Sidor som bilder
PDF
ePub

Om söndags morgon. 0 store Gud, som är, som var och evigt blifver

All godbets ursprung och naturens berre båld I himmel ocb på jord, som lif och anda gifver

Med all lycksalighet och nåden har i våld, För tig all ära går, för tig alt lof framträder, Hvars tbron all herlighet och majestet bekläder. Tbet stora skapnads värk tig sielfvan föreställer,

Och gör tit visa råd samt böga välde kunt; Utöfver verldens vidd tin dyra nåde gäller,

Thes värkan jämväl är af biertat them förunt, Som på sabbatben tig med andacht der om söka, Sin tro särdeles tå dersid til at föröka.

På tbenna sabbaths dag, o rika lifsens källa,

Med bögda knä för tig ankomma tänker jag, Lät doch min biertans bön för tit ansichte gälla,

Och ati Christi namn af nåde mig uptag. Tit ord är vist och sant, et lios för mina fötter, Tit vitnesbörd bar kraft ocb får i biertat rötter.

Mång offer för tin thron jag icke bar at bära,

Ej silfver eller gull tit bot försona får. Hel stor är skulden, som mit samvet mån besvära,

At jag för tinom dom i mycken fruchtan står, Men ställer mig docb in, at föra tig til handa Et bierta, sorgefult, samt en bedröfvad anda.

Tu vil ju låta tig thet rökvärk väl bebaga,

När man i trone thet på tit altare bär,
Och aldrig något kön ther med ifrån tig jaga.

Om synden myckit svår och öfverflödig är,
Så finoas löften af tin egen mon upförda,
At tu befria vil sorgbundne från then börda.

Dy går jag thenna stand af en benägen vilja

Och hiertans välbebag med hopen i tit hus, Är sinnad mig ifrån alt verlsligt mörker skilja,

At jag ther måtte se tin sannings klara lios, Och mig til kraftig tröst titt ord med andacht böra. Ach, värdigas min siäl nu ther til skicklig göra!.

Vår Jesus, som sig gaf för allas synder snöda

I döden, han bar stått en sabbathsmorgon opp. Nu bör oss ock apstå, nu bör oss synden döda,

At bon ej mera får bli väldig i vår kropp,
Och själeo, ther i Gud vil ba sin söta hvila,
Med onda lustars garn ej heller öfverila.
Up dy nu, kära siäl, op måste tu nu stiga,

Och alt, hvad i tig är, af andacht låta se;
Gud ther vid göra vil sielf tina krafter viga,

Och för tin salighet til nåde sig bete.
Om jag nu höra skal tit ord ell' andra lära,
Så lät thet, store Gud, alt ske til tit namns ära!

Om Söndags afton.
Vår dyra sabbaths dag är nu til ända förder,

Then ons af nöchter-siäl så bade fira bort,
At Herrans lof och pris med andacht blifvit bõrder,

Och bans befalnings-ord behagligt nöje giordt, Som står på thetta sätt til hvar och en i lagea: Tänk på, tänk Aitigt på, tu helgar bvilodagen! Hvad allom bör, thet skull' och alla väl besinna,

Och sin tilbörlig' plicht såleds sig minna på,
At utaf Herrans ord man nogsamt kunde finna,

Hur' hvilodagens frögd ja helig bållas må;
Doch fruchtar, at nu få thet rätsint göra velat,
Men många theremot af egen ondsko felat.
Man allestäds Guds ord, särdeles i des kyrkia,

Om sabbathsdagen skal undfå med vördnad all, Sin siäl til mycken tröst, sin tro til kraftig styrkia,

Men thes föracht bar land och riken tilfört fall, Och gör, om thermed ej afstås, at oss och hända The straff, Gud hotar af sin vredes eld uptânda.

Docb bar atöfver oss Guds vrede redan bruonit

I krig och apnor nöd, som länge stått oppå, När af vår' ögon ej de tårar rinna hunnit,

Med dem oss sådan eld bort tidigt släckia gå, Vår sabbathsandacht och san bot bar varit borta, Som eliest kuogat all vår jämmer snart förkorta.

