0

Om söndags morgon.

store Gud, som är, som var och evigt blifver All godhets ursprung och naturens herre båld I himmel och på jord, som lif och anda gifver

Med all lycksalighet och nåden har i våld,
För tig all ära går, för tig alt lof framträder,
Hvars thron all herlighet och majestet bekläder.

Thet stora skapnads värk tig sielfvan föreställer,
Och gör tit visa råd samt höga välde kunt;
Utöfver verldens vidd tin dyra nåde gäller,

Thes värkan jämväl är af hiertat them förunt, Som på sabbathen tig med andacht der om söka, Sin tro särdeles tå dervid til at föröka.

På thenna sabbaths dag, o rika lifsens källa,

Med bögda knä för tig ankomma tänker jag, Lät doch min biertans bön för tit ansichte gälla, Och uti Christi namn af nåde mig uptag. Tit ord är vist och sant, et lius för mina fötter, Tit vitnesbörd har kraft och får i hiertat rötter.

Mång offer för tin thron jag icke bar at bära,
Ej silfver eller gull tit bot försona får.
Hel stor är skulden, som mit samvet mån besvära,
At jag för tinom dom i mycken fruchtan står,
Men ställer mig doch in, at föra tig til handa
Et hierta, sorgefult, samt en bedröfvad anda.

Tu vil ju låta tig thet rökvärk väl behaga,
När man i trone thet på tit altare bär,
Och aldrig något kön ther med ifrån tig jaga.
Om synden myckit svår och öfverflödig är,
Så finnas löften af tin egen mun upförda,
At tu befria vil sorgbundne från then börda.

Dy går jag thenna stand af en benägen vilja
Och hiertans välbehag med hopen i tit hus,
Är sinnad mig ifrån alt verlsligt mörker skilja,

At jag ther måtte se tin sannings klara lius, Och mig til kraftig tröst titt ord med andacht bōra. Ach, värdigas min siäl nu ther til skicklig göra!

Vår Jesus, som sig gaf för allas synder snöda

I döden, han har stått en sabbathsmorgon opp. Nu bör oss ock upstå, nu bör oss synden döda, At hon ej mera får bli väldig i vår kropp, Och själen, ther i Gud vil ba sin söta hvila, Med onda lustars garn ej heller öfverila.

Up dy nu, kära siäl, up måste tu nu stiga,

Och alt, hvad i tig är, af andacht låta se;
Gud ther vid göra vil sielf tina krafter viga,
Och för tin salighet til nåde sig bete.
Om jag nu höra skal tit ord ell' andra lära,
Så lät thet, store Gud, alt ske til tit namns ära!

Om Söndags afton.

Vår dyra sabbaths dag är nu til ända förder,

Then oss af nöchter siäl så hade fira bort,
At Herrans lof och pris med andacht blifvit hörder,
Och hans befalnings-ord behagligt nöje giordt,
Som står på thetta sätt til hvar och en i lagen:
Tänk på, tänk flitigt på, tu helgar bvilodagen!

Hvad allom bör, thet skull' och alla väl besinna,
Och sin tilbörlig' plicht såleds sig minna på,
At utaf Herrans ord man nogsamt kunde finna,

Hur' hvilodagens frögd ju helig hållas må;
Doch fruchtar, at nu få thet rätsint göra velat,
Men många theremot af egen ondsko felat.

Man allestäds Guds ord, särdeles i des kyrkia,

Om sabbathsdagen skal undfå med vördnad all, Sin siäl til mycken tröst, sin tro til kraftig styrkia,

Men thes föracht har land och riken tilfört fall, Och gör, om thermed ej afstås, at oss och hända The straff, Gud hotar af sin vredes eld uptända.

Doch bar utöfver oss Guds vrede redan brunnit

I krig och annor nöd, som länge stått uppå, När af vår' ögon ej de tårar rinna hunnit,

Med dem oss sådan eld bort tidigt släckia gå, Vår sabbathsandacht och san bot har varit borta, Som eliest kunnat all vår jämmer snart förkorta.

