Sidor som bilder
PDF
ePub

Theraff en menniskia så snarlig varder dårat,
Och så till samvetet som ock till siälen sårat,

I ty hon blyr förledd ifrå sin salighet,
Och gör omsijder sig sielff olust och förtret,

Ty när hon moste dö och verlden öfvergifva,
Hvar tro tå bennes pråbl och rijkedomar blifva?

Alt moste lemnas quart, och tå först blifver spordt,
Hvad thet som verldzligt är för skade hafver giordt.

Men sij, then vijser är ock må väl lycklig heta,
Som vet i bimmelen sin skatt att effterleta.

Then Jesum holler för sin aldra bästa skatt
Och effter honom far och söker dag och natt,

Hann bar thet hopp att alt hvad honom här mond brista,
Hvad bann för Jesu skall i verlden moste mista,

Tbet gifves bonom ther igen väl bundrafalt
Aff Gud, som är och varder kallat allom alt.

Lätt genom tioa nåd mig, Jesu, thet betrackta,
Att jag förgänglig ting och verlden kann förackta,

På thet iag en gång ther med frögd i evighet
Må, Jesu, skoda tig och tina herrlighet.

S:t Matthæi dag.

Evang. Matth. XI: 25-30.

0

Gud, se dock hvad finnes här

I tbenne verlden vijda?
Ångst, möda, suckan och besvär,

Theröfver alla qrijda.

Dock, then som älskar Herren Gud

Och honom vill bebaga,
Ocb trolig vandra i hans bud,

Får orsak mäst att klaga.

Tå öfver korsetz-bördan svår

Som kroppen bårdt vill tryckia,
Tå siälen sin anfecktning får,

Som trösten vill bortryckia.

[blocks in formation]

Och kaller them med linflig röst,

Att the till bonom komma,
Att hämta siäle-ro och tröst

Till bugna, gagn och fromma.

Men bo, som sådant vill undfå,

Får sig ey undandolia
Att ta sig Jesu ok upå,

Ocb honom effter-fölia

Här genom törne-vägen trång,

Till thes mann thet kann vinna;
Att vij med Jesu ther en gång

Till saligheten hinna.

Ach Gud, lär oss thet rätt förstå,

Gör oss bär sonen lijke,
På thet vi en gång komma må

Till 'tig uti titt rijke.

S:t Philippi Jacobi dag.

Evang. Ioh. XIV: 1-14.
Sy bär, min christen, sij, tin Jesus mild och frommer,
Såsom en tröstare här träder fram och kommer

Till the bedröfvade och talar them så till:
Bedröfvat varer ey, iag eder trösta vill.

Bortläger biertans sorg, som er så bårdt vill fängsla,
Tron j på Gud, hvad är, som eder tå kanu äogzla?

Så tron mann och på mig, rij båda göra ett,
Uti hans hus har jag för eder tilberedt

Fast monga boningar, tijt vill jag eder flijtia;
Alt tbet hvad j bär tro, j skole ther besittia.

Är här än myckio sorg, så är i himmels bögd
Ett lustigt väsende med glädie-sång och frögd.

Lätt, Jesu, tbenne tröst uti mitt bierta rotas;
Så acktar intet iag hvad som aff verlden hotas,

Och om än dödeu sielf mig skulle lägia nid,
Så har iag dock godt hopp och håller mig thervid,

Att tu skalt taga mig utu all nöd ocb fara,
Och jag, ther tu nu äst, med tig skall evig vara.

Hvad tu utlofvat bar, thet gör tu visserlig
Jag vet tin sanpings munn skall aldrig svijka mig.

Att tu sielf vägen äst, thet lär mig dock besinna,
Förmedelst hvilken vij till saligheten hinna.

Föröka, styrk min tro, min bön lät framgång få,
Som sker uti titt namn och tig till hiertat gå.

S:t Petri och Pauli dag.

