Sidor som bilder
PDF
ePub

Vill synden qvällia mig, skall Jesu kors mig bielpa,

Vill satan ängsla mig, så har jag Jesa sår,

När jag dit tilflyckt tar så vet jag siālen får Sin säkerbet och tröst; mig kan då intet stiälpa. När jag en gång skall dö, och mig min graf skall giõmma,

Jag intet frocklar död ell' dödsens grymma macht,

Jag bar därmot, beredd af Jesu blod, en safft, Som krafftigt hielper mig. Mig skall eij heller dömma På Herrans stora dag nån gnagand sam vetz plåga,

Ty renat bar från synd mitt samvet Jesu blod;

Jag är hel tvagen ren i Jesu nådes fod, Ty är jag fri från död ocb evig helft'es låga. Tack, aller kiärste vän, baf, Jesu, evig ära,

För din så svåra ångst, och biertans bittra nöd,

För din så dyra blod, utöst för synden snöd, Haf för din smälek tack, min söta Jesu kiára.

Törstandet.

När
är uppå dödsens stam var bängder lifsens förste,

Och han der bade kiänt Gadz svåra rredes brand,

Ocb för'n ban siälen sin vill gie sin Gud i band, Så ropar ban hel watt: Gif dricka bit, mig törster!

Ej under, kiärste siāl, at han af törst försmäcktar,

Ej under, tụngan hans vid gommen låder fast;

Han som af hiertaps qval förutan ro och rast Måst ropa, då han bårt mot död och tan fäcktar. För oss en bittrar' drick än ättiko ocb galla,

En fast bedröflig drick at släckia så den törst,

Som en omätlig lust i Eden gynte först,
Tillagad var, at den utdrickas skoll af alla.
En dödlig gifftad drick, en drick, som doch ej släcka

Kund' helf'tes svåra törst, en drick, som törsta gaf,

En drick, som själ och kropp kund störta ned i qvaf, En drick, som evig törst i siäl och kropp kund väcka.

Ifrå en sådan drick i evighet at frälsa,

At fria från den törst, oss allom förestod,

Han druckit har den drick med fast bebiertat mod. Sielf nådens bällso-brun bar gifvit lif och bällsa.

Han har ock med sio törst dyrt plicktat för den törsten,

Den altför slemma törst, som aldrig släckias kan,

Den drick, som ställes in på mörcka vatten an, Den bar måst med sin törst betala bimla-försten.

Ve dem, som starke är och hieltar til at dricka,

Om mårgon stiga op at bete bli af vin,

När natten öfver är, sen lägga sig som svin, Som giöda så sin kropp, at den må sönderspricka, Som sprängia i sin kropp, men slätt altsintet skiöta

Den alt för ädla siäl, som kostat blodsvett röd,

Den själ, som himlens Gud har kostat blod och död. Do usle vällusts barn dyrt får du derför? böta!

Gud tröste, tröste dig, där du skall' räkning gjöra

In för Gudz svåra dom, bur du din dyra själ

Med lifsens spijs bar födt, du arme syndaträl, Tro at då hiertans ångst skall blod i kroppen röra.

Gud tröste, tröste dig, den dag du skalt försvara

Den del, som framför alt Gud ädlast skapat har,

Den del, som bimlen sielf sökt taga i försvar, Men du af vårdzlösbet bar bracht i evig fara.

Gud tröste, tröste dig, när hiertat börjar klappa

Uthi ditt arma lijf, då du för hiertans qval

Ej vet dig något råd, då evigbetens sal Blir stängd, du satans träl, förlora och förtappa. Gud tröste, tröste dig, du lär då vist få röna

En alt för bitter drick i skräcklig' dieflars lag,

En dag, som ej ser qräll, en alt för långsam dag. Gud tröste, tröste dig, hvad drick du får till löna. Vår saligbet ock var som Jesu törst upväckte,

Den var som honom städz så öm om biertat var,

Den var som evigheten kom at räkna dar, At bao för allskjöns ve den söta bimlen vräkte.

Tack, allerkiärste vän, haf Jesu evig ära

För det, du druckit har den drick, jag dricka bort,

Och att du lidit har för det, vij usle giort; För sådan drick du vill med himmelsk nectar nära.

Andans uppgifvande. Som i naturens skick på tider föllja tider,

I vatnets hvälfvand' blå en böllja skiölljer ann',

Så, när sin lefnadz daar vår Jesus, Gud och man, Nu hade gienomgått, till ändan äntlig lider, När alt fullkomnat var, som skulle ske och bända

Till vår förlossning dyr, då ropar ban: Min and'

Jag nu befaller i tin milda faders band,
Jag vill till dödsens land du hog och tanckar vända.
Ej! Högstbedröfvad siäl, fick nu nå sting ditt bierta ?

Rys nu ey alt ditt lif? Din Jesus bänger död.

Kan nånsin tänckias úp nån större siäla-nöd, Nå större siäla-qval, nån större siäla-smärta ? Ach himmel, bimmelskt alt, ach hvälfvand' himla-kroppar,

Ach jord, ach jordiskt alt, ach bölljor, land och baf,

Ach, store himlens Gud, bvi såg jag ej strax graf, Hvi gick min blod ej bort till alla sina droppar? Hvi bar din allmachts band beredt mig i det tysta,

Ell'hvi fick jag ej graf i kjära modrens bröst?

