0 Om söndags morgon. store Gud, som är, som var och evigt blifver All godhets ursprung och naturens herre båld I himmel och på jord, som lif och anda gifver Med all lycksalighet och nåden har i våld, Thet stora skapnads värk tig sielfvan föreställer, Thes värkan jämväl är af hiertat them förunt, Som på sabbathen tig med andacht der om söka, Sin tro särdeles tå dervid til at föröka. På thenna sabbaths dag, o rika lifsens källa, Med bögda knä för tig ankomma tänker jag, Lät doch min biertans bön för tit ansichte gälla, Och uti Christi namn af nåde mig uptag. Tit ord är vist och sant, et lius för mina fötter, Tit vitnesbörd har kraft och får i hiertat rötter. Mång offer för tin thron jag icke bar at bära, Tu vil ju låta tig thet rökvärk väl behaga, Dy går jag thenna stand af en benägen vilja At jag ther måtte se tin sannings klara lius, Och mig til kraftig tröst titt ord med andacht bōra. Ach, värdigas min siäl nu ther til skicklig göra! Vår Jesus, som sig gaf för allas synder snöda I döden, han har stått en sabbathsmorgon opp. Nu bör oss ock upstå, nu bör oss synden döda, At hon ej mera får bli väldig i vår kropp, Och själen, ther i Gud vil ba sin söta hvila, Med onda lustars garn ej heller öfverila. Up dy nu, kära siäl, up måste tu nu stiga, Och alt, hvad i tig är, af andacht låta se; Om Söndags afton. Vår dyra sabbaths dag är nu til ända förder, Then oss af nöchter siäl så hade fira bort, Hvad allom bör, thet skull' och alla väl besinna, Hur' hvilodagens frögd ju helig hållas må; Man allestäds Guds ord, särdeles i des kyrkia, Om sabbathsdagen skal undfå med vördnad all, Sin siäl til mycken tröst, sin tro til kraftig styrkia, Men thes föracht har land och riken tilfört fall, Och gör, om thermed ej afstås, at oss och hända The straff, Gud hotar af sin vredes eld uptända. Doch bar utöfver oss Guds vrede redan brunnit I krig och annor nöd, som länge stått uppå, När af vår' ögon ej de tårar rinna hunnit, Med dem oss sådan eld bort tidigt släckia gå, Vår sabbathsandacht och san bot har varit borta, Som eliest kunnat all vår jämmer snart förkorta. Ej utan näpst afgår, thet ingen kan fördölja, När man vanvörda vil en konungs gifna lag, Hur mycket större straf tå, mene vi, skal följa De många synders drift, på Herrans hvilodag? Obelig vandel skal tå lif och siäl umgälla, Om icke bättring san, i tid må sig inställa. Ach, thet jag kunnat väl i thenna dagen vandra På christendomens väg, och styra så min gång, At jag omsider sielf tillika med mig andra Undvika måtte nöd och sidsta domsens tvång, Och bland Guds änglar samt all helgon evigt prisa Och lofva Herren med en herlig glädie-visa. Har jag, o Herre båld, i helgedomen varit, Och helig andacht ei ther haft med mig i dag, Men genom timlig' tings bekymmer then förfarit, Och thermed syndat mot tin helga sabbaths-lag, Så gif mig til, o Gud, gif mig thet til af nåde, Samt värka viljan och fullbordan hos mig både. Jag är utaf mig sielf således icke fatter, At jag ren andachts eld för tig uptända rår; Til viljan fins jag trög, til värkan svag och matter, Men tu, som kraftig äst och endest alt förmår, Stärk mig, och värdes här med trones kraft bezira, Tils jag i himlen kan en evig sabbath fira! Om måndags morgon. Jesu liufva morgonstierna Tag up af et ödmjukt sinne Och förkråssat hiertas grund Then andacht, som fins ther inne, Tänk uppå tin stora nåde, Och ej på tin stränga rätt, Mot min vilja torde bända Frälst af synd och dödsens band. Om måndags afton. Tack min Gud och Jesu kära, Som eländom icke sön Hvad i trone the begära, Men anammar theras bön. Tack, haf tack för thenna dagen, Then jag så fullända fått, At all våda blit förtagen, Och tin nåd har til mig gått. Mig förlän samt alla mina Söt en sömn och säker ro, Och lät, belga änglar tina Oss bevaka med vårt bo, At ej satan, som vil råda Uti mörkret, med sin list Får oss svaga nedertråda Och omstörta för vår brist. Lät min siäl, när kroppen hvilar, Them han skiuter dag och natt. 0 Om tisdags morgon. tu nåds och bönens anda, Som med fadren, jämlik ära, Läti thenna morgonstunden Och som tig ther vid behagar Rik af mildhet värdes unna Lät min andachts liud upstiga Måste munnen, som ej kan Tu och ville hiertat röra Om tisdags afton. Nu har jag väl kunnat märkia, At tin nåde velat stärkia |