Evang. Matth. XVI: 13-20.
Säll är tben visserlig, som till sin salighet
Med hierta och med muno sin Jesum kenna vet,
Så till thes embete, som ock till thes person,
Att bann vår medlare är ocb vår nåde-trobo;
En lefvande Gudz son och mepoiskia försann,
Then Gud förordnat har oss till en frelsermann,
Ty synden bafver bann affplånat allaledz,
Har lijdit död för oss och stelt vår Gud tillfredz,
Hans vrede frå 098 vändt, borttagit dödsens mackt,
Och 88 or helfvetit till himlen återbrackt.

Tbet var ock Petri tro och- sapn bekendelse,
Som bann på Jesu tal fritt ut förklarade, med
Och är tben salig vist, som thetta vet och tror,
Ty upå tbenne grund vår salighet beror.
Och ha vij tbenne tro ey af vårt kött och blod,
Ney, utan utaf Gud, som med sin ande god
Then värckar uti oss alt med sitt helga ord
Och

Och sacramenterna, som varda oss kungiord,
Och thenna kunskap vårt förnufft vijdt öfvergår,
Som uti andlig ting slätt ingenting förstår.
Vårt kötzliga förnufft är lika som ett lius,
Som vid tben mörcka natt väl lyser i ett bus,
Men när som dagsens lias nu lysande framgår,
Ocb solen med sitt sken i fulla lysning står,
Tå minskas liusets lius och lyser intet mer,
Så ock, när trones sol sig med sitt lius framter.
Som Gud then Helge And med ordet värckar fast,
Så ger förnufftet tapt och vijker aff med hast,
Så platt kann vårt förnufft slätt ingen ting förstå,
Och thet som andligt är med sine tanckar nå.
Ty blifver thet thervid, som Jesus säyer bär,
Att tbenne kunskapz tro af Gudi endast är,
Som öfver kyrckian sin väl vet att bolla vackt?
Mot satans hot och trug och helfvitz portars mackt.
Ty bennes grund är fast, Gud bende bar försedt
Med bimmels nycklars krafft till tröst och salighet.
Lär, Jesu Christe, mig titt embete förstå,
Att iag titt helga nampo fritt ut bekenna må;
Thet är min saligbetz rätt vissa fasta grund,
Ocb båll mig ther vid upp in till min sidsta stund.
I tin bekendelse stadfäst och styrek tu mig,
Så vill iag prijsa tig med tack evinnerlig.

S:t Jacobi dag.

Evang. Matth. XX: 20–23.
Hur milder ástu dock, o Jesu, herre god,

Att med oss menniskior tu bafver tålamod,
När vij af oförstånd och ovett något bedia,
Thet tu dock intet kant ey heller vilt tillstädia.

Så geck thet också här med tina lärjungar,

Tå theras bierta med ovett bekajad var, Sij modren bad tig sielf om sina söners äbra, Men hon förstog ey rätt titt embete och lära,

Ty lade tu thet ut och henne gaff vid hand

Sins rijkes hemlighetz förklaring och förstånd.
Var ock, o Jesu Christ, mitt lius, när iag med andra
Upå en vilsam väg i thenne verld mond vandra,

Ocb undervijss mig tå titt ord rätt att förstå,

Och i enfaldighet then rätta väg att gå.
Ty kano iag sådant ey af egna kraffter göra,
Ey beller som sig bör min christendom rätt föra.

Ty mitt förstånd är svagt, mitt hierta ett mörckt hus,

Om jag ey fela 'skall, så var tu dock mitt lius,
Att jag bäreffter må, förmedelst tina lära
Tig med mitt lefverne och med min bön rätt äbra,

Och tålig fölia tig ati tin fotespår,

I alt thet lijdande som mig här förestår, Och effter bållin kamp mig nådeligen löne Och ther med herligbet evionerligen kröne.

S:t Bartholomæi dag.

Evang. Luc. XXII: 24-30.
Förtretligt är thet nog, att offta så går till,

När mann här till ett kall uphöya någon vill,
Att mera sees på gunst, person, samt skenck och gåfvor
Änn som på skicklighet, förstånd och vijssdoms båfvor.

Then drages offta fram, som ingen ting förstår,

Och aldels oförtient then bästa lyckan får.
En annan ährlig mann baon moste stå till ryggia,
Och i förgätenhet med dygd och vijssdom liggia.

« FöregåendeFortsätt »