Sidor som bilder
PDF
ePub

I evighet ey skall min svaga syndetunga

Så dyr en Herrans nåd förglömma, tysta ner,
Så länge droppa blod i lif och ådrar rör,

Skall jag, min fromme Gud, din ära evigt sjunga.

O saligbet, o lust, o hiertans söta nöje,

Hvad tröst din blod, ditt korss mig Jesu förer till,
Jag ey utsäja kan, fast jag det säja vill.

En himmel i min siäl jag har, ett himmelskt löje.

Vällsignat vare dig, dig Jesu jag påtäncker,

Hvad nåd du mig har vist, jag aldrig glömmer bort, Fast lefvand' lifvet mitt är flychtigt, snart och kort, Jag hogkomst din i graf doch aldrig nedersäncker.

Förgiäte förr min hand den, som har banden skapat,
Vid halsen ock min gom mig tungan låde fast,
Om jag förgiäter dig, och tar på mig den last,
Som frälst mig och upsökt förlorat och förtappat.
Så länge himlens hvalf bepryder sol och måna,

Så länge jordisk värld får räkna da'ar och år,
Ditt namn i hiertat mitt fast hårt infästat står,
Ja, evigheten sielf det aldrig kan utbplåna.

Ey qvälljer mig nån sorg, nån hiertat plågand plåga,
Jag sätter der emot min Jesu död och korss
Mot världsens flärd och list, mot ängslans bölljors forss,
Mot död och satans macht, ja sielfva afgrundz låga.

Jag sätter Jesu blod, hans blod skall mig väl hielpa,
Tråtz alt hvad skada kan, jag är väl utan nöd,
Frå allan fara fri i lif, i lust i nöd,

När jag har Jesu blod, skall mig mitt blod ey stielpa.
När satans svåra skått vill siälen min ansätta,
Du, fattig syndaträl, nu vill tu söka nåd,
När nåd ey mera fins. Dig hielper intet råd,
Lät synden nu som förr ditt synda-hierta lätta.
I himlen fins ey nåd, ty himlens vrede brinner,
En sträng rättfärdig Gud till vrede har du rett,
Förachtat all hans nåd, hans pina, blod och svett.
Gud tröste nu din siäl, ey mera tröst hon finner.

Sätt repet om din hals ell' svärdet i ditt hierta,
Rif hiertat ur ditt bröst, förtvifla i din nöd,
Ty intet hielper dig nu Jesu blod och död;
Det bästa du förtient är evig siäla-smärta.

Men väll jag sorgse är, at jag mot himlen syndat,
Väll ser jag diupa sår i bierta, siäl och bröst,
Väl har jag hiertans qval och ganska liten tröst,
At jag min arma siäl med satan har befryndat.

Doch skall slikt hiertans ve så vidt mig aldrig föra,
At jag förtvifla skall om nåd i siälens nöd,
Så länge jag mins blod och hörer nämnas död,
Min hiertans Jesu kiär din död skall nöd förstöra.

Tack, allerkiärste vän, tack biertans Jesu kiära

För svåra korsset ditt, din pina, blod och död,
För all den siäla-ångst, du lidit i din nöd.
Haf allerkiärste vän för alt nu evig ähra.

Grafven.

När Jesu döda kropp af plågeträdets grenar

Var tagen, föres han till grafvens mörka bort,
Som med Pilati ring förvaras sedan hårt.
Där ligger nu vår vän bland bergetz hårda stenar.

Så såf då, Jesu, sött och hvila dig från möda,
Såf, siäla-vän i roo och hvila dina ben.

Jag fölljer ännu med och skall i grifte-sten
Inrita lifvets låf, som nu är lagt bland döda.

Statt vandringzman, statt still och skåda denna grafven,
Här ligger himlens Gud, lagd i en svepeduuk,
Här ligger lifsens printz i jordens mörka buuk,
Här ligger kungars kung, som scepter bär och glafyen.
Här hvilar sina ben, för hvilkens guda-fötter

Den store himlens häär måst kasta kronor ner, Den, hvilken majestet och macht och välde gier, Han såfver nu i ro, af lefvand' matt och trötter.

När och vår lefnadz daar ha nått sin qväll och ända, Och grafvens mörcka buus skall giömma våra been, Tkall oss ey dödsens macht tillfoga något meen,

I hvilokammar söt vår graf skall Jesus vända.

En söt och liufig sömn vår död oss då skall vara,
Vår säng, vårt grifte-rum, at hvila må vår kropp
Sig ifrå alt besvär, och vänta uti hopp
Den dag, som siäl och kropp skal åter sammanpara.

