Sidor som bilder
PDF
ePub

Nödlijdande flychtingars klagan

öfver sitt långsamma kårss och elände,

med

ödmiuk bön til den nådige Gud om befrijelse

vid närvarande allmänna svårbeter

i följande Nyåhrs-vijsa til åhret efter vår frelsares Jesu Christi hugnelige födelse til verlden

1718. På en långvarig och myckit bedröflig flycht yttrad och fogad

af

Ernest Gestrinius, p. & p. ifrån de vijdt afāgsne Jäskis församlingar i Wiborgz lähn.

1.
Den nõije mist och ei får sköta

Sin' värf i ro med lyckans gunst,
Men måst uti stor oro möta
Olyckors drifter och omsunst

Skal sökia dem at undangå,
Hur kan bans tijd här ända få?

2.
En hvar har sit nog utaf tijden,

Så länge ban i bonom är,
Doch deo ei blir af lyckan lijden,
Men ödet platt des gunst afskär,

Han qvijder öfver tijdsens längd,

I den ban är från nöije stängd,
XIII: 16.

3.
Och med de Phryger lär värdera

Sit goda högt men sent, när ban
Dher af ei någon andel mera
För sig och sina hafva kan.

Vid minnet blått om des förlust
Förs han til mången suck och post.

4. Vij kunna det, där nånsin andra,

Om oss betyga mehr än nog,
Som måst i diupt elände vandra
Och draga svårt olyckans plog,

Så mycket illa farne med,
At dber en sten må gie sig ved.

5.
Vårt nöije det är för oss bårta,

Vår' syslor de ba haft sitt slut,
Vår ro bar oro fåt förkårta,
Vår lycka hon är med oss ut,

Vår tijd bar ombytt öfver alt
I vee vår förra frögdz gestalt.

6.

Vij ha måst långt och länge flychta

Från buus och hem, från godz och land,
Som för oss äro nu tillycbta
Med vår ankomne fiendz band,

Sen ban alt annat fåt til rof,
Hvad vij nu skulle ha bebof.

7.

V ba knapt som ett byte föra

Ur faran bint vårt usla lijf,
Det han som andras at förgöra
Har Just baft och sit tijdfördrif.

Meo mebr vij det ur fabran fåt,
Mehr har elände dher til gåt.

8, Så gåt, at det sig fåt bar bächtą

Dher vid, och mebr ei återstår,
Än at det måste belt försmächta,
Då vij förnimmom åbr från åbr

För oss utan alt mått och tal
Nöd, armod, vedermöda, qval.

9.
Har kunna vij vår tijd fördrifva?

Skal ban oss ei dy blij för lång,
När jämmer-rotor oss så rifva
På vår" osalla pelgrims gång,

Ocb på det värsta sitt maner
Beängsla städz alt mebr och mehr?

10. Det nya åbr, som vij nu börja,

Påminner oss vårt gamla vee, Och geer nyt ämne til at sörja, I det vij ei forandring se Med alt, som illa förr 088 båndt, Och blit. af himleos slut tilsändt.

11.
Men fionom alt i större plågor,

Som stigit för vår syoder opp,
Af svåra krigetz liusa lågor,
Så vore mebr slätt intet hopp,

Om allas välfärd i gewen,
Och den, som angår hvar och en.

12. Hvem är doch, som ei måst sig fruchta

För en så gruflig allmänn nöd,
Som Svea folck nu bårdt får tochta
Med svåra straff och plågors spôd?

All stånd, all ålder, kön och att
Vet redan af den stränga rätt,

13. Som himlen öfver oss har hållit,

Och utan skonsmål fält sio dom;
Det vij doch sielfve ha förvållit,
Som ei ba vändt i tijd oss om,

Och giöra vij det än ei spart,
Förgås vij vist då med en fart.

14.
Men, store Gud, vij för dig alla

No låfvom ut alfvarlig bot,
Vij dig med bön til fota falla:
Förlåt, hvad vij dig giordt emot!

Lät rätten falla, lät din påd
Na gälla i dit himla-råd!

15. Dit arma folck har förr ehrfarit

Din nåd ocb fåt til all sin skuld,
Du äst den samma, som du varit,
En nådig Gud ocb fader buld,

Så giör hvad som dig än står an
Och du sielf endast gjöra kan.

16. Giör med oss påd ocb dig miskunda

Utöfver de beträngdas boop,
Som bu dio nåd så bögt åstunda
Med trogna bjärtans klageroop,

Vid dip sons diupa röda baf,
At alt för oss ei går i qvaf!

17.

Slå detta åhr, ach, slå dock oeder

Vår synders böga skilje-mur,
Och udo, at det oss, slagne, leder
Nu til din nådes milda cor.

Täock ock i nåder nu på dem,
Som måst i boijor ha sit hem!

18. Lät detta åhr et klang-åhr vara,

Som dem och oss tillåter frit,
Med frijd hem i vårt land få fara,
Där en bvar til at skiöta sit,

Om du bar nådigst så beskārdt,
Och vårt begiär din nåd är värdt.

19. Dem, som vid sit än sittia kunna

Och bärtils nöije baft af ro,
Gif nåd och värdes ou förunna,
At de af frijd där måtte gro;

Lät see dem hvad der's tijd giör glad,
På landet så som i bvar stad!

20. Den store staden uti norden,

Jag menar Svea riketz vidd,
Som är så häfftigt ansatt vorden,
Och i olyckor belt utspridd,

Lät än i frijd, den handel ha,
Dber i han kunnat förr tilta.

21.
Lät allment alla rijksens ständer

Och särskilt i dem en ocb bvar,
Få lycka, hvart man helst sig vänder,
Och välgång alla sina daar,

Tils evig sällbet mehr eij lijr,
At man i tijden lycklig blijr!

22.

Lät uti frijd all frögd tiltaga,

Och nöije för dem blifva stort;
För alt lät dem dit ord bebaga,
Och bvad der efter skal bli giort,

Så kan vår tijd väl ändas här,
Ocb blir oss eij förlång och tvär.

« FöregåendeFortsätt »