Sidor som bilder
PDF
ePub

ma infall: Mån då Herren förkasta evinnerliga och ingen nåd mer bevisa? Är då så aldeles ute med hans godhet, och bafver tilsäjelsen en ända? Har den nådige Guden förgtätit att vara nådlig, bar himlen för vrede tillyckt sin barmhertighet? Och bade visserligen denna min svaga tro under sådan biertaps anfäcktning til min himmelska andels förlust gått under, om intet min nådige Gud den rykande vekan nådigt underhielpt, at den ej måtte utbslåkna.

Sådan Gudz grundlösa nåd til vyrdsammaste ibogkommelse bar jag, efter utfästat löfte och Herrans nådiga bistånd, i största bast några svänska rijm sammanhämtat om min frälsares Jesu blodiga kors och död, till tröst under sådan svår siälenes ångest, hvilken Jesu död och blod om jag då icke hafft at tilgå, hade ey allenast mine flychtigt löpande lifsdagar för afftonen sedt sin ända, utan det som ännu svårare var, och med tårar i evighet ey stått at beklaga, hade min fattiga siäl råkat i evig fara, hvarifrå Jesu dödz söta ibogkommelse så nådigt henne frälste och förlåssade.

Jag underkastar derföre detta mitt ringa arbete alles milda och gunstiga omdömme, med ödmiukaste anbållan, det gunstigt blifver ansedt såsom endast till den stora Gudens lof, och, gifve Gud! någon anfächtad siäls tröst under dylika ångest sammanskrifvit. Egen berömmelse har jag aldrig sökt, utan altid mina feel gärna tillstått, och efter möjligheten sökt att bättra. Men skulle någon detta (som doch för sin enfaldighet skall ey kan gifva någon berömmelse) derföre villia uttyda, så kan han intet utan lämnas i sin galna tancka, och må han veta det, at min Jesa blodiga kors och död aldrig kan utan vara min saliga ibogkommelse; at det är min siäls jordiska lycksalighet, som och skall giöra henne en gång i himmelen lycksalig, få tãockia, tala och skrifva om min kjäraste Jesu blod och död, hvars saliga åtancka ur min siäl aldrig kan utplånas. Förgiäter jag dig, min Jesu, och intet täncker på din blodiga död och pina, så vare af dig min högra hand förgiäten; låde vid gommen min tunga, om intet ditt korss och svåre utbståndne ångest städse skal vara min tröst och förnőjelse. Lef väl, gunstige läsare! Lät detta gunstigt täckas, och var i den alsmäcktiges bänder til lif och själ evigt anbefallad.

I. N. J.

0,

store allmachtz Gud, styr hierta, mun och tunga, Regera pennan min! O Jesu, fingren rör,

Din död att skrifva du sielf min tanckar för, At jag ditt svåra kors må värdigt kunna siunga!

om,

Fallet och Upprättelsen.

Med dödlig tunga svag ej nånsin kan omtalas,

När mennskian fallen var, dess alt för stora ve,

Hvad outsäjligt qvaal hon had' sig till förse. All glädie var sin koos, hon kund' ej mer hugsvalas. Den dyre guda-bild, som i dess siäl var tryckter

Af dyra bimlens Gud, had' satan plånat ut.

Dess siäl var satans rof; ty gaf och himlens slut En evig död till lön; hon kund ej dän bli ryckter.

Ej långsam var den lust, de dagar voro korta

At tröst af nådig Gud förnöja fick des siäl.

Hon för en jordisk printz måst sen bli satans träl. Si så stod med oss til, när bimlens nåd var borta.

Omöjligt aldels var oss sielfva kunna frälsa,

Odräglig skulden var, ej galt på silfver, gull,

Had’ock än jordens kretz med dylikt varit full. Förlorad var all tröst, all sällbet, lif och hälsa. Barmbertigheten då begynte til at kiämpa

Med Gudz rättfärdighet, nåd måste visa nåd.

Ty blef i himlens slut då giort ett saligt råd, At Herraps vredes eld en Jesu död skull dämpa. Strax löfftet gifvit vart, som gamla bundetz fäder

Med trona togo an tils efter himlens slut

Framlyste oss den dag, som alt skull rätta ut. 0, en vällsignat dag, den dag min själ bögst gläder.

O, glädiefulle dag, en dag förutan like,

När sielfva bimlens printz och stora guda-son

At bälsa jorden säll steg af sio guda-tron, En dag vist salig säll för hela jordens rike.

Rätt som en fattig man ett bårt beängstat bierta,

Som vet sig ingen roo för svåra plågors gnag,

Är biertans glader då, när dagas up den dag, Som gör ett nådigt slut på sådan ve och smärta. Rätt som en trängder man i brusand' hafvetz vågor,

Ej annat för sig ser än bara blekan död,

Hur biertans glad är ban, när utur sådan nöd Han bielpter blir till landz och slipper all sin plågor; Rätt så stod med oss till. Gud tröste våra själar

Om intet himlens nåd oss bulpit af vår nöd,

Om Jesus, hielpen vår, ej gifvit sig i död,
Och därmed löst oss gien, oss arma dödsens trälar.

