Sidor som bilder
PDF
ePub
[graphic]

Ty när som siukdom här först plågar oss och trycker,

Så kommer döden och med allo oss bortrycker. Thernäst så kunnom vij aff thenne text ock sij, Till hvilken i vår usellhet vij skole fly ob

Och sökia hielp och råd mot siukdom och mot döden,

Till Jesum Christ allen, som bielpa kann ur nöden. Ty när som eljest ingen är, som hielpa kan, and 19 Så är och blifver hann then bästa läkiemann. und

Hann kann ju aldrabäst oss bielpa till vår bälssa,

Hann både kann och vill ur dödsens våld oss frelsa. Thet tredie, som vij bär ock taga väl i ackt, Är tron, ty ther uppå så ligger största mackt,

Och som vij här förstå, så monde tron thet volla,

Att pijgan, som var död, ey döden fick bebolla. het Thesslijkes qvinnan ock sin bälsa fick theraf,

we Att effter Jesu tal, hon tron till känna gaf. do do

Så vill ock Christus sielff här klart tillkänna gifva,

Att, när mann hafver tron, kann mann bebollen blifva. O Jesu, lijfzens trä, som Gud, tin kära far, moa I kyrckians paradijs af nåd planterat bar. wa

Såsom i Edens gård hann fordom trät till lijfvet,

Till lijfvetz underhold aff kärlek hade gifvit.
Tin ädla sötmas krafft här synes uppenbaravi
På qvinnans kranckhet och på pijgan som död var,

Then ena bafver bot emot sin blodgång fundit,

Then andra igen lijft och tröst i döden vunnit. Gif, Jesu, mig att iag på tig ock lijka så bao Som henne, qvinnan bär, med trone taga må.ltyd

Mig tag tu sielff i hand, som thenne pijgan bände

Och mig utaff tig sielff thet rätta lijff til sände. Hela min kranckhet bär, jag menar syndsens nöd, a Och tag alldeles bort then andelige död. DAS

6T Uti en summa: bielp, hielp Jesu ur all fara, badoo

huru lyckelig och säll skall jag tå vara! ad sol Och sij, för sådan nåd iag vill beprijsa tiga ir Med alla trogne här och ther evinnerlig.

od by Sood

Tiugondefemte söndagen effter Trinitatis.

Evang. Matth. XXIV: 15–29:
Merck väl, christtrogen siál, bur thet skall tå tillgå,

När bimmel ock så jord en gång skall ända få;
När verlden skall förgås och alt till intet blifva,
Thet vill oss frelsaren här klart tilkenna gifva.

Ty om Jerusalem ocb tbess förödelse

Här prophetia sker utaff then heligste,
Hur som en gång skall ske och visserligen bända,
Att Gud en styggelse i Juda land skall sända,

Hvarmed the romare hann monde bär förstå,

Som öfver Juda folck tå skulle välle få. En ogudacktig hop, ja diefrulens aff föde, Som uti Salems stad alt skulle lägga öde,

Att ock thet belge rumet ey skull vara frij

För theras bedna-synd, våld och afgudery, Som tbe till satans tienst i templet skulle öfva, Ocb thermed både Gud ocb menniskior bedröfva.

Och thenne styggelsen ett tecken vara skall

Till judernas förderff, förödelse ocb fall.
Ja ock en sådan sorg samt vedermödas-fara
Vid samma onda tijd med menpiskior skall vara.

Thes lijke aldrig var för verldsens tijder all,

Ey heller nånsin mer i verlden vara skall. Ocb samma tecken ba vij också nu i händer, Ebvart mann också sig i verldene ut vänder,

Ty intet land är till, som sig kan kalla frij

För bednisk-väsende. Ther fins affguderij, Ther Gudz namns hädelse, Gudz ord mann ey betracktar, Mann tben, som Gud tillsatt, sidvyrdar och föracktar; ';

Och falska christi fins i verlden bär och tber,

Som saya falskelig: Sij, Christus bann är här. Tber böres mord och dråp, här en aff kåtbet brioner, Ther åter tiufvery och otrohet mann finner,

Ther falska tungors svärd, bär skrymtan och förackt,

Ther öfverdådigbet, bär yppighet och prackt. Och hvad som eliest är, som mann bär kund frambära, Aff affall, kättery och allsköns diefla lära.

