Sidor som bilder
PDF
ePub

I evighet ey skall min svaga sygdetunga

Så dyr en Herrans nåd förglömma, tysta ner,

Så länge droppa blod i lif och ådrar rör, Skall jag, min fromme Gud, din ära evigt sjunga. O saligbet, o lust, o biertans söta nöje,

Hvad tröst din blod, ditt korss mig Jesu förér till,

Jag ey utsäja kan, fast jag det säja vill.
En himmel i min siäl jag har, ett himmelskt löje.
Vällsignat vare dig, dig Jesa jag påtäncker,

Hvad nåd du mig har vist, jag aldrig glömmer bort,

Fast lefvand' lifvet mitt är dychtigt, snart och kort, Jag bogkomst din i graf doch aldrig nedersäncker. Förgiäte förr mio band den, som har banden skapat,

Vid balsen ock min gom mig tungan låde fast,

Om jag förgiäter dig, och tar på mig den last,
Som frälst mig och upsökt förlorat och förtappat.
Så länge himlens hvalf bepryder sol och måna,

Så länge jordisk värld får räkna da’ar och år,

Ditt namn i biertat mitt fast bårt infästat står,
Ja, evigheten sielf det aldrig kan atbplåna.
Ey qvälljer mig nån sorg, nån hiertat plågand plåga,

Jag sätter der emot min Jesu död och korss

Mot världsens flärd och list, mot ängslans bölljors forss, Mot död och satans macbt, ja sielfva afgrundz låga. Jag sätter Jesu blod, hans blod skall mig väl hielpa,

Tråtz alt hvad skada kan, jag är väl utan nöd,

Frå allan fara fri i lif, i lust i nöd, När jag har Jesu blod, skall mig mitt blod ey stielpa. När satans svåra skått vill själen min ansätta,

Du, fattig syndaträl, nu vill tu söka nåd,

När nåd ey mera fins. Dig hielper intet råd,
Lät synden nu som förr ditt synda-bierta lätta.
I bimlen fins ey nåd, ty himlens vrede brinner,

En sträng rättfärdig Gud till vrede bar du rett,

Föracbtat all hans nåd, hans pina, blod och svett. Gud tröste nu din siäl, ey mera tröst hon finner.

Sätt repet om din hals ell' svärdet i ditt hierta,

Rif hiertat ur ditt bröst, förtvila i din nöd,

Ty intet hielper dig nu Jesu blod och död; Det bästa du förtient är evig siäla-smärta.

Men väll jag sorgse är, at jag mot himlen syndat,

Väll ser jag diapa sår i bierta, siäl och bröst,

Väll har jag hiertans qval och ganska liten tröst, At jag min arma siál med satan har befryodat. Doch skall slikt biertans ve så vidt mig aldrig föra,

At jag förlvilla skall om nåd i siälens nöd,

Så länge jag mins blod och börer nämnas död, Min hiertans Jesu kiär din död skall nöd förstöra.

Tack, allerkiärste vän, tack biertans Jesu kiära

För svåra korsset ditt, din pina, blod och död,

För all den siäla-ångst, du lidit i din nöd. Haf allerkiärste vän för alt nu evig äbra.

Grafven.

När Jesa döda kropp af plågeträdets grenar

Var tagen, föres han till grafvens mörka bort,

Som med Pilati ring förvaras sedan bårt.
Där ligger nu vår vän bland bergetz hårda stenar.
Så såf då, Jesu, sött och hvila dig från möda,

Såf, siäla-vän i roo och hvila dina ben.

Jag fölljer ännu med och skall i grifte-sten Iorita lifvets låf, som nu är lagt bland döda. Statt vandringzman, statt still och skåda denna grafven,

Här ligger himlens Gud, lagd i en svepeduuk,

Här ligger lifsens printz i jordens mörka buuk, Här ligger kungars kung, som scepter bär och glafyen. Här hvilar sipa ben, för hvilkens guda-fötter

Den store himlens häär måst kasta kronor ner,

Den, hvilken majestet och macht och välde gier, Han såfver nu i ro, af lefvand' matt och trötter.

När och vår lefnadz daar ha nått sio qväll och ända,

Och grafvens mörcka buus skall giömma våra been,

Tkall oss ey dödsens macht tillfoga något meen,
I hvilokammar söt vår graf skall Jesus vända.
En söt och liufig sömn vår död oss då skall vara,

Vår säng, vårt grifte-rum, at brila må vår kropp

Sig ifrå alt besvär, och vänta uti bopp
Den dag, som siäl och kıopp skal åter sammappara.
Då uti bimlens skiy vår Jesus sist vill komma,

At utaf jordens stoft oss åter kalla ut,

At ställa för sin dom och fälla rättens slut. Gif mig då Jesu deel bland dina valde frommal

Votum.