Hvi drog du mig derut, gaf anda, mål och röst,
At nu för sorg mitt lijf i stycker måste brista?
Jag ser och läser, när jag hedpas dichter länar,

At sedan Niobe på ynkligt mordiskt sätt

Had' mistat all sin barn och gråtit sig bel mätt,
Då utaf biertans sorg blef vänd i bårda stenar.
I obeveklig steen, i Aintehårder klippa

Mitt alt förvandlat är, ey röras blod i kropp,

Alt stelnat är, alt dödt från nersta tå till topp, Ty stel som klippan är sielf salighetens klippa.

Det lif, som hade lif, då alt än lif ey bade,

Det lif, som gifvit lif, alt bvad som nånsin rörs,

Det evigt lefvand' lif i dödsens land nu 'förs, Sielf lifvet döden vant, des ögon sammanlade.

Ach, evig biertans ve, en siäl en kropp har lempat,

En dyr oskyldig träl, som intet ondt had' giort,

En dyr oskyldig kropp, som lidit hvad vi bort, Vår lifsens furstés namn bland dödas blef nu nämnat.

Ett bierta utaf sten, ett tiger-artat sinne

Den måttvist ba i bröst, hvars siäl och blod i kropp

Ey rörs och ryser nu, hvars hår ey resas opp, Som nånsin plånar, hvad nu bänder, ur sitt minne.

Sielf himlens kroppar all', sielf stiärnefästet gråter,

På Herrans höga hvalf des sool nu drager for,

Hon, som plä gladlynt förr uplysa bvad som bor På vida jordens kretz, sitt lius nu drager åter. Utöfver Jesu ångst, olidlig qval och smärta

I stycker brista måst' de hårda hellebärg,

Alt liföst ängslas och för ve ombyta färg Och jag, jag arma träl, skull see't med nöijsamt hierta? Jag, som ett evigt qval var evigt värd att lida

Bland diefla-sällskap och fördömde andars taal,

Jag, som frå nådens tbron, frå sälla himlens saal Var stängd, var saker fald til helf'tes svåra qvida? Jag, som frå salig last, från höga himlen dragit

Hit neder himlens Gud, at blifva jordens träl,

At dra odrägligt ook och låssa så min själ,
Jag har utöst bans blod, vid korset äntlig slagit.
Hielp, bimmel, blod i kropp vill stelna, intet rinna,

Min bänder falla ner af hiertans qval och ve.

..Min ande vill ur bröst, min ögon ey mer se, At jag min Jesum söt skal i det tillstånd finna. Ach Jesu, liufste vän, ach kiärleksfulle hierta,

Ach Jesu, liufste siäl, din död mig qvälljer hårt;

Väll var min ångest stor, när du drog korset svårt, Men nu vill siäl i lijf ey hålla hoop för smärta.

Ach, evig biertans ve, nu måst min ögon skåda

Den liofste menskio-bild, som nånsin solen sitt,

Den aldraliufste munn, som nånsin spenar ditt, Förbannad på ett trä. Acb siäl, kom närmar, skåda! Kom skåda på de liuus, de milda ögons paren,

Som aldrig låttes up ell’lades öfverbölgt,

At ey des strålars glantz ba kiärleks strålar fölgt, Se, högstbedröfvad sial, hur de nu är medfaren.

Kom skåda på den mun, som dröp af himmelsk lära,

Hvars euda åtrå var at öka bimlens boop,

Som för en liten stund med biertans ve och roop Upgaf sin dyra siäl, nu tyst, ey talar mera. Kom, skåda på des kropp, des vidt uthsträckte händer,

Des bufvud, fötter, alt, alt är nu stilla, dödt,

Alt vandlat har sin färg, af blod och strimmor rödt, Alt jämmer öfver alt, bvart bälst jag ögon vänder. Acb at min ögons liuus rätt tårefloder vore,

At iag med hiertans sorg dens död begråta kund',

Som för mio salighet lad ögon sin i blund. Välsignat var dio död, du lifsens förste store! Mitt lif dig döden gaf, din död mig lifvet värde,

I det du dödat blef, du sielfva döden vant,

I det du bunden blef, du sielfva döden bant. Så kund' en död gie lif, en död så döden snärde. O, en vällsignad död, som sälla lifvet vunnit,

Som låssat ifrå död oss arma dödsens barn.

O, en välsignad död, som löst oss or de garo , De grymma dödsens band, hvar med oss satan bunnit. O, en vällsignad död, som frälst bar alt förtappat,

Som öpnat oss den port, den hårt tillsluten var.

O, en välsignad död, som bimmelsk sällbet klar Oss återvärfvat har, vårt lif oss återskaffat. 0, en välsignad död. Hvar är nu, död, titt välde,

Tin udd, litt tyrannie, du satans boning svår?

Hvar är tio segerprackt, mån tro du ännu rår? Ney, Jesus med sin död din macbt, dit alt nedfälde.

« FöregåendeFortsätt »