Sidor som bilder
PDF
ePub

Tig vare loff och tack, o Jesu, herre huld, Att tu hos fadren tin oss har förvärfvad nåde

Och med tin löfftegång betalat all vår skuld, Ja oss till kropp och siäl frelst uthu allan våde.

Giff oss ock tina nåd, att vij barmhertighet Emot vår nästa här, när som han bryter, vijsa, Så villiom vij tig ther för alt i evighet Med hierta, tunga, munn, med alla helgon prijsa.

Tiugondetredie söndagen effter Trinitatis.

Evang. Matth. XXII: 15-22.

At listighet och visshet är,

Thet monde Syrach skrifva,

Förderfv och straff them vist är när,

Som list och falskhet drifva.

Ty verldsens trälar säya så,

När the uti sin klåfva

The menlösa besnäria få

Med list. Thet är en gåfva,

Ja gåfva snäll och vijsshet stor,
Theraff the sig beröma,

Men ney thet är all odygds mor,
Och Gud skall them fördöma.

Ty såsom spindlerna med hast

Sitt dvärsnät notvijss draga,

Ther med att snäria flugor fast

Och them till fånga taga.

Så göra the på samma sätt

När the tillhopa komma,

Och läggia ut sin falskhetz nätt

Att snäria Herrans fromma.

Men sidst så moste the thet se Med skammen, att the alla

Sielff varda snärde och med ve

I ondskone bortfalla.

Ty Gud vill sielff alt med en fart Att svärdet, som the hrässa,

Skall komma öfver them full snart På theras egen hiässa.

Achitophel och Pharao, Som hafve falske varit

(Thet må tu vist, min christen, tro) The hafve thet förfarit

Ja ock the phariseer här,

Som listigt effter stella

Vår frelsare och Jesum kär,

Och ville honom fälla,

The moste thet förnimma vist, Att, tå the honom sporde

Aff falskhet, hann i theras list Till spe och skam them giorde.

Ty sij, här sägs: The gingo tå Och råd tillsamman lade,

Huru the honom mond beslå Med orden, som han sade.

I talet the ock stelte sig

Såsom the släta åhler,

Thet var ey annat sannerlig Än gifft i gyllne skåbler..

Vij veta, mäster, sade the, Att tu Gudz väg rätt lärer,

Och att tu ey, som vi väl se,

För någon tig förfärer.

[ocr errors]

Sanfärdig ästu, för ty sey, När keysaren pådrifver,

Om thet nu rätt är eller ey,' Att mann tå skatten gifver.

Men Jesus, som i hiertat såg Och theras falska kynne,

Han viste att ther inne låg Stor skalkhet och argt sinne.

Hvij fresten j mig, sade han, J. skrymtachtige rota?

Så vijser nu skattmyntet fram, På hvilket j så knota,

Så få J höra svaret här;

Och tå the sådant giorde,

Hvars öfverskrifft troo thetta är?

Them Jesus åter sporde,

Och hvars är belätet therpå? Thet, hvad som tu bär skoder, Ar keysarens, the sade tå, Som öfver oss nu råder.

Så gifver keysaren sin del,

(Tå monde Jesus svara)

Och lät ey heller vara fel Med thet, hvad Gudz skall vara.

Så kunde hann them nederslå

Och theras list afdrifva,

Och moste the gå ther ifrå

Och honom öfvergifva.

Allena Gud mann fruckta skall,

Och öfverbeeten ähra.

Ho thet ey gör, hann får sitt fall, Thet vill här Christus lära

Med thenne text, af hvilkom vij
I klara orden höra,

Hur mann all skrymterij skall fly
Och Herrans vilja göra.

Jag beder tig, o Jesu Christ,

At tu vilt när mig vara

Och drifva bort all fienders list

Och theras falska snara.

För skrymterij bevare mig,
Och klokhet som mann lastar,
Som är för Gud misshagelig
Och menniskjan förkastar.

Gif att tins andes sedoghet
Mig på then vägen förer,

Att både Gud och öfverhet
Jag ger hvad them tillhörer.

Först att iag minom Gudi kär
Må gifva kärlek, ähra,

Och sedan minom konung här
Tillbörlig skatt hembära.

Min Jesu, pryd mig rijkelig

Med alt thet tig behagar,

Til thes på sidstone tu mig
Till tig i himlen tager.

Tiugondefierde söndagen efter Trinitatis.
Evang. Matth. IX: 18-26.

Thet är väl vist och sant, att när oss något felar,
Oss hvarken örter, gräs ey beller plåster belar,
Utan Gudz helga ord, som alt kann och förmår,
Ther aff then siuka bot, then döda lijfvet får.

Thet på en öfverste och på en siuklig qvinna
Här merkeligen sees, som sig till Jesum finoa.

Ty öfversten var stadd uti stor ångst och nöd,
I ty hans dotter kär nu strax var blefven död.
Thet monde honom nu uti hans sorg upäggja,
Att hann til Jesum kom och bad hann ville läggja
På henne sine hand, och trodde vist och fast,
At hon igen sitt lijff tå skulle få med hast.
Therjämte vijser hann, att han har dottren kär,
Och att när barnen dö, ey minsta sorgen är.

Ty barnen födes ju med ångest, värk och smerta,
Af hierta komma the och gå igen til hierta.
Thesslijkes qvinnans sot var bär ey mindre svår,
Ty sij, hon varit siuk aff blodgång i tolff åhr,

Hon sparde medel ey att komma til sin hälsa,
Och sökte här och ther then henne skulle frelsa,
Menn alt, alt fåfängt var, ty sökte bon then mann,
Then öfversten tillbad, som hielpa vill och kann.

Som the och bägge thet i sielfva värcket sporde,
Att bann med hand och munn then bästa hielpen giorde.
Ty öfversten tå strax aff Jesum then tröst fick,
Att när hann honom bad, han ock med honom gick.
O sij, hvad hände tå? Hann till then döda sade:
Jag säger tig, statt up, på henne handen lade,
Tå ordet värckade så starckt och krafftigt, så
Att hon sig reste up och strax begynte gå.

Så monde hann och här med thenne qvinnan göra,
Åt hvilkens hiertans suck hann gaff ett villigt öra.
Hon sade vid sig sielff, ther hon bak effter gick,
Om jag upå hans klädefåll mann taga fick,

Så bleff iag helbregda. Thet henne också hände,
Ty Jesus rördes strax och sig till henne vände
Och sade: Dotter, var tu mann vid goda tröst,
Jag hafver redan hört tins hiertans böneröst,

Tin tro tig hafver frälst. Strax monde hon förspöria,
Att ingen orsak var att klaga mer och söria,
Ty hon vardt helbregda, och kunde thet väl sij,
Att hon i samma stund aff blodgången var frij.
Här giorde vij nu väl, om vij tre ting betänckte:
Som först vår uselhet, ther i vij äre sänckte
Och daglig släpas med för våra synder skull,
Som göra oss till siuklingar och sidst till mull;

« FöregåendeFortsätt »