Ja sij, så går thet till och öfves nu med mackt, Hvad fordom Salomon then vijse hafver sagt: En dåre sitter i stor värdighet och heder, The rijke, myndige och vijse sittja neder. Jag såg att tienare på hästar rede fast Och förstar gå till fots som tienare med hast; Men sij alt sådant sker och visserligen händer Förmedelst Gudz försyn, som alt i verlden sänder. Ty fast om Gud ther till ey hafver gott behag, Så tager thet dock vist, när hann tillstäder, lag; Ty må nu ingen thet i thenne verld förtycka, När som så kommer then, ovärdig är, till lycka, Till heders, värdighet och välgång margefalt, Ty Gud, som alting vet, han också styrer alt. Och effter som vij thet nu intet hindra kunna, Hvarföre skulle vij tå nu therpå afvunna? Och ho, som sådant gör, hann låter nog förstå Ja högfärdz galenskap och högmodz villa tancka, Som på lärjungerna vij också thet här se, Ho ypperst vara sku, och vor doch alle lijke. Thet icke verldzligt är, ey heller tål then mann, Som Herre heta vill och väldig vara kann. Ty sådant hörer them, som råda och befalla, Therföre moste mann them eders nåde kalla. Men huru härom är, som är all ährdryghet En styggelse för Gud, som skriften säya vet, Som kommer visserlig utaff then onda anda, Som städze med sitt råd them stoltom går tillhanda Till att förtala alt, hvad som hann ser och hör, Ja till att rata thet, hvad som Gud sielfver gör. Han gifver honom inn att afvunnas på andra, Att tala ondt om folck, att träta och att klandra. Min christen, lyd nu råd och fly ährgirighet, Ty sij thet lärer hann tå här med klara orden, Therjämte väljer hann sig till en helig ro Ett ödmjukt hiertaus hus, och sij ther vill han bo. Ja vist ödmiuke folck hos honom myckit gälla, Ty rijket vill hann them i himmelen beställa, Att the, som här ha hafft sin frestelses besvär, O Jesu, mig tin nåd och helge ande gifve, Att dämpa högfärd nid, att iag mig känna må Lär mig ödmiukelig i thenne verlden vandra, Lätt mig mann tolelig besinna, Herre blijd, Att tu thet löna skalt med frögd i sinom tijd, Och them, som här med tig i frestelsen förblifva, En herlig krona vilt uti titt rijke gifva. Jag vet att thet skall ske och tror thet visserlig, O, ädla Jesu Christ. Än ett iag beder tig: Lätt aldrig thenne tröst utu mitt hierta komma, Sidst till tin salighet hielp mig med alla fromma. St Matthæi dag. Evang. Matth. IX: 9-13. Ho är dock, som beskrifva vet Vårs Jesu stora liuflighet? Ty hann all synd förlåter Thet är väl sant, vår synd är stor, Med sin miskund och nåde. Thet ock Matthæus varse bleff Att Jesus honom drog till sig The publicaner lijka så, Ty ban komm hit the syndare Till bättring till att kalla, Vill hann uptaga alla. Hann säyer sielf med liuflig röst: The krancke the behöfva tröst, Och ey the karske kroppar. Hvar med ock thenne Herren god Nedslår the phariseers mod Och theras munn tillstoppar. Så kann tu nu, min christen, tå Att effter skyldighet och plickt Än som till Jesum, Gudz son kär, Och them till tröst utsänder. Och sij, han kallar mig och tig Sij, tå skall oss till kropp och siäl Vij bedie tig, o Jesu blijd, Och icke thet förackta. På thet vij ey ju mer och mer I synd och dödsens fara. S:t Simon och Jude dag. Evang. Ioh. XV: 17–21. Förstå, christtrogen siäl, thet hörer mera till, När mann med skiäl och grund en christen heta vill, Med kärlek menar iag, som vist en orsak är Som göra enom täck, såsom en deglig brud, Så bör thet också ske och hafver sina skiäl, Thet voller vist att verlden har allena kär Sij them förfölger hon och hatar them med mackt; Som hann här vittnar klart och vijser oss therpå, Och effter hela verlden så vår ovänn är, Men särdels skole vij thet grannlig märckia här, Ty hvaraff kommer thet att verlden sig förser Vinlägger eder om, att j må känna Gud, |