Sidor som bilder
PDF
ePub

Är uti mit bierta glader,
Och ber: Abba, käre fader,

Med förtröstan och san tro,
At min siäl må finna ro.

Tu bar fuller varse blifvit
Hos mig skuld, then jag bedrifvit,

Men ta ger doch, Herre god,
Råd och tröst af Jesu blod,

Tben ej så, som Abels talar,
Men mig bugaar och bugsvalar,

När som jag allenast vet
Skatta bögt des kostbarhet.

Emot synden thet ju bägnar
Den med trone sig tilägoar,

Hvar til siälen krafft und får,
Som tin vilja ej motstår.

Tber med vil tu mig regera,
Och min svaga tro förmera,

At jag kan uti nin nöd
Tröstas utaf Jesu död.

Låt mig tbenna frid förpimma
I min lefoads sidsta timma;

Lät i natt ock theopa tröst
Bli beseglad i mitt bröst!

Om onsdags morgon. 0 Herre Zebaoth, som alt i allom råder,

Ocb äst af evigbet ep bögtbeprisad Gud,

Tbet fordras vist, at jag med hiertans fägne-liud Tin sanning lofva må, tin macht och tina nåder.

Jag vet min skyldighet pu vara tig at. prisa

Ocb ära, store Gud, i thenna morgonstand,

Men skulden min, som är af tio tusend pund, Gör at jag icke tors för tig min ögon risa.

Doch vil jag, usle jag, för tina fötter liggia

Och slå ansichte ned, ty jag är stoft och mull,

En matk; jag vil såleds min svåra synda-skull Afbida för tin thron, för rätten nåde tiggia.

Ty kommer jag, o Gud, för tig at falla neder

I barnslig fruchtan, tror, det tages nådigt opp,

Och bar för Jesú död om tilgift ödmiukt bopp, Ja, med bedröfvať mod af allo hierta beder:

Afplapa skulden svår för tin söps bittra pina,

Som ban oskyldigtvis för allas skuld utstod;

Två mig af synden rerr med des dyrbara blod, På tbet jag varder frälst från alla synder mina.

Tin ande läre mig hvad tig til ära länder

Och mig til saligbet; at jag gör daglig bot,

Af biertat ångrar alt, jag giort har tig emot, Och med förnyad bog til Jesum mig omvänder.

Om onsdags afton. 0 store Gud, som bar i dag mig velat höra

Här uppå jorden af tin helga bimmels bögd,

Til tig vil åter min åstundan varda bögd, At tu mot mig äppu thet samma värdes göra.

Ach, jag kan fuller ej tyvärr mig värdig skatta

At af tig blifva hörd, för mina 'svåra fel,

Men vet doch at jag bar: utaf tin nåde del, När jag med trone kan tin sops förtienst omfatta.

Si, nu går natten in; och dagen är framliden,

Tå verlsens förste led, som oss fördärfva vil,

Ej plär försumma sig, men bögst sit göra til, At sökia vidt omkring in om then mörka tiden.

Men som tig täckias mål, til hvilo then oss uppa

För kroppen, när han blir om dagen trött och matt,

Så gif, o milde Gud, at jämväl thenna natt Jag och the mine väl all fara undgå kunna.

XIII: 17.

För tig är natten klar som eljest liusa dagen,

Hos tig ej skifte fins af mörker eller lius;

Ty tänd och op tit sken uti mit biertas bus, Så blir all satans macht mot mig i natt förtagen.

Se til mig, herre Gud, se til mig af thet höga,

Ther jag nu ligger och skal ba min hvilostad;

Väck mig i morgon up igen förnögd och glad, Och hålt städs öfver mig tit blida faders-öga.

Om torsdags morgon.
Up, i thenna inorgonstund
Själ och sinne til at prisa,
Och med tacksamhet utvisa

Guds godhet, nåd och miskund,

Som jag nogsamt bafver sedt
Efter önskan min at bända,
Och alt til mit bästa lända,

Hvad jag i förtröstan bedt.

Ty jag i framledne natt
För all ångest, nöd och fara
Månde trygg och säker vara,

I thet han sin’ änglar satt,

The ther skulle som en gård
Kring min hvilostad och hydda
Mig med sina vingar skydda

Och anställa trogen vård.

Thet bistånd, som Gud så giort
Mig i mörkret mot thes förste,
Bör erkännas med tben störste

Tacksambet, och blifva sport.

Ty skal tu, min siäl, med pris,
Nåd och sanning bans frambära,
Och med ödmiuk vördnad ära

Herlighetens berre vis.

Ja, fast han oändlig är,
Och vi, som här ända tage,
Til hans lof nu finnoms svage,

Är dock lydna honom kär.

Ho, som efter viljan gör,
Och bans lof sig väl påminner,
Af bans nåde han thet finner,

Hvad än mera göras bör.

Up förty min siäl i dag,
Up med hast utaf tin dofva,
Guds godbet och nåd at lofva,

Och så följa bans behag.

Om torsdags afton.
Själ och sinne, som jag bad
Herrans lof i dag uphöja,
Tänk, om du har velat dröja,

Och ej ther til gått åstad,

Har tu, svår af syndsens last, Från tin andacht råkat falla, Så bjud til af krafter alla,

At ta kan upstå med hast.

Ej skal ta så trött och matt Til then öfning längre vara, Men i bönen ju fortfara

Jämväl nu vid thenna natt,

At således, när min kropp Har sin sömn och nödig hvila, Ondt ej må tig öfverila,

Men i Gudi bli tit hopp.

Ty ban och bevarat väl Thenna dag för all olycka, Som mig spart bar kupnat trycka.

Tänk therpå, min kära siäll

Och, såsom thet mäst står an,
För framfarna dagen thenga
Vet Guds stora nåd erkänna

På det bästa sätt du kan.

Hiertans kraft, som i mig är,
Skal dock icke återvända
Af bans lof, men utan ända
Thet förkunna bär och där.

Docb bär fattas ord och tal
För mig arme oppå jorden,
Men tå jag är salig vorden

Ther i bimlens frögde-sal,

Skal jag altid högst förnögd
Lof och ära bonom siunga
Med gladt bierta, mun och tunga

Af en outsäjlig frögd.

Om fredags morgon.
0 Jesa hur har doch tip kärlek varit stor,
I thet tu velat tig af bimlen ned begifva,
Och här på korssens stam et offer för oss blifva,

Hos bvilka syndsens fel ocb stygghet innebor.

Thet milda biertelag, tu så tilkänna gaf, Fast mera bos tig bar af kärlek bint upvälla, Ån ontöslig brunn och rik en springe-källa,

Then man på jordens krets kan säja nånsin af

Thet löffte var ej glömt, som fordom gifvits ut, Ty bar tin biertans borg af ömkan velat brista, När satan snill och arg sin macht ej tänkte mista,

Men med vår salighet platt sökte göra slut.

O Sions rena lamb, fast borde man i dag Betänkia med all fit tin bittra död och pina, Hvartil all verlsens brist och jämväl synder mina

Tig hafva bracht, doch med tit egit välbehag.

« FöregåendeFortsätt »