Vill synden qvällia mig, skall Jesu kors mig hielpa, När jag dit tilflyckt tar så vet jag siälen får När jag en gång skall dö, och mig min graf skall giömma, Ty är jag fri från död och evig helft'es låga. Tack, aller kiärste vän, haf, Jesu, evig ära, För din så svåra ångst, och hiertans bittra nöd, För din så dyra blod, utöst för synden snöd, Haf för din smälek tack, min söta Jesu kiāra. Törstandet. När uppå dödsens stam var hängder lifsens förste, Och han der hade kiänt Gudz svåra vredes brand, Och för'n han siälen sin vill gie sin Gud i band, Så ropar han hel matt: Gif dricka hit, mig törster! Ej under, kiärste sial, at han af törst försmäcktar, En fast bedrößig drick at släckia så den törst, En dödlig gifftad drick, en drick, som doch ej släcka Kund' helftes svåra törst, en drick, som törsta gaf, En drick, som siäl och kropp kund störta ned i qvaf, En drick, som evig törst i siäl och kropp kund väcka. Ifrå en sådan drick i evighet at frälsa, At fria från den törst, oss allom förestod, Han druckit har den drick med fast behiertat mod. Sielf nådens hällso-brun har gifvit lif och hällsa. Han har ock med sin törst dyrt plicktat för den törsten, Ve dem, som starke är' och hieltar til at dricka, När natten öfver är, sen lägga sig som svin, Gud tröste, tröste dig, när du skall räkning giöra In för Gudz svåra dom, bur du din dyra siäl Med lifsens spijs har födt, du arme syndaträl, Tro at då hiertans ångst skall blod i kroppen röra. Gud tröste, tröste dig, den dag du skalt försvara Den del, som framför alt Gud ädlast skapat har, Gud tröste, tröste dig, när hiertat börjar klappa En alt för bitter drick i skräcklig' dieflars lag, Den var som honom städz så öm om hiertat var, Den var som evigheten kom at räkna dar, At han för allskiöns ve den söta himlen vräkte. Tack, allerkiärste vän, haf Jesu evig ära För det, du druckit har den drick, jag dricka bort, För sådan drick du vill med himmelsk nectar nära. Andans uppgifvande. Som i naturens skick på tider föllja tider, I vatnets hvälfvand' blå en böllja skiölljer ann', Så, när sin lefnadz daar vår Jesus, Gud och man, Nu hade gienomgått, till ändan äntlig lider. När alt fullkomnat var, som skulle ske och hända Till vår förlossning dyr, då ropar han: Min and' Ach himmel, himmelskt alt, ach hvälfvand' himla-kroppar, Hvi har din allmachts hand beredt mig i det tysta, Mitt alt förvandlat är, ey röras blod i kropp, Det lif, som hade lif, då alt än lif ey hade, Ach, evig hiertans ve, en siäl en kropp har lemnat, Ett hierta utaf sten, ett tiger-artat sinne Den mått vist ha i bröst, hvars siäl och blod i kropp Ey rörs och ryser nu, hvars hår ey resas opp, Som nånsin plånar, hvad nu händer, ur sitt minne. Sielf himlens kroppar all', sielf stiärnefästet gråter, På Herrans höga hvalf des sool nu drager flor, Hon, som plä gladlynt förr uplysa hvad som bor På vida jordens kretz, sitt lius nu drager åter. Utöfver Jesu ångst, olidlig qval och smärta I stycker brista måst' de hårda hellebärg, Alt liflöst ängslas och för ve ombyta färg Och jag, jag arma träl, skull' see't med nöijsamt hierta? Jag, som ett evigt qval var evigt värd att lida Bland diefla-sällskap och fördömde andars taal, Hit neder himlens Gud, at blifva jordens träl, Ach Jesu, liufste siäl, din död mig qvälljer hårt; Men nu vill siäl i lijf ey hålla hoop för smärta. Ach, evig hiertans ve, nu måst min ögon skåda Kom skåda på de liuus, de milda ögons paren, Som aldrig låttes up ell' lades öfverhölgt, At ey des strålars glantz ba kiärleks strålar fölgt, Se, högstbedröfvad siäl, hur de nu är' medfaren. Kom skåda på den mun, som dröp af himmelsk lära, Som för en liten stund med hiertans ve och roop Upgaf sin dyra siäl, nu tyst, ey talar mera. Kom, skåda på des kropp, des vidt uthsträckte händer, Des bufvud, fötter, alt, alt är nu stilla, dödt, Alt vandlat har sin färg, af blod och strimmor rödt, Alt jämmer öfver alt, hvart hälst jag ögon vänder. Ach at min ögons liuus rätt tårefloder vore, At iag med hiertans sorg dens död begråta kund', Som för min salighet lad ögon sin i blund. Välsignat var din död, du lifsens förste store! Mitt lif dig döden gaf, din död mig lifvet värde, O, en vällsignad död, som sälla lifvet vunnit, Som låssat ifrå död oss arma dödsens barn. O, en välsignad död, som löst oss ur de garn, De grymma dödsens band, hvar med oss satan bunnit. O, en vällsignad död, som frälst har alt förtappat, Som öpnat oss den port, den hårt tillsluten var. O, en välsignad död. Hvar är nu, död, titt välde, |