Sidor som bilder
PDF
ePub

Ja sij, så går thet till och öfves nu med mackt,

Hvad fordom Salomon then vijse bafver sagt: En dåre sitter i stor värdighet och heder, The rijke, myndige och vijse sittja neder.

Jag såg att tienare på bästar rede fast

Och förstar gå till fots som tienare med bast; Men sij alt sådant sker och visserligen händer Förmedelst Gudz försyn, som alt i verlden sänder.

Ty fast om Gud ther till ey bafver gott behag,

Så tager thet dock vist, när hann tillstäder, lag; Ty må nu ingen thet i thenne verld förtycka, När som så kommer then, ovärdig är, till lycka,

Till heders, värdighet och välgång margefalt,

Ty Gud, som alting vet, ban också styrer alt. Och effter som vij thet nu intet bindra kunna, Hvarföre skulle vij tå nu therpå afvanna?

Och bo, som sådant gör, hann låter nog förstå

Ährgirighetenes förbanuade åtrå, Ja högfärdz galenskap och bögmodz villa tancka, Som ock hos andlige så väl som verldzlig' vancka.

Som på lärjungerna vij också tbet här se,

Emellan hvilka sig en träta yppade,
Ho ypperst vara sku, och vor doch alle lijke.
Men the förstoge ey vårs Herres Jesu rijke,

Thet icke verldzligt är, ey heller tål then mann,

Som Herre heta vill och väldig vara kann. Ty sådant börer them, som råda och befalla, Therföre moste mann tbem eders nåde kalla.

Men huru härom är, som är all abrdryghet

En styggelse för Gud, som skriften säya vet, Som kommer visserlig ataff tben onda anda, Som städze med sitt råd them stoltom går tillbanda

Till att förtala alt, hvad som band ser och bör,

Ja till att rata tbet, hvad som Gud sielfver gör. Han gifver honom inn att afvunnas på andra, Att tala ondt om folck, att träta och att klandra.

Min christen, lyd nu råd och fy ährgirigbet,

Och theremot så lär aff Jesu ödmiukbet,
Ty sij thet lärer hann tå bär med klara orden,
Tå med sig sielff, att ban en tienare är vorden.

Tberjämte väljer hann sig till en belig ro

Ett ödmiukt biertaus hus, och sij ther vill ban bo. Ja vist ödmiuke folck bos bonom myckit gälla, Ty rijket vill bann them i bimmelen beställa,

Att tbe, som bär ba bafft sio frestelses besvär,

Tbe skole vist få frögd och högt upböges ther.
O Jesu, mig tin nåd och helge ande gifve,
Som all ährgiroghet med mackt hos mig fördrifve;

Att dämpa högfärd nid, att jag mig känna må

Och i all ödmiokhet min osellhet förstå. Lär mig ödmiukelig i thenne verlden vandra, Fast om iag här för spe och affskrap bols aff andra.

Lätt mig mann tolelig besinna, Herre blijd,

Att tu thet löna skalt med frögd i sinom tijd, Och them, som bär med tig i frestelsen förblifva, En herlig krona vilt uti titt rijke gifva.

Jag vet att tbet skall ske och tror thet visserlig,

o, ädla Jesu Christ. Än ett iag beder tig: Lätt aldrig thenne tröst utu mitt bierta komma, Sidst till tin salighet hielp mig med alla fromma.

S:t Matthæi dag.

Evang. Matth. IX: 9-13.
H. är dock, som beskrifva ret
Vårs Jesu stora lioflighet?

Ty bann all synd förlåter
Och ey förskiuter någon mann,
Som sin synd mann rätt ångra kann

Och hiertelig begråter.

Thet är väl sant, vår synd är stor,
Som i vårt kött ocb lemmor bor,

Och störter oss i våde.
Men Jesu kärlek större är,
Ty syndarenom är hann när

Med sin miskund och påde.

Thet ock Matthæus varse bleff
Ved tollen, ther han åcker dreff,

Ocb märkelig försporde,
Att Jesus honom drog till sig
Och sade: kom och fölg tu mig,

Thet bann och gijnast giorde.

The publicaner lijka så,
Som ock till Jesum kommo, tå

Med honom till bordz såte,
Förstoge aff hans tal och svar,
Att bann god och barmbertig var,

Tå the med honom åte.

