Han bad sin kära Gud tre resor här på jorden,

At doch den svåra kalck mått' tagas honom frå. En Herrans engel måst från himlens boning gå Och styrcka himlens Gud. Så var han pinad vorden. Tänck, Herrans tärand' eld hans siäl nu skulle fräta,

Tänck, Herrans vredes press nu måste trampas uth; Nu skull' till minsta prick fullbordas och få slut, Hvad dödligheten giort och evigheten botat.

På ena sidan var den svåra syndsens börda,

På andra satans hoop och mörcksens andars taal, Ner under helfv'tes eld och dömde siälars qvaal, Up öfver himlens hämd; all's upsåt var at mörda.

För det du synda-träl, du arme stofft och aska,

I andacht är så stålt, står raak til himlens högd, Måst himlens Herre sielf på jorden liggia bögd. En Gud måst' ligga ned, at mennskian stålt vilt braska. Det är nu så maner, när Herrans böner läsas, Då äret slätt gement at falla ner på knä. Estimet lider meen, då är man dum som fä. Bäst stå på sin respect, slå up i vädret näsan. Förbannad högfärdz last, fördömde dieflars lära,

Du satans alster var, som tryckte Jesu kropp Til jorden, och at blod som stora strömmar lopp Utur en guda-kropp; skull' det eij oss förfära?

Eij mindre högfärd leed i stolte kläder öfves,

Den slemma jorde-klimp måst' yfvas utan prut.
Gud nåde siälen din, som en gång skall stå uth
För så förbannad last; lät dig eij satan söfva.
O, arme synda-träl, du vil med kläder braska,

Och är dock idel träck, som bär en synda-kropp
Af bara jorden giord, och måste ätas opp
Af faslig ormars hoop, måst blij til mull och aska.
Din usla syndakropp, den vil du så uthspöka,

Din ädla, dyra siäl, den passar du eij på,
At hon med Jesu blod bestänckte klä'r må få.
Den skiära lamsens skrud för träck du ej vil söka.

O, att doch Jesu blod och hvassa törne-crona

Du måtte komma hog, at frälst kund' bli din siäl,
Att du ej måtte bli förbannad högfärdz träl,

At du för evigt vee din siäl då måtte skona.

Tänck, Jesus måtte blått och naken för dig hänga
På korset, på hans klä'r blef sedan kastat lått,
Och utstå mycket ondt, otalig hån och spått.
Hielp at i högfärdz hoop iag aldrig mig må mänga.

Tack, alterkiärste vän, haf Jesu evig ära

För det din anletz bild på jorden legat ned, För det du botat har för stygga högfärdz sed, At iag en evig blygd ej skulle derför bära.

Judæ kyss.

Så

stiger du nu fram, den satan velat låna,
At Jesu dyra lif förråda med en kyss.

Så har du sällhet, lif, Gud, himmel, alt omsyss,

Så vil du namnet dit ur lifsens bok utplåna?

Ack, tänck doch, Juda, tänck, hvad fasligt råd du tager,
Tänck hvem du griper an: en evig guda-son.
Mån litet silfver fnas ej är dig til stor mon,
När det til dieflars qval din arma siäl neddrager?

O du vällsignad' mun, hvars läppar aldrig rördes
At icke lif och tröst til fullo der af flööt,

Nu måst af falsker mun, dens hvilken intet trööt, Förrådas. O, en last, hvars makan aldrig hördes!

Si, sådant gullet kan hos girig-buken värcka,

För litet glimmand' träck strax faal är himlens Gud.
Eij acktas lif och blod när silfver står till bud.

At siälen står i stick låtz man alsintet märcka.

Ach, hvad är penning lust för hiertat plågand' plåga.
Den pen'gar alt för högt och gullet håller af,
Den störtes äntlig sist i evigt siäla-qvaf.

För gull, omåtligt kiärt, kiöps ved til belfv'tes låga.

Säll den, med sitt är nögd, ej efter mera gapar,

Tar mot när himlen gier, är nögd när himlen tar, Den vill och himlen sielf städz hafva i försvar Fast värld och vällustz barn än honom harmfult apar. Säll, evigt säll den siäl, som sig till Herran ställer, Fast ute aldels vor' all mensklig hielp och råd, Är doch ej Herrans hand för kort, at ej hans nåd Mer ännu hielpa kan. Dem frommom nöd ej fäller. Jag unger varit har och är nu gammal vorden,

Men har dock aldrig sett rättfärdig brödlöös gå; Det äre Herrans ord, tro at de rättlig spå: Försorg bär himlen sielf för sina uppå jorden.

Förutan denna last ock Judæ hierta hyste

En fast fördömlig synd, som falskhetz namnet bär, I hvilket, bättre Gud, än Judæ bröder är, Som älska nästan sin, som Judas Jesum kyste.

Eij så, min kära siäl, som Jesus oss i döden

Städz hiertlig hafver mött med liuflig kärlek reen, Så skole äfven vij förutan arghetz meen Hvar annan hålla kiär i glädie och i nöden.

