Sidor som bilder
PDF
ePub

Han bad sin kära Gud tre resor här på jorden,

At doch den svåra kalck mått' tagas honom frå.

En Ferrans engel måst från himlens boning gå Och styrcka himlens Gud. Så var ban pinad vorden.

Tänck, Herrans tärand' eld bans siäl nu skulle fräta,

Tänck, Herrans vredes press nu måste trampas uth;

Nu skull’ till minsta prick fullbordas och få slut, Hvad dödligheten giort och evigheten botat.

På ena sidan var den svåra syndsens börda,

På andra satans hoop och mörcksens andars taal,

Ner under helfv'tes eld och dömde siälars qvaal, Up öfver himlens hämd; all's upsåt var at mörda.

För det du synda-träl, du arme stofft och aska,

I andacht är så stålt, står raak til himlens bögd,

Måst bimlens Herre sielf på jorden liggia bögd. En Gud måst' ligga ned, at mennskian stålt vilt braska. Det är nu så maner, när Herrans böner läsas,

Då äret slätt gement at falla ner på knä.

Æstimet lider meen, då är man dum som fä. Bäst stå på sin respect, slå up i vädret näsan. Förbannad högfärdz last, fördömde diefars lära,

Du satans alster var, som tryckte Jesu kropp

Til jorden, och at blod som stora strömmar lopp Utur en guda-kropp; skull’ det eij oss förfära?

Eij mindre högfärd leed i stolte kläder öfves,

Den slemma jorde-klimp måst' yfvas utan prut.

Gud nåde siälen din, som en gång skall stå uth För så förbannad last; lät dig eij satan söfva. 0, arme synda-träl, du vil med kläder braska,

Och är dock idel träck, som bär en synda-kropp

Af bara jorden giord, och måste ätas opp
Af faslig ormars hoop, måst blij til mull och aska.
Din asla syndakropp, den vil du så uthspöka,

Din ädla, dyra sial, den passar du eij på,

At bon med Jesu blod bestänckte klä'r må få. Den skiära lamsens skrud för träck du ej vil söka.

0, att doch Jesu blod och hvassa törne-crona

Da måtte komma bog, at frälst kund' bli din siäl,

Att du ej måtte bli förbannad bögfärdz träl, At du för evigt vee din siäl då måtte skona. Tänck, Jesus måtte blått och naken för dig bänga

På korset, på bans klä'r blef sedan kastat lått,

Och utstå mycket ondt, otalig bån och spått. Hielp at i högfärdz hoop iag aldrig mig må mänga. Tack, alterkiärste vän, baf Jesu evig ära

För det din auletz bild på jorden legat ned,

För det du botat bar för stygga högfärdz sed, At iag en evig blygd ej skulle derför bära.

Judæ kyss.
Så stiger du nu fram, den satan velat låna,

At Jesu dyra lif förråda med en kyss.

Så bar du sällhet, lif, Gud, himmel, alt omsyss, Så vil du namnet dit ur lifsens bok utplåna? Ack, tänck doch, Juda, tänck, hvad fasligt råd du tager,

Tänck hvem du griper an: en evig guda-son.

Mån litet silfver fnas ej är dig til stor mon, När det til diefars qval din arma siäl neddrager? O du vällsigoad' mun, hvars läppar aldrig rördes

At icke lif och tröst til fullo der af Aööt,

Nu måst af falsker mun, dens hvilken iutet trööt, Förrådas. O, en last, hvars makan aldrig hördes! Si, sådant gullet kan hos girig-buken värcka,

För litet glimmand' träck strax faal är bimlens Gud.

Eij acktas lif och blod när silfver står till bud.
At siälen står i stick låtz man alsintet märcka.
Ach, bvad är penniog lust för biertat plågand' plåga.

Den pen'gar alt för högt och gullet håller af,

Den störtes äntlig sist i evigt siäla-qvaf.
För gull, omåtligt kjärt, kiöps ved til belfv'tes. låga.

Säll den, med sitt är nögd, ej efter mera gapar,

Tar mot när himlen gier, är nögd när himlen tar,

Den vill och himlen sielf städz hafva i försvar Fast värld och vällustz barn än bonom barmfult apar.

Säll, evigt säll den siäl, som sig till Herran ställer,

Fast ute aldels vor' all mensklig hielp och råd,

Är doch ej Herrans band för kort, at ej hans nåd Mer ännu bielpa kan. Dem from mom nöd ej fäller.

Jag unger varit har och är nu gammal vorden,

Men har dock aldrig sett rättfärdig brödlöös gå;

Det äre Herrans ord, tro at de rättlig spå: Försorg bär himlen sielf för sina uppå jorden. Förutan denna last ock Judæ bierta byste

En fast fördömlig synd, som falsk hetz namnet bär,

I hvilket, bättre Gud, än Judæ bröder är, Som älska nästan sin, som Judas Jesum kyste.

Eij så, min kära siël, som Jesus oss i döden

Städz hiertlig hafver mött med liuflig kärlek reen,

Så skole äfven vij förutan arghetz meen
Hvar annan bålla kiär i glädie och i nöden.
Men dygd af bimla ätt, bvar är du meer at finna

Uppå vår synda-jord, bland verldsens synda-folck?

