Ja sij, så går thet till och öfves nu med mackt, Hvad fordom Salomon then vijse hafver sagt: En dåre sitter i stor värdighet och heder, The rijke, myndige och vijse sittja neder.

Jag såg att tienare på hästar rede fast

Och förstar gå till fots som tienare med hast; Men sij alt sådant sker och visserligen händer Förmedelst Gudz försyn, som alt i verlden sänder.

Ty fast om Gud ther till ey hafver gott behag, Så tager thet dock vist, när hann tillstäder, lag; Ty må nu ingen thet i thenne verld förtycka, När som så kommer then, ovärdig är, till lycka,

Till heders, värdighet och välgång margefalt, Ty Gud, som alting vet, han också styrer alt. Och effter som vij thet nu intet hindra kunna, Hvarföre skulle vij tå nu therpå afvunna?

Och ho, som sådant gör, hann låter nog förstå
Ährgirighetenes förbannade åtrå,

Ja högfärdz galenskap och högmodz villa tancka,
Som ock hos andlige så väl som verldzlig' vancka.

Som på lärjungerna vij också thet här se,
Emellan hvilka sig en träta yppade,

Ho ypperst vara sku, och vor doch alle lijke.
Men the förstoge ey vårs Herres Jesu rijke,

Thet icke verldzligt är, ey heller tål then mann, Som Herre heta vill och väldig vara kann. Ty sådant hörer them, som råda och befalla, Therföre moste mann them eders nåde kalla.

Men huru härom är, som är all ährdryghet En styggelse för Gud, som skriften säya vet, Som kommer visserlig utaff then onda anda, Som städze med sitt råd them stoltom går tillhanda

Till att förtala alt, hvad som hann ser och hör, Ja till att rata thet, hvad som Gud sielfver gör. Han gifver honom inn att afvunnas på andra, Att tala ondt om folck, att träta och att klandra.

Min christen, lyd nu råd och fly ährgirighet,
Och theremot så lär aff Jesu ödmjukhet,

Ty sij thet lärer hann tå här med klara orden,
Tå med sig sielff, att han en tienare är vorden.

Therjämte väljer hann sig till en helig ro

Ett ödmjukt hiertaus hus, och sij ther vill han bo. Ja vist ödmiuke folck hos honom myckit gälla, Ty rijket vill hann them i himmelen beställa,

Att the, som här ha hafft sin frestelses besvär,
The skole vist få frögd och högt uphöges ther.

O Jesu, mig tin nåd och helge ande gifve,
Som all ährgiroghet med mackt hos mig fördrifve;

Att dämpa högfärd nid, att iag mig känna må
Och i all ödmiukhet min usellhet förstå.

Lär mig ödmiukelig i thenne verlden vandra,
Fast om iag här för spe och affskrap hols aff andra.

Lätt mig mann tolelig besinna, Herre blijd, Att tu thet löna skalt med frögd i sinom tijd, Och them, som här med tig i frestelsen förblifva, En herlig krona vilt uti titt rijke gifva.

Jag vet att thet skall ske och tror thet visserlig, O, ädla Jesu Christ. Än ett iag beder tig: Lätt aldrig thenne tröst utu mitt hierta komma, Sidst till tin salighet hielp mig med alla fromma.

St Matthæi dag.

Evang. Matth. IX: 9-13.

Ho är dock, som beskrifva vet

Vårs Jesu stora liuflighet?

Ty hann all synd förlåter
Och ey förskiuter någon mann,
Som sin synd mann rätt ångra kann
Och hiertelig begråter.

Thet är väl sant, vår synd är stor,
Som i vårt kött och lemmor bor,
Och störter oss i våde.
Men Jesu kärlek större är,
Ty syndarenom är hann när

Med sin miskund och nåde.

Thet ock Matthæus varse bleff
Ved tollen, ther han åcker dreff,
Och märkelig försporde,

Att Jesus honom drog till sig
Och sade: kom och fölg tu mig,
Thet hann och gijnast giorde.

The publicaner lijka så,
Som ock till Jesum kommo, tå
Med honom till bordz såte,
Förstoge aff hans tal och svar,
Att hann god och barmhertig var,
Tå the med honom åte.