Men dygd af himla ätt, bvar är du meer at finna

Uppå vår synda-jord, bland verldsens synda-folck? Vor' och än himlen sielf din dygders dyra tolck, Så måst' och himlen bort ubr arga verlden svinna.

Förkolnad ligger nu all kysker kiärleks låga,

Astrea Guda-bild haar verlden sagt god natt,
Up öfver himlens blå til stierne-fästet satt
Sin resa, at hon där mått' slippa afvundz plåga.
Hvad är nu mera vahnt (Gud nåde våra tijder)
Än öfva utan sky förbannad falskhetz last,
Än lura på förderf, förutan ro och rast,
Än skiuta tungans pijl, så det i hiertat svijder?
Hvad är nu mer i bruk, än låta tungan föra

Rätt liufligt ängla-taal och honingssöta ord,
I hiertat bära lönt ett diefla-arghetz mord?
Ett svärd, af satan smidt, all stillhet att förstöra.

Bland dem, som himlen sielf med ächta bandet knutit, Det liufva kärlekz band, som skull' gie liuflig tröst,

Som tvenne siälar skull' förena i ett bröst,

Hos mången ligger vräkt i tusend stycker brutit.

Förgifftad frätand ord och baseliske ögon,

Det är det ljufva taal och kärlekz söta mijn,
Hvarmedelst sådant folck jämt fägna vännen sin
At den för qvälljand' sorg i alt är oförmögen.

O oss, som Herrans hand haar spart til dessa tijder,
O oss, som himlens slut haar giömt til dessa da'ar,
Hvars onska är så stoor som näplig Sodoms var,

De da'ar då ofelbart til all tings ända lijder.

Had' icke Herren sig här några fromma siälar

Igenleft, hvilka han frå Sodom kallat ut,
Så hade Sodoms och Gomorræ svåra slut
Oss vislig öfvergåt, vij blifvit dödsens trälar.
O kiärleksrike Gud, hvars kiärlek aldrig ändes,
Behålt vår hiertan städz i kyska kiärlekz brand,
Tils oss blir gifvit gå i liufva kiärlekz laand,
Där bitterhet och sorg i engla-liufhet vändes.

Tack, allerkiärste vän, haf Jesu evig ähra,

För nåd och godhet din, ditt kiärlekzfulla bröst, Gif nöjsamt hierta, gif stedz siälens roo och tröst. Af ditt exempel gif jag ödmiukhet må lära.

Golgatha.

Nu fort, min tanckar, fort til Golgatha jag hastar,

Med blod och strimmor full min Jesum jag där seer; Af slag han står så trött at han eij orkar meer, Måst dock än lida spott, som man på honom kastar. Sij, korset drages fram, där vid han blifver slagen,

Med spikar band och foot fastnäglat, hufvud krönt. Ach, är då kiärlekz tack så grufligt blifva lönt, Sen fram til korsetz rum han släpad blir och dragen.

Med hiertans qval och vee i jorden korset dänges,
At kiöttet ifrå been och huden ifrå kropp

Mått' skiljas; eij var helt från nersta tå til topp.
Bland röfvare en Gud, en guda-son han hänges.

Så länge himlens år och jordens dagar vara,

Eij dagas makan dag. Med gråt och tåre-skall
O att vij sörja kund' så dyr en hieltes fall,
Som lider nu och dör, fast snärd i dödsens snara.

En mörk, en kulen dag, om någon mörck har varit,
En bister, dimbog dag, en hiertans ångestz dag,

En dag, som giort en Gud bedröfvat, trött och svag, Än hvilken intet lif nån bitrar' har erfarit.

Ho är då, som i bröst har menskio siäl och hierta
Och ei bedröfvas nu, ei fattar ängsligt mod?
O at min sorgse siäl då kunde gråta blod
Utöfver Jesu qval och svåra siäla-smärta.

Si menskian, kiäre siäl, men med bedröfvat sinne,
Låt tåreströmmar tätt af kinder rinna ner,

Vrid händer, slå dit bröst af ångest mer och mer, Skrif med demanter in hvad händer i ditt minne.

Si menskian, kiäre siäl, hur han med biertans qvida Måst ropa: Gud, min Gud, hvi har tu lemnat mig? Hvi är din kiäre son så skuten ifrån dig?

Skall jag till evig tid då dieflars plåga lida?

Si menskian, kiäre siäl, sij öppen är hans sida,
At du kan tilflyckt få in under detta bröst,
Hvar bloden rinner ut dig til en evig tröst,
Si menskian, kiäre siäl, som för dig velat lida.
Jag seer och skal det se, det skall min tröst ock vara,
Så länge jag är till jag alldrig glömma kan,

At Jesus hängt på träd, välsignad Gud och man. Jagh under sorg är glad, at han mig löst ur fara.

Min Jesu bittra kors, i kors och siälens pina

Min glädie vara skall och hiertans söta tröst, Min örons liufste liud, min Jesu klagand röst, Hans gråt och tårars flod min lust i sorger mina. XIII: 15.