ma infall: Mån då Herren förkasta evinnerliga och ingen nåd mer bevisa? Är då så aldeles ute med hans godhet, och bafver tilsäjelsen en ända? Har den nådige Guden förgtätit att vara nådlig, har himlen för vrede tillyckt sin barmhertighet? Och hade visserligen denna min svaga tro under sådan biertans anfäcktning til min himmelska andels förlust gått under, om intet min nådige Gud den rykande vekan nådigt underhielpt, at den ej måtte utbslåkna. Sådan Gudz grundlösa nåd til vyrdsammaste ihogkommelse har jag, efter utfästat löfte och Herrans nådiga bistånd, i största hast några svänska rijm sammanhämtat om min frälsares Jesu blodiga kors och död, till tröst under sådan svår siälenes ångest, hvilken Jesu död och blod om jag då icke hafft at tilgå, hade ey allenast mine flychtigt löpande lifsdagar för afftonen sedt sin ända, utan det som ännu svårare var, och med tårar i evighet ey stått at beklaga, hade min fattiga siäl råkat i evig fara, hvarifrå Jesu dödz söta ihogkommelse så nådigt henne frälste och förlåssade. Jag underkastar derföre detta mitt ringa arbete alles milda och gunstiga omdömme, med ödmiukaste anhållan, det gunstigt blifver ansedt såsom endast till den stora Gudens lof, och, gifve Gud! någon anfächtad siäls tröst under dylika ångest sammanskrifvit. Egen berömmelse har jag aldrig sökt, utan altid mina feel giärna tillstått, och efter möjligheten sökt att bättra. Men skulle någon detta (som doch för sin enfaldighet skull ey kan gifva någon berömmelse) derföre villia uttyda, så kan han intet utan lämnas i sin galna tancka, och må han veta det, at min Jesu blodiga kors och död aldrig kan utan vara min saliga ibogkommelse; at det är min siäls jordiska lycksalighet, som och skall giöra henne en gång i himmelen lycksalig, få tänckia, tala och skrifva om min kiäraste Jesu blod och död, hvars saliga åtancka ur min siäl aldrig kan utplånas. Förgiäter jag dig, min Jesu, och intet täncker på din blodiga död och pina, så vare af dig min högra hand förgiäten; låde vid gommen min tunga, om intet ditt korss och svåre uthståndne ångest städse skal vara min tröst och förnöjelse. Lef väl, gunstige läsare! Lät detta gunstigt täckas, och var i den alsmäcktiges händer til lif och själ evigt anbefallad. 0, I. N. J. store allmachtz Gud, styr hierta, mun och tunga, Regera pennan min! O Jesu, fingren rör, Din död att skrifva om, du sielf min tanckar för, At jag ditt svåra kors må värdigt kunna siunga! Fallet och Upprättelsen. Med dödlig tunga svag ej nånsin kan omtalas, När mennskian fallen var, dess alt för stora ve, Hvad outsäjligt qvaal hon had' sig till förse. All glädie var sin koos, hon kund' ej mer hugsvalas. Den dyre guda-bild, som i dess siäl var tryckter Af dyra himlens Gud, had' satan plånat ut. Dess siäl var satans rof; ty gaf och himlens slut En evig död till lön; hon kund ej dän bli ryckter. Ej långsam var den lust, de dagar voro korta At tröst af nådig Gud förnöja fick des siäl. Hon för en jordisk printz måst sen bli satans träl. Si så stod med oss til, när himlens nåd var borta. Omöjligt aldels var oss sielfva kunna frälsa, Odräglig skulden var, ej galt nå silfver, gull, Had' ock än jordens kretz med dylikt varit full. Förlorad var all tröst, all sällhet, lif och hälsa. Barmhertigheten då begynte til at kiämpa Med Gudz rättfärdighet, nåd måste visa nåd. Ty blef i himlens slut då giort ett saligt råd, At Herrans vredes eld en Jesu död skull dämpa. Strax löfftet gifvit vart, som gamla bundetz fäder Med trona togo an tils efter himlens slut Framlyste oss den dag, som alt skull rätta ut. O, en vällsignat dag, den dag min siäl högst gläder. O, glädiefulle dag, en dag förutan like, När sielfva himlens printz och stora guda-son Rätt som en fattig man ett hårt beängstat hierta, Rätt som en trängder man i brusand' hafvetz vågor, Ej annat för sig ser än bara blekan död, Hur hiertans glad är han, när utur sådan nöd Han hielpter blir till landz och slipper all sin plågor; Rätt så stod med oss till. Gud tröste våra siälar Om intet himlens nåd oss hulpit af vår nöd, Om Jesus, hielpen vår, ej gifvit sig i död, Och därmed löst oss gien, oss arma dödsens trälar. Förlåssat blef med blod en gång ur oväns bänder En hieltes kiära brud. Oss himla-hielten har Han tröst gick til sin dödh, at som en hielte kämpa Nattvarden. Men som en milder far til barnens sälla trefnad Väl lagar om sitt huus, för'n ögon lägges til, Så lagar om vår siäl vår gode Jesus mil, För'n han det sidsta slut giör på sin trötta lefnad. Han dukar up et bord, framsätter ädla rätter, Framlägger bröd och vijn, det är den dyra kåst; Befaller seen där hoos: Du detta äta måst, Ät, drick i lefvand' tro, ty detta siälen mättar. Drick bloden, som utran, ät kroppen, som är slachtad En salig himlakost och måltid ställes an, En salig spijs oss räkz vår Jesus, Gud och man. Träd fram, min käre siäl, nu Herrans bord är dukat, När jag min Jesum har i siäl och hierta inne, Då finnes ingen brist på himmelsk nåd och tröst, Då är min siäl och and' förent med Jesu bröst, För synda-lustar fått förnyad siäl och sinne. När jag min Jesum bar, då har jag evigt nöije, Jag tala ville mer men dödlig är min tunga, Och kan ej skrifva rätt så dyr en Herrans nåd. Tack, allerkärste vän, haf, Jesu, evig ähra, För det du dukat oss ett sådant saligt bord, Blodsvettandet. När thetta var bestält, han går til örtagården, Gethsemane, den var den svåra plåge-ort, Där hiertans ångsten hans tiltog alt immer fort, Hans hela anletz bild stod färgad röd i blod. En evig siälens ångst, odräglig syndsens börda Hans kropp så öfverlåg, at han måst segna ner. Hans svåra qväljand qval tiltog så mer och mer, At vee och mörksens macht syntz stundlig vilja mörda. |