Ej utan päpst afgår, thet ingen kan fördölja,

När man van vörda vil en konungs gifna lag, Hur mycket större straf tå, mene vi, skal följa

De många synders drift, på Herrans brilodag? Obelig vandel skal tå lif och siäl umgälla, Om icke bättring san, i tid må sig inställa. Ach, thet jag kunnat väl i thenna dagen vandra

På christendomens väg, och styra så min gång, At jag omsider sielf tillika med mig andra

Undvika måtte nöd och sidsta domsens tvång, Och bland Guds änglar samt all belgon evigt prisa Och lofva Herren med en herlig glädie-visa.

Har jag, o Herre båld, i helgedomen varit,

Och belig andacht ei ther baft med mig i dag, Men genom timligtings bekymmer then förfarit,

Och thermed syndat mot tin belga sabbaths-lag, Så gif mig til, o Gud, gif mig thet til af nåde, Samt värka viljan och fullbordan hos mig både.

Jag är utaf mig sielf således icke fatter,

At jag ren apdachts eld för tig uptända rår; Til viljan fins jag trög, til värkan svag och matter,

Men tu, som kraftig äst och endest alt förmår, Stärk mig, ocb värdes bär med trones kraft bezira, Tils jag i bimlen kan en evig sabbath fira!

Om måndags morgon.
Jesu liufva morgonstierna

Och rättfärdighetens sol,
Ach, bur ville jag nu gierna

För tin böga nådes stol
Med ett heligt lof nedfalla,

Men jag är af brister full.
Them docb, Jesu, tilgif alla

För tin död ocb pina skult.
Tag up af et ödmiukt sinne

Och förkråssat biertas grund
Then andacht, som fins ther ione,

Jesu, thepna morgonstund!

Tänk uppå tin stora nåde,

Och ej på tin stränga rätt, Vänd i dag från mig all våde

Uppå bvariebanda sätt.

Mot min vilja torde bända

At jag råkar ther uti,
Lät mig doch med trone lända

Til den himla-glädien fri,
Tå jag med en helig tunga,

Fadren, tig och tinom and' Kan et evigt lof utsiunga,

Frälst af synd och dödsens band.

Om måndags afton. Tack min Gud och Jesu kära,

Som eländom icke sön Hvad i trone the begära,

Men anammar tberas bön. Tack, baf tack för thenna dagen,

Then jag så fullända fått, At all våda blit förtagen,

Och tin måd bar til mig gått.

Mig förlän samt alla mina

Söt en sömn och säker ro, Ocb lät belga änglar tina

Oss bevaka med vårt bo, At ej satan, som vil råda

Uti mörkret, med sin list Får oss svaga nedertråda

Och omstörta för vår brist.

Lät min sial, när kroppen hvilar,

Af arbete trött och matt, Bli befriad från baos pilar,

Them ban skiuter dag och natt. När och tu mig vakna låter,

Och jag up i morgon står, Så gif tå, thet tin nåd åter

Til mig och the mina går!

Om tisdags morgon.

0

tu nåds och bönens anda, Som oss förer godt til banda,

Och upfyller med all tröst
Frid och frögd the trognas bröst.

Som med fadren, jämlik ära,
Och med sonen,

månde bära,
Uplys siälen, gif godt hopp,
At fullborda väl mit lopp.

Lät i thenna morgonstunden
Min mun icke vara bunden,

Men af tina nåde stärk,
At uträtta Herrans värk.

Och som tig ther vid bebagar
Andacht ren, then tu sielf lagar;

Dy gör nu mot mig så väl,
Och then upväck i min siäl.

Rik af mildhet värdes unna
Thet jag vet mig icke kunna,

Astadkomma, ty jag klen
Til tbet goda är och sen.

Lät min andacbts liud upstiga
Utaf trone, fast än tiga

Måste munnen, som ej kan
Rättli föra bönen an.

Tu och ville hiertat röra
Med tin kraft, sin bön at göra.

Gif och mig thes vitnesbörd,
At jag blifrer af tig hörd!

Om tisdags afton.
Nu har jag väl kunnat märkia,
At tip nåde velat stärkia

Mig i bönen tbenna dag,
O, tu sapne Gud, ty jag

« FöregåendeFortsätt »