Ej utan näpst afgår, thet ingen kan fördölja,

När man vanvörda vil en konungs gifna lag, Hur mycket större straf tå, mene vi, skal följa

De många synders drift, på Herrans hvilodag? Obelig vandel skal tå lif och siäl umgälla, Om icke bättring san, i tid må sig inställa.

Ach, thet jag kunnat väl i thenna dagen vandra

På christendomens väg, och styra så min gång, At jag omsider sielf tillika med mig andra

Undvika måtte nöd och sidsta domsens tvång, Och bland Guds änglar samt all helgon evigt prisa Och lofva Herren med en herlig glädie-visa.

Har jag, o Herre båld, i helgedomen varit,

Och helig andacht ei ther haft med mig i dag, Men genom timlig' tings bekymmer then förfarit,

Och thermed syndat mot tin helga sabbaths-lag, Så gif mig til, o Gud, gif mig thet til af nåde, Samt värka viljan och fullbordan hos mig både.

Jag är utaf mig sielf således icke fatter,

At jag ren andachts eld för tig uptända rår; Til viljan fins jag trög, til värkan svag och matter, Men tu, som kraftig äst och endest alt förmår, Stärk mig, och värdes här med trones kraft bezira, Tils jag i himlen kan en evig sabbath fira!

Om måndags morgon.

Jesu liufva morgonstierna
Och rättfärdighetens sol,
Ach, bur ville jag nu gierna
För tin höga nådes stol
Med ett heligt lof nedfalla,
Men jag är af brister full.
Them doch, Jesu, tilgif alla
För tin död och pina skull.

Tag up af et ödmjukt sinne

Och förkråssat hiertas grund

Then andacht, som fins ther inne,
Jesu, thenna morgonstund!

Tänk uppå tin stora nåde,

Och ej på tin stränga rätt,
Vänd i dag från mig all våde
Uppå hvarichanda sätt.

Mot min vilja torde bända
At jag råkar ther uti,
Lät mig doch med trone lända
Til den himla-glädien fri,
Tå jag med en helig tunga,
Fadren, tig och tinom and'
Kan et evigt lof utsiunga,

Frälst af synd och dödsens band.

Om måndags afton. Tack min Gud och Jesu kära,

Som eländom icke sön Hvad i trone the begära,

Men anammar theras bön. Tack, haf tack för thenna dagen, Then jag så fullända fått, At all våda blit förtagen,

Och tin nåd har til mig gått.

Mig förlän samt alla mina

Söt en sömn och säker ro,

Och lät, belga änglar tina

Oss bevaka med vårt bo, At ej satan, som vil råda Uti mörkret, med sin list Får oss svaga nedertråda

Och omstörta för vår brist.

Lät min siäl, när kroppen hvilar,
Af arbete trött och matt,
Bli befriad från hans pilar,

Them han skiuter dag och natt.
När och tu mig vakna låter,
Och jag up i morgon står,
Så gif tå, thet tin nåd åter
Til mig och the mina går!

0

Om tisdags morgon.

tu nåds och bönens anda,
Som oss förer godt til handa,
Och upfyller med all tröst
Frid och frögd the trognas bröst.

Som med fadren, jämlik ära,
Och med sonen, månde bära,
Uplys siälen, gif godt hopp,
At fullborda väl mit lopp.

Läti thenna morgonstunden
Min mun icke vara bunden,
Men af tina nåde stärk,
At uträtta Herrans värk.

Och som tig ther vid behagar
Andacht ren, then tu sielf lagar;
Dy gör nu mot mig så väl,
Och then upväck i min siäl.

Rik af mildhet värdes unna
Thet jag vet mig icke kunna,
Astadkomma, ty jag klen
Til thet goda är och sen.

Lät min andachts liud upstiga
Utaf trone, fast än tiga

Måste munnen, som ej kan
Rättli föra bönen an.

Tu och ville hiertat röra
Med tin kraft, sin bön at göra.
Gif och mig thes vitnesbörd,
At jag blifver af tig hörd!

Om tisdags afton.

Nu har jag väl kunnat märkia,

At tin nåde velat stärkia
Mig i bönen thenna dag,
O, tu sanne Gud, ty jag