Vill synden qvällia mig, skall Jesu kors mig hielpa,
Vill satan ängsla mig, så har jag Jesu sår,

När jag dit tilflyckt tar så vet jag siälen får
Sin säkerhet och tröst; mig kan då intet stiälpa.

När jag en gång skall dö, och mig min graf skall giömma,
Jag intet frucktar död ell' dödsens grymma macht,
Jag har därmot, beredd af Jesu blod, en safft,
Som krafftigt hielper mig. Mig skall eij heller dömma
På Herrans stora dag nån gnagand samvetz plåga,
Ty renat har från synd mitt samvet Jesu blod;
Jag är hel tvagen ren i Jesu nådes flod,

Ty är jag fri från död och evig helft'es låga.

Tack, aller kiärste vän, haf, Jesu, evig ära,

För din så svåra ångst, och hiertans bittra nöd, För din så dyra blod, utöst för synden snöd, Haf för din smälek tack, min söta Jesu kiāra.

Törstandet.

När uppå dödsens stam var hängder lifsens förste,

Och han der hade kiänt Gudz svåra vredes brand, Och för'n han siälen sin vill gie sin Gud i band, Så ropar han hel matt: Gif dricka hit, mig törster!

Ej under, kiärste sial, at han af törst försmäcktar,
Ej under, tungan hans vid gommen låder fast;
Han som af hiertans qval förutan ro och rast
Måst ropa, då han hårt mot död och satan fäcktar.
För oss en bittrar' drick än ättiko och galla,

En fast bedrößig drick at släckia så den törst,
Som en omätlig lust i Eden gynte först,
Tillagad var. at den utdrickas skull' af alla.

En dödlig gifftad drick, en drick, som doch ej släcka Kund' helftes svåra törst, en drick, som törsta gaf, En drick, som siäl och kropp kund störta ned i qvaf, En drick, som evig törst i siäl och kropp kund väcka.

Ifrå en sådan drick i evighet at frälsa,

At fria från den törst, oss allom förestod,

Han druckit har den drick med fast behiertat mod.

Sielf nådens hällso-brun har gifvit lif och hällsa.

Han har ock med sin törst dyrt plicktat för den törsten,
Den altför slemma törst, som aldrig släckias kan,
Den drick, som ställes in på mörcka natten an,
Den har måst med sin törst betala himla-försten.

Ve dem, som starke är' och hieltar til at dricka,
Om mårgon stiga up at hete bli af vin,

När natten öfver är, sen lägga sig som svin,
Som giöda så sin kropp, at den må sönderspricka,
Som sprängia i sin kropp, men slätt altsintet skiöta
Den alt för ädla siäl, som kostat blodsvett röd,
Den siäl, som himlens Gud har kostat blod och död.
Du usle vällusts barn dyrt får du derför' böta!

Gud tröste, tröste dig, när du skall räkning giöra

In för Gudz svåra dom, bur du din dyra siäl Med lifsens spijs har födt, du arme syndaträl, Tro at då hiertans ångst skall blod i kroppen röra. Gud tröste, tröste dig, den dag du skalt försvara

Den del, som framför alt Gud ädlast skapat har,
Den del, som himlen sielf sökt taga i försvar,
Men du af vårdzlöshet har bracht i evig fara.

Gud tröste, tröste dig, när hiertat börjar klappa
Uthi ditt arma lijf, då du för hiertans qual
Ej vet dig något råd, då evighetens sal
Blir stängd, du satans träl, förlora och förtappa.
Gud tröste, tröste dig, du lär då vist få röna

En alt för bitter drick i skräcklig' dieflars lag,
En dag, som ej ser qväll, en alt för långsam dag.
Gud tröste, tröste dig, hvad drick du får till löna.
Vår salighet ock var som Jesu törst upväckte,

Den var som honom städz så öm om hiertat var, Den var som evigheten kom at räkna dar, At han för allskiöns ve den söta himlen vräkte.

Tack, allerkiärste vän, haf Jesu evig ära

För det, du druckit har den drick, jag dricka bort,
Och att du lidit har för det, vij usle giort;

För sådan drick du vill med himmelsk nectar nära.

Andans uppgifvande.

Som i naturens skick på tider föllja tider,

I vatnets hvälfvand' blå en böllja skiölljer ann', Så, när sin lefnadz daar vår Jesus, Gud och man, Nu hade gienomgått, till ändan äntlig lider.

När alt fullkomnat var, som skulle ske och hända

Till vår förlossning dyr, då ropar han: Min and'
Jag nu befaller i tin milda faders hand,
Jag vill till dödsens land nu hog och tanckar vända.
Ej! Högstbedröfvad siäl, fick nu nå sting ditt bierta?
Rys nu ey alt ditt lif? Din Jesus hänger död.
Kan nånsin tänckias up nån större siäla-nöd,
Nå större siäla-qval, nån större siäla-smärta?

Ach himmel, himmelskt alt, ach hvälfvand' himla-kroppar,
Ach jord, ach jordiskt alt, ach bölljor, land och haf,
Ach, store himlens Gud, bvi såg jag ej strax graf,
Hvi gick min blod ej bort till alla sina droppar?

