Sidor som bilder
PDF
ePub

Ty när som siukdom här först plågar oss och trycker, Så kommer döden och med allo oss bortrycker. Thernäst så kunnom vij aff thenne text ock sij, Till hvilken i vår usellhet vij skole fly

Och sökia hielp och råd mot siukdom och mot döden, Till Jesum Christ allen, som hielpa kann ur nöden. Ty när som eljest ingen är, som hielpa kan,

Så är och blifver hann then bästa läkiemann.

Hann kann ju aldrabäst oss hielpa till vår hälssa,
Hann både kann och vill ur dödsens våld oss frelsa.
Thet tredie, som vij här ock taga väl i ackt,
Är tron, ty ther uppå så ligger största mackt,

Och som vij här förstå, så monde tron thet volla,
Att pijgan, som var död, ey döden fick beholla.
Thesslijkes qvinnan ock sin hälsa fick theraf,
Att effter Jesu tal, hon tron till känna gaf.

Så vill ock Christus sielff här klart tillkänna gifva,
Att, när mann hafver tron, kann mann behollen blifva.

O Jesu, lijfzens trä, som Gud, tin kära far,

I kyrckians paradijs af nåd planterat bar.

Såsom i Edens gård hann fordom trät till lijfvet,
Till lijfvetz underhold aff kärlek hade gifvit.

Tin ädla sötmas krafft här synes uppenbar

På qvinnans kranckhet och på pijgan som död var.
Then ena hafver bot emot sin hlodgång funnit,
Then andra igen lijff och tröst i döden vunnit.
Gif, Jesu, mig att iag på tig ock lijka så
Som henne, qvinnan här, med trone taga må.
Mig tag tu sielff i hand, som thenne pijgan hände
Och mig utaff tig sielff thet rätta lijff til sände.
Hela min kranckhet här, jag menar syndsens nöd,
Och tag alldeles bort then andelige död.

[ocr errors]

Uti en summa: hielp, hielp Jesu ur all fara,

O huru lyckelig och säll skall iag tå vara!

Och sij, för sådan nåd iag vill beprijsa tig

Med alla trogne här och ther evinnerlig.

Tiugondefemte söndagen effter Trinitatis.

Merck

'Evang. Matth. XXIV: 15-29:

Lerck väl, christtrogen siäl, hur thet skall tå tillgå, När himmel ock så jord en gång skall ända få; När verlden skall förgås och alt till intet blifva, Thet vill oss frelsaren här klart tilkenna gifva.

Ty om Jerusalem och thess förödelse

Här prophetia sker utaff then heligste,

P

Hur som en gång skall ske och visserligen hända,
Att Gud en styggelse i Juda land skall sända,

Hvarmed the romare hann monde här förstå,
Som öfver Juda folck tå skulle välle få.
En ogudacktig hop, ja diefvulens aff föde,
Som uti Salems stad alt skulle lägga öde,

Att ock thet helge rumet ey skull vara frij
För theras hedna-synd, våld och afgudery,
Som the till satans tienst i templet skulle öfva,
Och thermed både Gud och menniskior bedröfva.

Och thenne styggelsen ett tecken vara skall
Till judernas förderff, förödelse och fall.

Ja ock en sådan sorg samt vedermödas-fara
Vid samma onda tijd med menniskior skall vara.

Thes lijke aldrig var för verldsens tijder all, Ey heller nånsin mer i verlden vara skall. Och samma tecken ha vij också nu i händer, Ehvart mann också sig i verldene ut vänder,

Ty intet land är till, som sig kan kalla frij
För hednisk-väsende. Ther fins affguderij,

Ther Gudz namns hädelse, Gudz ord mann ey betracktar,
Mann then, som Gud tillsatt, sidvyrdar och föracktar;

Och falska christi fins i verlden här och ther, Som saya falskelig: Sij, Christus hann är här. Ther hores mord och dråp, här en aff kåthet brinner, Ther åter tiufvery och otrohet mann finner,

Ther falska tungors svärd, här skrymtan och förackt,
Ther öfverdådighet, här yppighet och prackt.

Och hvad som eliest är, som mann bär kund frambära,
Aff affall, kättery och allsköns diefla lära.

Ho är dock någonsin ibland oss christne till,
Som värre styggelse utsäya kan och vill?

