Sidor som bilder
PDF
ePub

Nödlijdande flychtingars klagan

öfver sitt långsamma kårss och elände,

med

ödmiuk bön til den nådige Gud om befrijelse

vid närvarande allmänna svårheter

i följande Nyåhrs-vijsa

til åhret efter vår frelsares Jesu Christi hugnelige födelse til verlden 1718.

På en långvarig och myckit bedröflig flycht yttrad och fogad

af

Ernest Gestrinius,

p. & p. ifrån de vijdt aflägsne Jäskis församlingar i Wiborgz lähn.

1.

Den nöije mist och ei får sköta

Sin' värf i ro med lyckans gunst,
Men måst uti stor oro möta
Olyckors drifter och omsunst

Skal sökia dem at undangå,
Hur kan hans tijd här ända få?

2.

En hvar har sit nog utaf tijden,
Så länge han i honom är,
Doch den ei blir af lyckan lijden,
Men ödet platt des gunst afskär,

XIII: 16.

Han qvijder öfver tijdsens längd,
I den han är från nöije stängd,

3.

Och med de Phryger lär värdera
Sit goda högt men sent, när han
Dher af ei någon andel mera

För sig och sina hafva kan.

Vid minnet blått om des förlust
Förs han til mången suck och pust.

4.

Vij kunna det, där nånsin andra,
Om oss betyga mehr än nog,
Som måst i diupt elände vandra
Och draga svårt olyckans plog.
Så mycket illa farne med,
At dher en sten må gie sig ved.

5.

Vårt nöije det är för oss bårta,
Vår syslor de ha haft sitt slut,
Vår ro har oro fåt förkårta,
Vår lycka hon är med oss ut,
Vår tijd har ombytt öfver alt
I vee vår förra frögdz gestalt.

6.

Vij ha måst långt och länge flychta

Från huus och hem, från godz och land,

Som för oss äro nu tillychta

Med vår ankomne fiendz band,

Sen han alt annat fåt til rof,
Hvad vij nu skulle ha behof.

7.

Vi ba knapt som ett byte föra
Ur faran hint vårt usla lijf,
Det han som andras at förgöra
Har lust haft och sit tijdfördrif.
Men mehr vij det ur fabran fåt,
Mehr har elände dher til gåt.

8.

Så gåt, at det sig fåt har hächta
Dher vid, och mehr ei återstår,
Än at det måste helt försmächta,
Då vij förnimmom åhr från åbr
För oss utan alt mått och tal
Nöd, armod, vedermöda, qval.

9.

Hur kunna vij vår tijd fördrifva?
Skal ban oss ei dy blij för lång,
När jämmer-rotor oss så rifva
På vår osälla pelgrims gång,
Och på det värsta sitt maner
Beängsla städz alt mehr och mehr?

10.

Det nya åhr, som vij nu börja,
Påminner oss vårt gamla vee,
Och geer nyt ämne til at sörja,
I det vij ei förandring se

Med alt, som illa förr oss båndt,
Och blit af himlens slut tilsändt.

11.

Men finnom alt i större plågor,
Som stigit för vår synder opp,

Af svåra krigetz liusa lågor,
Så vore mehr slätt intet hopp,
Om allas välfärd i gemen,
Och den, som angår hvar och en.

12.

Hvem är doch, som ei måst sig fruchta
För en så gruflig allmänn nöd,
Som Svea folck nu hårdt får tuchta
Med svåra straff och plågors spöd?
All stånd, all ålder, kön och ätt
Vet redan af den stränga rätt,

13.

Som himlen öfver oss har hållit,
Och utan skonsmål fält sin dom;
Det vij doch sielfve ha förvållit,
Som ei ha vändt i tijd oss om,
Och giöra vij det än ei snart,
Förgås vij vist då med en fart.

14.

Men, store Gud, vij för dig alla
Nu låfvom ut alfvarlig bot,
Vij dig med bön til fota falla:
Förlåt, hvad vij dig giordt emot!
Lät rätten falla, lät din nåd
Nu gälla i dit himla-råd!

15.

Dit arma folck har förr ehrfarit
Din nåd och fåt til all sin skuld,
Du äst den samma, som du varit,
En nådig Gud och fader huld,
Så giör hvad som dig än står an
Och du sielf endast giöra kan.

16.

Giör med oss nåd och dig miskunda
Utöfver de beträngdas boop,
Som nu din nåd så högt åstunda
Med trogna biärtans klageroop,
Vid dip sons diupa röda haf,
At alt för oss ei går i qvaf!

17.

Slå detta åhr, ach, slå dock neder
Vår synders höga skilje-mur,
Och unn, at det oss, slagne, leder
Nu til din nådes milda cur.

Tänck ock i nåder nu på dem,
Som måst i boijor ha sit hem!

18.

Lät detta åhr et klang-åhr vara,
Som dem och oss tillåter frit,
Med frijd hem i vårt land få fara,
Där en hvar til at skiöta sit,

Om du har nådigst så beskärdt,
Och vårt begiär din nåd är värdt.

19.

Dem, som vid sit än sittia kunna
Och härtils nöije haft af ro,
Gif nåd och värdes nu förunna,
At de af frijd där måtte gro;

Lät see dem hvad der's tijd giör glad,
På landet så som i hvar stad!

20.

Den store staden uti norden,
Jag menar Svea riketz vidd,
Som är så häfftigt ansatt vorden,
Och i olyckor helt utspridd,
Lät än i frijd den handel ha,
Dher i han kunnat förr tilta.

21.

Lät allment alla rijksens ständer
Och särskilt i dem en och hvar,
Få lycka, hvart man helst sig vänder,
Och välgång alla sina daar,

Tils evig sällhet mehr eij lijr,
At man i tijden lycklig blijr!

22.

Lät uti frijd all frögd tiltaga,
Och nöije för dem blifva stort;
För alt lät dem dit ord behaga,
Och hvad der efter skal bli giort,
Så kan vår tijd väl ändas här,
Och blir oss eij förlång och tvär.

« FöregåendeFortsätt »