Ty ban komm hit the syndare
Och icke the rättfärdige

Till bättring till att kalla,
The, som förty i syndz förtret
Åstunda hans rättfärdighet,

Vill hann uptaga alla.

Hann säyer sielf med liufig röst:
The krancke the behöfva tröst,

Ocb ey the karske kroppar.
Hvar med ock thenne Herren god
Nedslår the phariseers mod

Och theras munn tillstoppar.

Så kann tu nu, min christen, tå 1:58 Aff tbetta rundelig förstå,

Hvad tig står till att göra ***** Uti tin ångst och syndabrist, bits: Ņär satan tig med mackt och list 1 st o Vill till förtvillan föra.

Att effter skyldigbet och plickt
Tu tig med tro och tillförsickt

Till ingen annan vänder,
Än som till Jesum, Gudz son kär,
Som allom syndarom är när

Och them till tröst utsänder.

Ocb sij, han kallar mig och tig
Så liufft ocb ijdkelig till sig;

Kom, lätt oss ey fördröija
Att säya synderna far väl,
Sij, tå skall oss till kropp och siäl

Vår Jesus väl förpöya.

Vij bedie tig, o Jesu blijd,
Lät oss dock här i nådes tijd

Alt sådant väl betrackta,
Att, när du kallar oss med nåd,
Vij gerna fölgia tå titt råd

Och icke thet förackta.

På thet vij ey ju mer och mer
Motvilleligen siunka ner

I synd och dödsens fara.
Ney, utan att vij bär för tig
Och sedan ther evinnerlig

Bebaglige må vara.

S:t Simon och Jude dag.

Evang. Iob. XV: 17-21, Förstå, christtrogen siäl, thet börer mera till, När mann med skiäl och grund en christen beta vill, Tå thet är icke nog med munnen sådant prijsa, Ach ney, mann moste thet i sielfva vercket vijsa

Med kärlek menar jag, som vist en orsak är
Till alt, hvad som aff dygd i verlden namnet bär,
Ty ther som kärlek är, ther finnas också mera,
Som sapoing, tro och frid, och andre dygder flera,

Som göra enom täck, såsom en deglig brud,
Ja täck för menniskior, dock mera in för Gud;
Hvarföre Jesus här oss monde thet befalla,
Att vi med inbördz plickt oss skole älska alla.
Så bör thet också ske och hafver sina skiäl,
Ty the, som hata oss, sig ändock finna väl,
Ja, sij then arga verld ey annor kann än bata
Och danta på Gudz, barn och theras dygder rata

Tbet voller vist att verlden har allena kär
Sitt egit fosterfolck och hvad aff benne är,
Men the, som Jesus nu aff nåde har upptagit
Och ifrå verldsens bop utvald och till sig dragit,

Sij them förfölger hon och batar them med mackt;
Så plågas bär Gudz barn med smälek och förackt,
Som ock vår Jesus sielff thet bafver nog förfarit
Och under verldsens hat och trug alt bortåt varit,
Som bann här vittnar klart och vijser oss. therpå,
Att thet i verlden oss ey annorledz kan gå,
Ty tienaren kann ey för mer än berren vara,
Hann moste undergå med bonom lijka fara.

Och effter hela verlden så vår ovänn är,
Sku rij så myckit mer oss hafva inbördz kär,
Och under verldsens hot och bat oss tålig vijsa,
Som Jesus med sig sielff oss ville förelijsa.

Men särdels skole vij tbet grannlig märckia bär,
Att vij, för alt hvad som är till, ha fadren kär,
Ty thermed visserlig vij oss frå verlden skilia,
När vi nu känna Gud, och göra ock bans vilia.
Ty braraff kommer thet att verlden sig förser
Och sig emot Gudz barn så vrång och bårdt beter?
Thet kommer visserlig theraff, att hon ey känner
Gud fadren och bans son; förthenskull, Christi vänner,
Vinlägger eder om, att j må känna God,
Och göra alfvarsamt hans vilia, ord och bud,
Så skall all kärlekz plickt hos eder sig infinna.
Och skole j tå vist all motgång öfvervinna.

« FöregåendeFortsätt »