Då uti himlens skiy vår Jesus sist vill komma,
At utaf jordens stoft oss åter kalla ut,

At ställa för sin dom och fälla rättens slut.
Gif mig då Jesu deel bland dina valde fromma!

Votum.

Jag lägger för din thron och allmachts fötter neder

En högst bedröfvad siäl, en hiertans ödmiuk bön. Af mildhet, milde Gud, jag beder, den ey sön, För Herrans Jesu död hör hvad jag ödmiukt beder.

Lät aldrig Jesu blod och svåra korsens pina,

Lät aldrig all den ångst och hiertans bittra qval,
Som Jesus, Jesus tålt förutan mått och tal,
Förgiäfves vara skiedd för arma fåren dina.

Ach, lät då ingen siäl, som ur ditt bröst har tappat
Ditt kiärleksfulla bröst så mången droppa blod,
O Jesu, från tig gå med ängslig siäl och mod,

Bli grymma satans rof förlorat och förtappat.
O Jesu för din blod jag ännu hiertlig beder,

Lät dock din dyra blod vår blod så rena två,
At vi för Herrans dom med tin blod tvagne stå.
Med Lambets skiära blod så siänckte helgons kläder.
Jag tror vist, milde Gud, ditt faders hierta röres,
När bön med Jesu blod bestyrckter håller an,
Jag vet ditt hiertelag omöjligt neka kan,
Lät på så ödmiuk suck ett nådigt gienliud höras.

Sidst vi dig säije tack med dödlig menskio-tunga
För all den nåd och tröst, som du oss visat har.
När uppå jorden mer ey fins nån tunga qvar,
Ska vi med engla-röst ditt lof i himlen siunga.

Jesu blodiga korss och död,

uti en gudelig visa författat.

Så skall nu fullbordas det saliga råd,

Som är utaf evighet slutit,
At medlaren Jesus af grundlösa nåd
Betala skal, hvad vi ha brutit.

Men, himmelska fader, kan detta ey skie
Förutan slik qvahl, sorg och smärta?
Skall kiäraste sonen med slik hiertans ve
Betyga sitt kiärliga bierta?

Jag bisnar och skiälfver, mig darra min ben,
I bröstet mitt bierta hårt dänger.

Jag ryser at Jesus, min dyraste vän,
På träd en förbannelse hänger.

Fastspikad vid korset, besölad med blod,
Hans händer och fötter utsträckta.
Där bloden uthtappas lik strömmande flod,
At ban uti jämmer måst smäckta.

Till smälek hans beliga hufvud är krönt
Med hvassaste törné, at sveda

Ej skull bonom tryta. Så är han belönt
För det han oss lossat af qvida.

Är detta min Jesus, hvars trognaste siäl
Jag aldrig i evighet glömmer?
Är detta den Jesus, som altid giord' väl,
Af hvilken nu blodet så strömmer?

Är' desse de ögon, de mildaste två,
Som liufligt af kärlek städz brunnit?
Nu simma i tårar, ja blodsvett också
Hans heliga kropp öfverrunnit.

Vällsignade Jesu, är detta den mun,
Som aldrig kund' tröttas at tala
De vänligste orden? Nu tyster och stum
Förbleknad och lagder i dvala.

Af slag så medfaren är hela din kropp,
At ey din välsignade lemmar

Nu mera gienkiännes. Från tå up till topp
Är idel sår, diupa blodstrimmor.

Men hvad har dig tvingat slik marter och qval,
Min Jesu, oskyldigt at lida?

Ey annat än kiärleken din utan tal,
Och at vi skull slippa så qvida.

Bort derföre sorgfulle tanckar af bröst,
Bort tröstlöser ängslan och, qvida,
Än lefver den Jesus, hvars blod till stor tröst
Uthflöt af des öpnade sida.

At ingen förtvifa må under sin sorg,
Fast den så odräglig än vore.

Så länge jag blifver vid den säkra borg,
Fast jag mitt i helfvetet fore,

Skall intet mig skada des lågande brand,
Ty Jesus besitter mitt hierta,

Hvars blod mig städz styrcker, hvars mäcktige hand
Besägrar all jämmer och smärta.

Tack vare dig, Jesu, sacktmodige siäl
För plågor och ve, du erfarit.
Tack, Jesu, för det du mig, syndige träl,
Har löst, som förr fängsliger varit.

Om jag uti evighet nånsin min vän,
Dig, kiäraste Jesu, förgiäter,

Så låde vid gommen min tunga igien,
At jag med sorg lifzbrödet äter.

« FöregåendeFortsätt »