Förlåssat blef med blod en gång ur oväns bänder

En bieltes kiära brud, Oss bimla-bielten bar

Ur oväns bänder löst ocb. tagit i försvar Med dyr, dyr hielteblod och ryckt ur satans tänder. . Han tröst gick til sin dödh, at som en bielte kämpa

Mot dödb och satans macht, at våga lif och blod,

At taga gien sin brud med väldigt hieltemod. Tro då galt blodigt bad en satan til at dämpa.

Nattvarden.

Men som en milder far til barnens sälla trefnad

Väl lagar om sitt buus, för’n ögon lägges til,

Så lagar om vår siäl vår gode. Jesus mil, För'n ban det sidsta slut giör på sin trötta lefnad. Han dukar up et bord, framsätter ädla rätter,

Framlägger bröd och vijn, det är den dyra kåst;

Befaller seen där boos: Du detta äta måst, Ät, drick i lefvand' tro, ty detta själen mättar.

Drick bloden, som utrap, ät kroppen, som är slachtad

På bittra korsetz stam, så får din siäl sin ro,

Så får sin styreka tron, så får du saligt bo Bland bimlens guda-folck, så är Gudz vrede sachtad.

O himmelsk dyra nåd, exempel utan lijke!

En salig himlakost och måltid ställes an,

En salig spijs oss räkz yår Jesus, Gud och man. Af salighet, af nådh, af tröst vij nu är rike.

Träd fram, min käre siäl, nu Herrans bord är dukat,

Nu Jesu dyra blod och kropp dig räckes fram;

Tag mot en salig spijs, oskyldigt slachtat lam. Tag alt hvad saligt är, tag, Herrans bord är dukat.

Skull jag för jordiskt alt en sådan påd vill sällja,

Skull jag för jordens alt bortbyta himmelsk lust,

För alt hvad saligt är mottaga vee och pust, Skull jag för himlen sielf då synda-jorden vällja?

O biertaps söta tröst, hvad kan min siäl ou qvällja,

Kan något biertans vee och siälens svåra qvaal,

Mig ängsla, störta kull tråtz alla sorgers taal? Skal jag för himmelsk lust då jordiskt nöije vällja? O biertans söta tröst, bvad kan min siäl nu qvällja?

Eij någon sälens ångst kan vara mig så stor,

Att den eij svinger bort, när Jesus i mig bor.
Skal iag för himmelsk lust då jordiskt nöije vällja?
O, hiertans söta tröst, bvad kan min siäl ou qvällja?

Min synd eij plågar mig, ty Jesu kropp och blod

Har löst mig är den skuld der jag fördiupad stod. Skal jag för himmelsk lust då jordiskt nöije vällja? O, biertans söta tröst, bvad kan min siäl nu qvällja?

Mån död och samvetz agg, mån Herrans vredes dag,

Mån satans boning svår? Neij dem eij fruchtar jag. Skal jag för himmelsk lust då jordiskt nöije vällja. När jag min Jesum bar, då kan mig intet qvällja,

När siälen styrckter är af Jesu kropp och blod,

Då är jag renad frå all' synders syndaflod,
Då vil för himmelsk lust jag jordiskt alt eij vällja.

När jag min Jesum bar i siäl och hierta inne,

Då finnes ingen brist på himmelsk nåd och tröst,

Då är min siäl och and’ förent med Jesu bröst, För synda-lustar fått förnyad siäl och sinne.

När jag min Jesum bar, då har jag evigt nöije,

Då efter bimmel, jord jag intet frågar stort;

Om siäl i kroppen vil försmächta och gå bort, Jag salig tröst dock bar, för tårar himmelskt löije. Jag tala ville mer men dödlig är min tunga,

Och kan eij skrifva rätt så dyr en Herrans nåd.

Jag sluter derför' alt uti ett saligt råd:
Vak up, min käre siäl Gudz nåd sitt lof at siunga.
Tack, allerkärste vän, haf, Jesu, evig ähra,

För det du dukat oss ett sådant saligt bord,

Hraraf oss räckes fram välsignat lifsens ord,
Där du en hungrig siäl med himmelsk spijs vil näbra.

Blodsvettandet.

När thetta var bestält, han går til örtagården,

Gethsemane, den var den svåra plåge-ort,

Där hiertans ångsten hans tiltog alt immer fort, Där ban af dödsens macht är ynkligt pressad vorden. Tyst, stanna bär min fiä'r, lät tanckar sig påminna,

Tänck efter, käre siäl, om nånsin jämlikt vee,

Om något hiertans qral har varit til at see,
Så svår som Jesu ångst; ach neij, du skal eij finna.
Blodzdroppar rupno ner utaf hans liufva kinner,

Hans hela anletz bild stod färgad röd i blod.

Acb evig biertans ångst, som strömmand bafsens fod En dyr oskyldig blod bans lemmar öfverrioner! En evig siälens ångst, odräglig syndsens börda

Hans kropp så öfverlåg, at han måst segna ner.

Hans svåra qväljand qval tiltog så mer och mer, At vee och mörksens macht syotz stundlig vilja mörda.

« FöregåendeFortsätt »