Sidor som bilder
PDF
ePub

Annan dag Juhl.

Text: Act. VI: ad fin. Cap. 7: 54 ad fin.

Då Zippora sin son omsider måst' omskära,

Til Moses sade bon, then hon bordt älska, ähra:
En blodbrudgumme tu förvisso vorden är.
Sij, så otålig hon sig skickar, ställer här.

Brudgummen Jesus, som i trona vil förlofva
Sig med oss menniskior, han jämväl och vil hafva,
Vi måste gripa an och döda syndsens kropp,
Vårt kött korsfästa samt ha framgent et godt hopp,

Fast än förföljelser på mer än många sidor,
För Christi ähra skul oss trycker alla tider.

Ty som en Stephanus, med troo och starkhet full,
Måst lijda hårdan död för ingen annan skul;

Så måste hvar och en, som christelig vil lefva,
Igenom mycken sorg rätt flitigt eftersträfva
At i Gudz rijke få med nöye frij ingå,
Ther uti glädie är och ände ej ther på.

Ach, vil tu komma tijt, min christen, så beflita
Tig, at ej någon ting från Jesu får tig slita,
Men hålt tu endast tig til honom, så går väl,
Och tu kan i Hans hand befalla lijf och siäl.

Tredie dag Juhl.

Text: 1 Joh. I: 9, 10. Cap. II: 1 ad 6.

Eho som säija tör: jag hafver inga synder,

I svåra synda-sömn af Satan är han tyngder,
Hälst ingen menniskia i thenna hela verld

Kan finnas, som ej är i syndsens garn besnärd.

En David, helig man, har öfver syndsens börda
Så sörgdt och klagat, som hon ville honom mörda;
Therföre, menniskia, af honom lärdom tag
At öfver tina synd rätt sörja natt och dag.

Sörg ej som Judas, ej som Cain, ej som andra,
Som i förtviflan stå och hufvudstupa vandra
Til diupa helfvete, ther the ej slippa ut
Ty uppå evighet blir aldrig något slut.

Men ställ tin synda-sorg alt efter Herrans sinne
Och haf i allan tid i friskt och stadigt minne,

At tu hos fadren har et mächta godt försvar,

Tin frälserman och vän, som verldsens synder bar.

Ach, se therföre til, at tu rätt honom känner,
Och aldrig någon tid til snöda synden ränner,
Men vandra troligt, som tin Jesus vandrade,
Så skal omsider tig en evig ähra skie.

Fierde dag Juhl.

Text: Apoc. XIV: 1 ad 5.

När Israël bortlopp från alla berrars Herre

Bedref han horerij til skada sig, ty värre!

Thet är: Thet blinda folck och theras ledare
Sig giorde gudar mång' och månde them tilbe.

För sådant horeri hvar man sig måste vachta,
Och hela sin lifstijd allenast thetta achta,

At Herren, konungen, jag menar Jesus Christ,
Then endast til sin brud vil hafva först och sidst,

Som känner ingen ann' för sin brudgumme kära
Än honom, och altid stor sky och fasa bära,
Ja, hata innerlig then stygga synden led,
Afgudadyrckan, som giör Gud på allom vred;

Hvarföre låtom oss, then ena med then andra,
Från alt afguderi för utan drögsmål vandra,

Som kyske jungfrur oss alt framgent skicka här,
Vår Gud och brudgumme allenast hålla kär,

Så kär at ingen ting skal kunna oss åtskilja,
Vi endast lefve här alt efter Herrans vilja.

Nu önske, at ej han, som hafver lian hväst,
Bortkasta någon må ned i Gudz vredes präss.

Näste söndagen efter Juhl.

Text: Gal. IV: 1 ad 7.

När af förbudit träd vår moder Eva äta
Sig vågad' och ther med sin skapare förgäta,
Kom öfver benne och thess efterkommande
Snart allehanda ondt, stor jämmer, ach och ve.

Men then barmhertige och store Guden blida
Han täcktes oss til hielp, tå tiden mån' framskrida,
Hijt sända Sonen sin, af qvinno födas lät,
På thet han skulle oss förlossa alla slätt,

Som under lagsens ook och börda voro stadde,
At för förbannelsen vi blifva skull' oskadde,

Och barnaskapet sält med glädie niuta få:
Gudz barn och arfvingar så in som och utgå.

Ach, lät förthenskul nu oss alla här så ställa
At Herren efter lag ej någon tijd oss fälla

Må til et evigt straff, men nådigt til oss se
Och taga til sig in; thet skal förvisso skee,

Allenast hvar och en sig troget barn här visar
I ord och gierningar, şin Herre Gud högt prisar,
Och icke någon tid, med vilja mot Hans bud
Här handlar. Sådant unn' oss milde Herre Gud!

Nyåhrs-dagen.

Text: Tit. III: 4 ad 7.

Endast

i Herranom rättfärdighet vi hafva
Och ej för gärning vår; ty alle, alle snafva,
Och falla uti synd. Men af barmhertighet
Oss föder Gud på nytt, och gifver salighet.

Thet genom dopet giör vår Gud och fader fromma,
Som allom them uptar för barn, som til sig komma;
Ty then ther blifver döpt och tror, han salig är
I tiden äntlig och får evig sällhet ther.

Ach lät, god christen, ej oss then välgierning stora Igenom vårdzlöshet uhr minnet vårt förlora,

Men städze komma hog med tacksamhet och lof At stiga med vår tack högt up i himla hof.

Med David säger jag: Min siäl nu lofva Herran
Och alt hvad i mig är hans namne, när och färran,
Min siäl bär Herrans lof och glöm nu aldrig bort,
Hvad godt han allan tid emot tig hafver giordt.

Then tina synder all' så nådigt vil förlåta
Och brister helar tin, at thet tig högt skal båta,
Ja, löser lifvet titt fördärf och nöd ifrå,

Tig kröner med sin nåd barmhertighet och så!

« FöregåendeFortsätt »