skrifver Paulus väl, som ett Gudz redskap varit,
At dagen kommen är, men natten bar framfarit.

Nu medan Jesus har genom sin födelse
Och död samt äntelig med sin uphöijelse

Lagdt alla fiender, så våra som ock sina
Ned sig til fotapall för välfärd tin och mina,

Så lät oss samtelig med enahanda liud
I thenna juble-fest lofsäija Herren Gud!

Första Juhledagen.

Evang. Joh. I: 1 ad 9 och 15.

H. är, som tviflar om gudachtighetens rara
Och stora hemlighet, at Gud sig uppenbara

I köttet velat har, och ordet kött så blef,
Hvar om Jobannes klart för många åhr se'n skref.

Thet ordet, som var kött, kan sådant ord ej vara,
Som tu och jag, min vän, af munnen låta fara,

Ej eller sådant ord, som Herren ofta fördt
Genom propheterne, thet många hiertan rördt.

Thet ordet är nu kött, til hvilket fadren sade:
Tu äst min kära Son, then jag i dag födt hade.

Thet vår evangelist bevisar med mång skiähl,
Med klara vitnesbyrd. Hvar man giör rätt och vähl,

Som thenna bemlighet i biertat sitt bevarar;
Fast ingen finnas kan, som fyllest thet förklarar,

På burudanna sätt tbet under sig tildrog;
Vi tro, thet är doch skiedt och oss til vinning nog.

Ty efter som Gudz Son blef menniskia på jorden,
Så är ju menniskian i troon et Gudz barn vorden.

För thetta, christen god, ta lofva Herren Gud,
Och som ett lydigt barn folg städz bans helga bud!

« FöregåendeFortsätt »