Ty ban komm hit the syndare
Och icke the rättfärdige

Till bättring till att kalla,
The, som förty i syndz förtret
Åstunda hans rättfärdighet,

Vill hann uptaga alla.

Hann säyer sielf med liuflig röst: The krancke the behöfva tröst, Och ey the karske kroppar. Hvar med ock thenne Herren god Nedslår the phariseers mod

Och theras munn tillstoppar.

Så kann tu nu, min christen, tå
Aff thetta rundelig förstå,
Hvad tig står till att göra
Uti tin ångst och syndabrist,
När satan tig med mackt och list
Vill till förtviflan föra.

Att effter skyldighet och plickt
Tu tig med tro och tillförsickt
Till ingen annan vänder,

Än som till Jesum, Gudz son kär,
Som allom syndarom är när

Och them till tröst utsänder.

Och sij, han kallar mig och tig
Så liufft och ijdkelig till sig;
Kom, lätt oss ey fördröja
Att saya synderna far väl,

Sij, tå skall oss till kropp och siäl
Vår Jesus väl förnöya.

Vij bedie tig, o Jesu blijd,
Lät oss dock här i nådes tijd
Alt sådant väl betrackta,
Att, när du kallar oss med nåd,
Vij gerna fölgia tå titt råd

Och icke thet förackta.

På thet vij ey ju mer och mer
Motvilleligen siunka ner

I synd och dödsens fara.
Ney, utan att vij här för tig
Och sedan ther evinnerlig
Behaglige må vara.

S:t Simon och Jude dag.

Evang. Ioh. XV: 17–21.

Förstå, christtrogen siäl, thet hörer mera till,

När mann med skiäl och grund en christen heta vill,
Tå thet är icke nog med munnen sådant prijsa,
Ach ney, mann moste thet i sielfva vercket vijsa

Med kärlek menar iag, som vist en orsak är
Till alt, hvad som aff dygd i verlden namnet bär,
Ty ther som kärlek är, ther finnas också mera,
Som sanning, tro och frid, och andre dygder flera,

Som göra enom täck, såsom en deglig brud,
Ja täck för menniskior, dock mera in för Gud;
Hvarföre Jesus här oss monde thet befalla,
Att vi med inbördz plickt oss skole älska alla.

Så bör thet också ske och hafver sina skiäl,
Ty the, som hata oss, sig ändock finna väl,
Ja, sij then arga verld ey annor kann än hata
Och danta på Gudz barn och theras dygder rata

Thet voller vist att verlden har allena kär
Sitt egit fosterfolck och hvad aff henne är,
Men the, som Jesus nu aff nåde har upptagit
Och ifrå verldsens hop utvald och till sig dragit,

Sij them förfölger hon och hatar them med mackt;
Så plågas här Gudz barn med smälek och förackt,
Som ock vår Jesus sielff thet hafver nog förfarit
Och under verldsens hat och trug alt bortåt varit,

Som hann här vittnar klart och vijser oss therpå,
Att thet i verlden oss ey annorledz kan gå,
Ty tienaren kann ey för mer än herren vara,
Hann moste undergå med honom lijka fara.

Och effter hela verlden så vår ovänn är,
Sku rij så myckit mer oss hafva inbördz kär,
Och under verldsens hot och hat oss tålig vijsa,
Som Jesus med sig sielff oss ville förelijsa.

Men särdels skole vij thet grannlig märckia här,
Att vij, för alt hvad som är till, ha fadren kär,
Ty thermed visserlig vij oss frå verlden skilia,
När vi nu känna Gud, och göra ock hans vilia.

Ty hvaraff kommer thet att verlden sig förser
Och sig emot Gudz barn så vrång och hårdt beter?
Thet kommer visserlig theraff, att hon ey känner
Gud fadren och hans son; förthenskull, Christi vänner,

Vinlägger eder om, att j må känna Gud,
Och göra alfvarsamt hans vilia, ord och bud,
Så skall all kärlekz plickt hos eder sig infinna.
Och skole j tå vist all motgång öfvervinna.