Tig vare loff och tack, o Jesu, herre huld, Att tu hos fadren tin oss har förvärfvad nåde Och med tin löfftegång betalat all vår skuld, Ja oss till kropp och siäl frelst uthu allan våde. Giff oss ock tina nåd, att vij barmhertighet Emot vår nästa här, när som han bryter, vijsa, Så villiom vij tig ther för alt i evighet Med hierta, tunga, munn, med alla helgon prijsa. Tiugondetredie söndagen effter Trinitatis. Evang. Matth. XXII: 15-22. At listighet och visshet är, Thet monde Syrach skrifva, Förderfv och straff them vist är när, Som list och falskhet drifva. Ty verldsens trälar säya så, När the uti sin klåfva The menlösa besnäria få Med list. Thet är en gåfva, Ja gåfva snäll och vijsshet stor, Men ney thet är all odygds mor, Ty såsom spindlerna med hast Sitt dvärsnät notvijss draga, Ther med att snäria flugor fast Och them till fånga taga. Så göra the på samma sätt När the tillhopa komma, Och läggia ut sin falskhetz nätt Att snäria Herrans fromma. Men sidst så moste the thet se Med skammen, att the alla Sielff varda snärde och med ve I ondskone bortfalla. Ty Gud vill sielff alt med en fart Att svärdet, som the hrässa, Skall komma öfver them full snart På theras egen hiässa. Achitophel och Pharao, Som hafve falske varit (Thet må tu vist, min christen, tro) The hafve thet förfarit Ja ock the phariseer här, Som listigt effter stella Vår frelsare och Jesum kär, Och ville honom fälla, The moste thet förnimma vist, Att, tå the honom sporde Aff falskhet, hann i theras list Till spe och skam them giorde. Ty sij, här sägs: The gingo tå Och råd tillsamman lade, Huru the honom mond beslå Med orden, som han sade. I talet the ock stelte sig Såsom the släta åhler, Thet var ey annat sannerlig Än gifft i gyllne skåbler.. Vij veta, mäster, sade the, Att tu Gudz väg rätt lärer, Och att tu ey, som vi väl se, För någon tig förfärer. Sanfärdig ästu, för ty sey, När keysaren pådrifver, Om thet nu rätt är eller ey,' Att mann tå skatten gifver. Men Jesus, som i hiertat såg Och theras falska kynne, Han viste att ther inne låg Stor skalkhet och argt sinne. Hvij fresten j mig, sade han, J. skrymtachtige rota? Så vijser nu skattmyntet fram, På hvilket j så knota, Så få J höra svaret här; Och tå the sådant giorde, Hvars öfverskrifft troo thetta är? Them Jesus åter sporde, Och hvars är belätet therpå? Thet, hvad som tu bär skoder, Ar keysarens, the sade tå, Som öfver oss nu råder. Så gifver keysaren sin del, (Tå monde Jesus svara) Och lät ey heller vara fel Med thet, hvad Gudz skall vara. Så kunde hann them nederslå Och theras list afdrifva, Och moste the gå ther ifrå Och honom öfvergifva. Allena Gud mann fruckta skall, Och öfverbeeten ähra. Ho thet ey gör, hann får sitt fall, Thet vill här Christus lära Med thenne text, af hvilkom vij Hur mann all skrymterij skall fly Jag beder tig, o Jesu Christ, At tu vilt när mig vara Och drifva bort all fienders list Och theras falska snara. För skrymterij bevare mig, Gif att tins andes sedoghet Att både Gud och öfverhet Först att iag minom Gudi kär Och sedan minom konung här Min Jesu, pryd mig rijkelig Med alt thet tig behagar, Til thes på sidstone tu mig Tiugondefierde söndagen efter Trinitatis. Thet är väl vist och sant, att när oss något felar, Thet på en öfverste och på en siuklig qvinna Ty öfversten var stadd uti stor ångst och nöd, Ty barnen födes ju med ångest, värk och smerta, Hon sparde medel ey att komma til sin hälsa, Som the och bägge thet i sielfva värcket sporde, Så monde hann och här med thenne qvinnan göra, Så bleff iag helbregda. Thet henne också hände, Tin tro tig hafver frälst. Strax monde hon förspöria, |