Vor och än himlen sielf din dygders dyra tolck, Så måst och himlen bort abr arga verlden svinna. Förkolnad ligger nu all kysker kiärleks låga,

Astreæ Guda-bild baar verlden sagt god natt,

Up öfver bimlens blå til stierne-fästet satt Sin resa, at hon där mått slippa afvandz plåga. Hvad är ou mera vabat (Gud nåde våra tijder)

Än öfva utan sky förbannad falskhetz last,

än lura på förderf, förutan ro och rast, Än skiuta tungans pijl, så det i biertat svijder ? Hvad är ou mer i bruk, än låta tungan föra

Rätt liufligt ängla-taal och honingssöta ord,

I biertat bära lönt ett diefla-arghetz mord? Ett svärd, af satan smidt, all stillhet att förstöra.

Bland dem, som himlen sielf med ächta bandet knutit,

Det liufva kärlekz band, som skull’gie liuflig tröst,

Som tvenne siälar skull förena i ett bröst, Hos mången ligger vräkt i tusend stycker brutit.

Förgifftad frätand ord och baseliske ögon,

Det är det ljufva taal och kärlekz söta mijn,

Hvarmedelst sådant folck jämt fägna vännen sin At den för qvälljand' sorg i alt är oförmögen.

O oss, som Herrans band baar spart til dessa tijder,

O oss, som himlens slut haar giömt til dessa da'ar,

Hvars onska är så stoor som näplig Sodoms var,
De da’ar då ofelbart til all tings ända lijder.
Had' icke Herren sig här några fromma siälar

Igenleft, hvilka ban frå Sodom kallat ut,

Så hade Sodoms och Gomorræ svåra slat 088 vislig öfvergåt, vij blifvit dödsens trälar. O kiärleksrike Gud, hvars kiärlek aldrig ändes,

Bebålt vår biertan städz i kyska kiärlekz brand,

Tils oss blir gifvit gå i liufva kirlekz laand,
Där bitterbet och sorg i engla-liufhet vändes.
Tack, allerkiärste vän, baf Jesu evig äbra,

För nåd och godhet din, ditt kiärlekzfulla bröst,

Gif nöjsamt hierta, gif stedz siälens roo och tröst. Af ditt exempel gif jag ödmiukhet mă lära.

Golgatha. N. u fort, min taockar, fort til Golgatba jag hastar,

Med blod-och strimmor full mio Jesum jag där seer;

Af slag han står så trött at han eij orkar meer, Måst dock än lida spott, som man på honom kastar. Sij, korset drages fram, där vid ban blifver slagen,

Med spikar band och foot fastnäglat, hufvud krönt.

Ach, är då kiärlekz tack så grufligt blifva lönt, Sen fram til korsetz rum ban släpad blir och dragen.

Med hiertans qval och vee i jorden korset dänges,

At kiöttet ifrå been och huden ifrå kropp

Mått skiljas; eij var helt från nersta tå til topp.
Bland röfvare en Gud, en guda-son ban hänges.
Så länge himlens år och jordens dagar vara,

Eij dagas makan dag. Med gråt och tåre-skall

O att vij sörja kund' så dyr en hieltes fall, Som lider nu och dör, fast snärd i dödsens snara.

En mörk, en kulen dag; om någon mörck har varit,

En bister, dimbog dag, en hiertans ångestz dag,

En dag, som giort en Gud bedröfvat, trött och svag, Än hvilken intet lif nån bitrar' bar erfarit.

Ho är då, som i bröst har menskio siäl och bierta

Ocb ei bedröfvas nu, ei fattar ängsligt mod ?

O at min sorgse siäl då kunde gråta blod
Utöfrer Jesu qval och svåra själa-smärta.
Si menskian, kiäre siäl, men med bedröfvat sinne,

Låt tåreströmmar tätt af kinder rinda ner,

Vrid bänder, slå dit bröst af ångest mer och mer, Skrif med demanter in hrad händer i ditt minne.

Si menskian, kiäre sial, hur han med biertans qvida

Måst ropa: Gud, min Gud, hvi har tu lemnat mig?

Hvi är din kiäre son, så skuten ifrån. dig? Skall jag till evig tid då dieiars plåga lida?

Si menskian, kiäre siäl, sij öppen är bans sida,

At du kan tilflyckt få in under detta bröst,

Hvar bloden rinner ut dig til en evig tröst, Si menskian, kiäre siäl, som för dig velat lida. Jag seer och skal det se, det skall min tröst ock vara,

Så länge jag är till jag alldrig glömma kan,

At Jesus hängt på träd, välsigoad Gud och man. Jagh under sorg är glad, at han mig löst ur fara. Min Jesu bittra kors, i kors och siälens pina

Min glädie vara skall och hiertans söta tröst,

Min örons liufste liud, min Jesu klagand röst, Hans gråt och tårars flod min lust i sorger mina.

XIII: 15.

« FöregåendeFortsätt »