Jag lägger för din throp och allmachts fötter neder

En högst bedröfvad siël, en biertans ödmiuk bön.

Af mildhet, milde Gud, jag beder, den ey sön, För Herrans Jesu död bör hvad jag ödmiukt beder.

Lät aldrig Jesu blod och svåra korsens pina,

Lät aldrig all den ångst ocb biertan's bittra qual,

Som Jesus, Jesus tålt förutan mått och tal, Förgiäfves vara skiedd för arma fåren dina.

Ach, lät då ingen siäl, som ur ditt bröst har tappat

Ditt kjärleksfulla bröst så mången droppa blod,

O Jesu, från tig gå med ängslig siäl och mod,
Bli grymma satans rof förlorat och förtappat.
O Jesu för din blod jag ännu biertlig beder,

Lät dock din dyra blod vår blod så rena två,

At vi för Herrans dom med tin blod tvagne stå. Med Lambets skjära blod så siänckte belgoos kläder. Jag tror vist, milde Gud, ditt faders bierta röres,

När bön med Jesu blod bestyrckter båller an,

Jag vet ditt biertelag omöjligt něka kan,
Lät på så ödmiuk suck ett nådigt gienliud hóras.

Sidst vi dig säije tack med dödlig menskio-tunga

För all den nåd och tröst, som du oss visat bar.

När uppå jorden mer ey fins nån tunga qvar, Ska vi med engla-röst ditt lof i himlen siunga.

Josu blodiga korss och död,

uti en gudelig visa författat.

Så skall ou fallbordas det saliga råd,

Som är utaf evighet slutit,
At medlaren Jesus af grundlösa nåd

Betala skal, hvad vi ba brutit.

Men, himmelska fader, kan detta ey skie

Förutan slik qvabl, sorg ocb smärta?
Skall kiäraste sonen med slik biertans ve

Betyga sitt kiärliga bierta?

Jag bisnar och skiälfver, mig darra min ben,

I bröstet mitt bierta hårt dänger.
Jag ryser at Jesus, min dyraste vän,

På träd en förbannelse hänger.

Fastspikad vid korset, besölad med blod,

Hans händer och fötter uthsträckta.
Där bloden uthtappas lik strömmande flod,

At ban uti jämmer måst smäckta.
Till smälek hans beliga bufvud är krönt

Med bvassaste törne, at sveda
Ej skull bonom tryta. Så är han belönt

För det ban oss lossat af qvida.
År detta min Jesus, hvars trognaste siäl

Jag aldrig i evighet glömmer?
Är detta den Jesus, som altid giord' väl,

Af hvilken og blodet så strömmer?

Är desse de ögon, de mildaste två,

Som liufligt af kärlek städz brunnit? Nu simma i tårar, ja blodsrett också

Hans heliga kropp öfverrunnit.

Vällsignade Jesu, är detta den mun,

Som aldrig kund' tröttas at tala
De vänligste orden? Nu tyster och stum

Förblekpad och lagder i dvala.
Af slag så medfaren är hela din kropp,

At ey din välsignade lemmar
Nu mera gienkiännes. Från tå up till topp

Är idel sår, diupa blodstrimmor.
Men bvad bar dig tvingat slik marter och qval,

Min Jesu, oskyldigt at lida?
Ey annat än kiärleken din utan tal,

Och at vi skull slippa så qoida.

Bort derföre sorgfulle tanckar af bröst,

Bort tröstlöser ängslan och qvida,
Än lefver den Jesus, bvars blod till stor tröst

Uthflöt af des öpnade sida.

At ingen förtvifla må under sin sorg,

Fast den så odräglig än vore.
Så länge jag blifver vid den säkra borg,

Fast jag mitt i helfvetet fore,
Skall intet mig skada des lågande brand,

Ty Jesus besitter mitt bierta,
Hvars blod mig städz styrcker, hvars mäcktige hand

Besägrar all jämmer och smärta.
Tack vare dig, Jesu, sacktmodige siäl

För plågor och ve, du erfarit.
Tack, Jesu, för det du mig, syndige träl,

Har löst, som förr fängsliger varit.
Om jag uti evighet nånsin min vän,

Dig, kiäraste Jesu, förgiäter,
Så låde vid gommen min tunga igien,

At jag med sorg lifzbrödet äter.

« FöregåendeFortsätt »