Och när j verldsens haat här hafve genom gått Skall Gud evinnerlig aff nåde eder gifva Och tå så skolen j uti Gudz himla-borg Och såsom tu oss thet uti titt belga ord Ty sij, så hände thet ock visserligen tig. Som för titt helga nampn skull oss påkomma må, FÖRORD. CHRISTOFER TIBURTIUS föddes omkring 1680 i Fahlun, der fadern Christofer Tiburtson, var handlande; modren hette Brita Knutsdotter Hertzman. Efter fullbordade studier blef han först "hofprest" hos h. e. Axel De la Gardie, hvarefter han "för sin vackra lärdom och mycket herliga embetsgåfvor" enhälligt kallades till kapellan i Jacobs och Johannis församlingar i Stockholm 1711 och afled den 2 September 1719. Såsom student öfvade han skaldekonsten och utgaf i Upsala s. a. “Själens saliga nöje uti Jesu blodiga kors och död, effter Herrans förlänta nåd och anda i några svenska rim föreställt." En yngre broder, Tiburtz Tiburtius var pastor vid Dalregementet, hvilket han medföljde till Tyskland 1712 och blef fången vid Tönningen. Efter bemkomsten blef han kyrkoherde i Stora Wingåker och dog 1738. En syster blef gift med bergsmannen Erik Johansson, hvars son Tiburts Tiburtii Tiburtius upptog namnet efter sina farbröder, hos hvilka ban skiftevis uppfostrades och af den yngre upptogs såsom fosterson. Såsom pastor vid lifgardet följde han arméen till Finland, hvarunder han i form af dagbok sammanskref en "Historia om Finska kriget åren 1741 och 1742", hvilken först 1817 af trycket utgafs. Återkommen hem, blef han kyrkoherde i Wreta kloster 1744, prost 1754, riksdagsman 1755, 1761, ledamot af Vetenskapsakademien och kgl. Patriotiska Sällskapet, död den 19 Dec. 1787, 81 år gammal. Prosten Tiburtius var en högst ansedd man och hade i höga ålderdomen en ovanlig helsa och rörlighet. Han berättas bafva reguliert uppvaktat biskopen hvarje nyårsmorgon, vanligen försedd med en hare, som han sjelf skjutit. Sedan 1726 XIII: 14. |