Ja, vare af Herran och min högra hand
Förlåten och aldrig påtänckter,

Om ey till din plågor, din boyor och band
Min flycht är, när qval mig nidsänker.

Ditt qval är min glädie, din död är mitt lif,
Ditt korss är min ära, min fägnad.
När jag är förlåten, hos mig Jesu blif,
I anfächtning var du min hägnad.

När glaset utrunnit, när timman är all,
När mödsamma lifvet det ändes,

När målet det sväfvar, när munnen blir kall,
När alt uti intet omvändes,

När dödsstunden kommer, när samvetet slår, När immer i öronen liuder:

Fort, syndar för dommen, din lön du där får, När brinnande helfvetet siuder.

När satan anklagar, ey fins nån mer tröst,
Då skall lell din blodiga pina

Mig styrcka, o Jesu, ditt kiärliga bröst,
Din blod aftvår smittorna mina.

Hvad kan derför vara i denna här värld,
Som mig från min Jesu kan vända?
Ej lifvet, ej döden, ej världenes flärd
Min kiärlek till Jesum kunn' ända.

I Jesu jag lefver, i Jesu jag dör,
I Jesu mitt alt är och blifver.
I Jesu jag hoppas, mig Jesus sist för
Till himmelska glädien, du gifver.

ERNST GESTRINIUS.

FÖRORD.

ERNST GESTRINIUS föddes den 1 April 1663 i Helsingfors, der fadern Thomas Gestrinius var komminister; modern hette Brita Grek. Han studerade i Åbo och blef filosofie doktor 1694, hvarefter han blef konrektor vid skolan i Wiborg 1695, rektor 1696, linguarum lektor vid gymnasiet 1698 och kyrkoherde i Jäskis och Savolax församlingar i Wiborgs län 1705. Då ryssarna 1707 inföllo i Finland, måste han fly undan och lemna sin egendom i fiendernas bänder. I den mest utblottade belägenhet, då han "såsom ett byte knappt hunnit föra sitt usla lif ur faran", uppehöll han sig länge i hemlandet för att afbida ett lyckligt slut på kriget, men nödgades slutligen fara öfver till Sverige för att söka anställning och utkomst för sig och familj. Han blef då 1718 kyrkoherde i Tuna och Stafby pastorat af ärkestiftet, der han qvarblef till sin död, den 21 Mars 1739. Med sin hustru, Christina Schultz, hade han tvenne döttrar, deraf den äldsta blef gift med Laurentius König Helenius, till hvilken svärfadren 1735 öfverlemnade pastoratet, emedan han sjelf icke kande sköta det, då han de sex sista åren af sin lefnad var blind. Han berömmes såsom en lärd man och god poet. Sina vedermödor under flykten och sin förtröstan till Gud om befrielse har han skildrat i en visa, som han till nyåret 1718 af trycket utgaf och tillegnade ärkestiftets prostar och kyrkoherdar, „med anönskan af all gudomlig välsignelse". År 1722 utgaf han åter: "Klagelig röst i en troinnerlig bön om hielp i nöden till frälsaren Jesum“, samt: "Oryggeligt löfte, Herranom Gudi gjordt på en bedröflig flykt." Dessa kyrkoherden Gestrinii vittra skrifter hafva varit obekanta för såväl Lidén, som Hammarsköld och Wieselgren.

Upsala i Maj 1870.

P. Hanselli..