Ho är dock någonsin ibland oss christne till,

Som värre styggelse utsäya kan och vill?
Alt sådant bodar nu förödelse och fara,
Och är ett tecken vist, att ändan när måst vara.

Therföre såsom nu vår Jesus sade tå,

Att juderna med Aijt tå skulle ackta på
Ocb sig på berg och tak i tijd på flyckten gifva,
Att the beboldne och förskonte monde blifva.

Ja också bedie Gud att the ey monde se,

Att fyckten skulle tå om vintertijden ske,
Eller på sabbaten, then hastigt öfverijla,
Som är en beligdag och älskar ro och bvijla.

Så skole också vij aff thetta väl förstå

Att till att frälsa oss, thet ligger mackt uppå Att, effter som tbet är bardt när vid verldsens ända, Vij oss med tronęs Ayckt till bimleberget vända

Med hiertans bön till Gud, med bopp och tillförsickt,

Med sann botfärdighet, med alla dygders plickt.
Att vij med synd och last ey bafvande må vara,
Ey beller Ayckten vår till vintertijden spara;

Thet är, till thes i oss all kärlek ända tar

Och plat förkolnat är, att ingen dygd är qvar.
Ja också bedia Gud att bann ey ändan säuder,
När vij med kött och blod en sabbat ba för bänder,

Thet är när vij oss ha försatt i säkerhet

Ocb ey besinna kötz och blodz orolighet. 0 Jesu sij, vij ha nu redan fått the dagar Tber öfver styggelse och ångst hvar mennskio klagar;

Ther vedermöda stor nog fins i alla vrår,

Hvar öfver en from siäl bär fäller mongen tår, Hvar aff nog slutas kann att thet med verlden skrider Till thes förödelse och nu till ändan lijder.

Ty bediom vij tig nu: Med nåde statt oss by,

Att vij med tro och bön till tig, o Jesu, Ay, Tu faste helleberg, tu trognes bopp och trängtan, Kom snart, kom Jesu, kom, vij bijda tig med trängtan.

Tiugondesiette söndagen efter Trinitatis,

Evang. Matth. XXV: 31–46.
Merck dock, ach 'merck, min christen, bär,

Hör medan tu kann böra;
Sij, domedagen är bardt när,

Tå tu skalt reda göra

För alt, tbet här bedrifvit är

Med ovett och med minne,
Altsammans skall stå för tig ther,

Och föras tig till sinne.

Ther gäller ey vältalog mann,

Ey beller gull i händer,
Thet then, som dömer, böya kann,

Ey hvad mann före vänder.

Slätt ingen ursäckt gäller tå,

Ey kann mann undan löpa,
Ey beller mann med gåfvor må

Sig ifrån domen köpa.

Ty Haon, som dömer, rättvijas är,

Ty skall Hann också löna
Hvar en, som bann bar lefvat bär,

'Thet skall man väl få rõna,

[ocr errors]

När Hann rättvijseligen

Skall effter egen vilia
Oss menniskior i hopar två

Ifrå bvar annan skilia.

Tå sku the fromma såsom får

Stå på hans bögra sijda;
Till getren skall han säya: Går

Till vänster med stor qvijda.
Tå han ock först upräckna vill,

Hvad bär the fromma giorde,
Och säya sen them vrångom till,

Att the ey som sig borde

Här bafva lefvat. O, hvad ve

Lär them tå therpå bända,
Ty thet skall visserliga ske,

Att baon them bort skall sända.

Gån, j förbannade, frå mig,

Gån uti helfvitz pijoa,
Och blifven ther evinnerlig,

Ther aldrig ljus skall skijna.

Men tberemot sin fåre-hiord

Välsignat hann skall prijsa,
Och then med bugneliga ord

I fadrens rijke vijsa.
O Jesu kär, tig beder iag,

Lätt mig tin dom förbijda,
Och mig uppå bin stora dag

Stell på tin bögra sijda.
Lätt höra mig tin nåde röst,

Att iag med alla fromma,
Till bimla glädie, frögd och tröst

Skall i Gudz rijke komma.

Tiugondesiunde söndagen efter Trinitatis.

Evang.. Matth. XXV: 1- 13. Ab, bura har dock säkerhet ng öfver banden vunnit, Ocb mäst hos alla menniskior sitt hus och bem vist funnit, Så att fast ingen tänker på, så lärde som olärde, Att sidsta dagen komma skall, then redan är på färde;

« FöregåendeFortsätt »