Alt sådant bodar nu förödelse och fara,
Och är ett tecken vist, att ändan när måst vara.

Therföre såsom nu vår Jesus sade tå,

Att juderna med flijt tå skulle ackta på
Och sig på berg och tak i tijd på flyckten gifva,
Att the beboldne och förskonte monde blifva.

Ja också bedie Gud att the ey monde se,
Att flyckten skulle tå om vintertijden ske,
Eller på sabbaten, then hastigt öfverijla,
Som är en beligdag och älskar ro och bvijla.

Så skole också vij aff thetta väl förstå
Att till att frälsa oss, thet ligger mackt uppå
Att, effter som thet är hardt när vid verldsens ända,
Vij oss med trones flyckt till himleberget vända

Med hiertans bön till Gud, med hopp och tillförsickt,
Med sann botfärdighet, med alla dygders plickt.

Att vij med synd och last ey hafvande må vara,
Ey beller flyckten vår till vintertijden spara;

Thet är, till thes i oss all kärlek ända tar
Och plat förkolnat är, att ingen dygd är qvar.
Ja också bedia Gud att hann ey ändan sauder,
När vij med kött och blod en sabbat ha för händer,

Thet är när vij oss ha försatt i säkerhet
Och ey besinna kötz och blodz orolighet.

O Jesu sij, vij ha nu redan fått the dagar
Ther öfver styggelse och ångst hvar mennskio klagar;
Ther vedermöda stor nog fins i alla vrår,

Hvar öfver en from siäl bär fäller mongen tår, Hvar aff nog slutas kann att thet med verlden skrider Till thes förödelse och nu till ändan lijder.

Ty bediom vij tig nu: Med nåde statt oss by, Att vij med tro och bön till tig, o Jesu, fly, Tu faste helleberg, tu trognes hopp och trängtan, Kom snart, kom Jesu, kom, vij bijda tig med trängtan.

Tiugondesiette söndagen efter Trinitatis.
Evang. Matth. XXV: 31-46.

Merck dock, ach 'merck, min christen, här,

Hör medan tu kann höra;
Sij, domedagen är hardt när,
Tå tu skalt reda göra

För alt, thet här bedrifvit är
Med ovett och med minne,
Altsammans skall stå för tig ther,
Och föras tig till sinne.

Ther gäller ey vältalog mann,
Ey heller gull i händer,
Thet then, som dömer, böya kann,
Ey hvad mann före vänder.

Slätt ingen ursäckt gäller tå,
Ey kann mann undan löpa',
Ey heller mann med gåfvor må
Sig ifrån domen köpa.

Ty Hann, som dömer, rättvijss är,
Ty skall Hann också löna
Hvar en, som hann bar lefvat här,
Thet skall man väl få röna,

När Hann rättvijseligen tå
Skall effter egen vilia
Oss menniskiór i hopar två

Ifrå bvar annan skilia.

Tå sku the fromma såsom får
Stå på hans högra sijda;
Till getren skall han säya: Går
Till vänster med stor qvijda.

Tå han ock först upräckna vill,
Hvad här the fromma giorde,
Och saya sen them vrångom till,
Att the ey som sig borde

Här hafva lefvat. O, hvad ve
Lär them tå therpå hända,

Ty thet skall visserliga ske,

Att hann them bort skall sända.

Gån, j förbannade, frå mig,
Gån uti helfvitz pijna,
Och blifven ther evinnerlig,
Ther aldrig ljus skall skijna.

Men theremot sin fåre-hiord
Välsignat hann skall prijsa,
Och then med hugneliga ord
I fadrens rijke vijsa.

O Jesu kär, tig beder iag,

Lätt mig tin dom förbijda,
Och mig uppå hin stora dag
Stell på tin högra sijda.

Lätt höra mig tin nåde röst,
Att iag med alla fromma,
Till himla glädie, frögd och tröst
Skall i Gudz rijke komma.

[ocr errors]

Tiugondesiunde söndagen efter Trinitatis.

Evang.. Matth. XXV: 1–13.

Ah, huru har dock säkerhet nu öfver handen vunnit,

Och mäst hos alla menniskior sitt hus och hemvist funnit, Så att fast ingen tänker på, så lärde som olärde,

Att sidsta dagen komma skall, then redan är på färde;

« FöregåendeFortsätt »