Hvi har din allmachts hand beredt mig i det tysta,
Ell' hvi fick jag ej graf i kiära modrens bröst?
Hvi drog du mig derut, gaf anda, mål och röst,
At nu för sorg mitt lijf i stycker måste brista?
Jag ser och läser, när jag hednas dichter länar,
At sedan Niobe på ynkligt mordiskt sätt
Had' mistat all sin barn och gråtit sig hel mätt,
Då utaf hiertans sorg blef vänd i hårda stenar.
I obeveklig steen, i flintehårder klippa

Mitt alt förvandlat är, ey röras blod i kropp,
Alt stelnat är, alt dödt från nersta tå till topp,
Ty stel som klippan är sielf salighetens klippa.

Det lif, som hade lif, då alt än lif ey hade,
Det lif, som gifvit lif, alt hvad som nånsin rörs,
Det evigt lefvand' lif i dödsens land nu förs,
Sielf lifvet döden vant, des ögon sammanlade.

Ach, evig hiertans ve, en siäl en kropp har lemnat,
En dyr oskyldig träl, som intet ondt had' giort,
En dyr oskyldig kropp, som lidit hvad vi bort,
Vår lifsens furstes namn bland dödas blef nu nämnat.

Ett hierta utaf sten, ett tiger-artat sinne

Den mått vist ha i bröst, hvars siäl och blod i kropp Ey rörs och ryser nu, hvars hår ey resas opp, Som nånsin plånar, hvad nu händer, ur sitt minne. Sielf himlens kroppar all', sielf stiärnefästet gråter,

På Herrans höga hvalf des sool nu drager flor, Hon, som plä gladlynt förr uplysa hvad som bor På vida jordens kretz, sitt lius nu drager åter.

Utöfver Jesu ångst, olidlig qval och smärta

I stycker brista måst' de hårda hellebärg, Alt liflöst ängslas och för ve ombyta färg Och jag, jag arma träl, skull' see't med nöijsamt hierta? Jag, som ett evigt qval var evigt värd att lida

Bland diefla-sällskap och fördömde andars taal,
Jag, som frå nådens thron, frå sälla himlens saal
Var stängd, var saker fäld til helftes svåra qvida?
Jag, som frå salig lust, från höga himlen dragit

Hit neder himlens Gud, at blifva jordens träl,
At dra odrägligt ook och låssa så min siäl,
Jag har utöst hans blod, vid korset äntlig slagit.
Hielp, himmel, blod i kropp vill stelna, intet rinna,
Min händer falla ner af hiertans qval och ve.
Min ande vill ur bröst, min ögon ey mer se,
At jag min Jesum söt skal i det tillstånd finna.
Ach Jesu, liufste vän, ach kiärleksfulle hierta,

Ach Jesu, liufste siäl, din död mig qvälljer hårt;
Väll var min ångest stor, när du drog korset svårt,

Men nu vill siäl i lijf ey hålla hoop för smärta.

Ach, evig hiertans ve, nu måst min ögon skåda
Den liufste menskio-bild, som nånsin solen sitt,
Den aldraliufste munn, som nånsin spenar ditt,
Förbannad på ett trä. Ach siäl, kom närmar, skåda!

Kom skåda på de liuus, de milda ögons paren,

Som aldrig låttes up ell' lades öfverhölgt,

At ey des strålars glantz ba kiärleks strålar fölgt, Se, högstbedröfvad siäl, hur de nu är' medfaren.

Kom skåda på den mun, som dröp af himmelsk lära,
Hvars euda åtrå var at öka himlens hoop,

Som för en liten stund med hiertans ve och roop Upgaf sin dyra siäl, nu tyst, ey talar mera.

Kom, skåda på des kropp, des vidt uthsträckte händer, Des bufvud, fötter, alt, alt är nu stilla, dödt,

Alt vandlat har sin färg, af blod och strimmor rödt, Alt jämmer öfver alt, hvart hälst jag ögon vänder.

Ach at min ögons liuus rätt tårefloder vore,

At iag med hiertans sorg dens död begråta kund', Som för min salighet lad ögon sin i blund. Välsignat var din död, du lifsens förste store!

Mitt lif dig döden gaf, din död mig lifvet värde,
I det du dödat blef, du sielfva döden vant,
I det du bunden blef, du sielfva döden bant.
Så kund' en död gie lif, en död så döden snärde.

O, en vällsignad död, som sälla lifvet vunnit,

Som låssat ifrå död oss arma dödsens barn.

O, en välsignad död, som löst oss ur de garn, De grymma dödsens band, hvar med oss satan bunnit. O, en vällsignad död, som frälst har alt förtappat,

Som öpnat oss den port, den hårt tillsluten var.
O, en välsignad död, som himmelsk sällhet klar
Oss återvärfvat har, vårt lif oss återskaffat.

O, en välsignad död. Hvar är nu, död, titt välde,
Tin udd, titt tyrannie, du satans boning svår?
Hvar är tin segerprackt, mån tro du ännu rår?
Ney, Jesus med sin död din macht, dit alt nedfälde.