0

Är uti mit hierta glader,
Och ber: Abba, käre fader,
Med förtröstan och san tro,
At min siäl må finna ro.

Tu bar fuller varse blifvit
Hos mig skuld, then jag bedrifvit,
Men tu ger doch, Herre god,
Råd och tröst af Jesu blod,

Then ej så, som Abels talar,
Men mig hugnar och hugsvalar,
När som jag allenast vet
Skatta högt des kostbarhet.

Emot synden thet ju hägnar
Den med trone sig tilägnar,
Hvar til siälen krafft undfår,
Som tin vilja ej motstår.

Ther med vil tu mig regera,
Och min svaga tro förmera,
At jag kan uti min nöd
Tröstas utaf Jesu död.

Lät mig thenna frid förnimma
I min lefnads sidsta timma;
Lät i natt ock thenna tröst
Bli beseglad i mitt bröst!

Om onsdags morgon.

Herre Zebaoth, som alt i allom råder,

Och äst af evighet en högtbeprisad Gud,

Thet fordras vist, at jag med hiertans fägne-liud Tin sanning lofva må, tin macht och tina nåder.

Jag vet min skyldighet nu vara tig at prisa

Och ära, store Gud, i thenna morgonstund, Men skulden min, som är af tio tusend pund, Gör at jag icke tors för tig min ögon visa.

Doch vil jag, usle jag, för tina fötter liggia

Och slå ansichte ned, ty jag är stoft och mull, En matk; jag vil såleds min svåra synda-skull Afbida för tin thron, för rätten nåde tiggia.

Ty kommer jag, o Gud, för tig at falla neder
I barnslig fruchtan, tror, det tages nådigt opp,
Och har för Jesú död om tilgift ödmiukt hopp,
Ja, med bedröfvat mod af allo hierta beder:

Afplana skulden svår för tin sons bittra pina,

Som han oskyldigtvis för allas skuld utstod; Två mig af synden ren med des dyrbara blod, På thet jag varder frälst från alla synder mina.

Tin ande läre mig hvad tig til ära länder

Och mig til salighet; at jag gör daglig bot, Af biertat ångrar alt, jag giort har tig emot, Och med förnyad hog til Jesum mig omvänder.

Om onsdags afton.

O store Gud, som har i dag mig velat höra

Här uppå jorden af tin helga himmels högd,
Til tig vil åter min åstundan varda bögd,
At tu mot mig ännu thet samma värdes göra.

Ach, jag kan fuller ej tyvärr mig värdig skatta
At af tig blifva hörd, för mina svåra fel,
Men vet doch at jag bar utaf tin nåde del,
När jag med trone kan tin sops förtienst omfatta.

Si, nu går natten in, och dagen är framliden,

Tå verlsens förste led, som oss fördärfva vil, Ej plär försumma sig, men högst sit göra til, At sökia vidt omkring in om then mörka tiden.

Men som tig täckias må, til hvilo then oss unna

För kroppen, när han blir om dagen trött och matt,
Så gif, o milde Gud, at jämväl thenna natt

Jag och the mine väl all fara undgå kunna.

XIII: 17.

För tig är natten klar som eljest liusa dagen,
Hos tig ej skifte fins af mörker eller lius;

Ty tänd och up tit sken uti mit hiertas hus, Så blir all satans macht mot mig i natt förtagen.

Se til mig, herre Gud, se til mig af thet höga,

Ther jag nu ligger och skal ha min hvilostad; Väck mig i morgon up igen förnögd och glad, Och hålt städs öfver mig tit blida faders-öga.

Om torsdags morgon.

Up, i thenna morgonstund

Siäl och sinne til at prisa,
Och med tacksamhet utvisa

Guds godhet, nåd och miskund,

Som jag nogsamt hafver sedt
Efter önskan min at hända,
Och alt til mit bästa lända,
Hvad jag i förtröstan bedt.

Ty jag i framledne natt
För all ångest, nöd och fara
Månde trygg och säker vara,
I thet han sin' änglar satt,

The ther skulle som en gård
Kring min hvilostad och hydda
Mig med sina vingar skydda
Och anställa trogen vård.

Thet bistånd, som Gud så giort
Mig i mörkret mot thes förste,
Bör erkännas med then störste
Tacksamhet, och blifva sport.

Ty skal tu, min siäl, med pris,
Nåd och sanning hans frambära,
Och med ödmiuk vördnad ära

Herlighetens herre vis.

Ty han och bevarat väl Thenna dag för all olycka, Som mig snart har kunnat trycka. Tänk therpå, min kära siäl!

0

Och, såsom thet mäst står an,
För framfarna dagen thenna
Vet Guds stora nåd erkänna
På det bästa sätt du kan.

Hiertans kraft, som i mig är,
Skal dock icke återvända
Af hans lof, men utan ända
Thet förkunna här och där.

Doch här fattas ord och tal
För mig arme uppå jorden,
Men tå jag är salig vorden
Ther i himlens frögde-sal,

Ska jag altid högst förnögd
Lof och ära honom siunga

Med gladt hierta, mun och tunga

Af en outsäjlig frögd.

Om fredags morgon.

Jesu hur' har doch tin kärlek varit stor, I thet tu velat tig af himlen ned begifva,

Och här på korssens stam et offer för oss blifva, Hos hvilka syndsens fel och stygghet innebor.

Thet milda hiertelag, tu så tilkänna gaf, Fast mera hos tig har af kärlek hint upvälla, Än outöslig brunn och rik en springe-källa,

Then man på jordens krets kan säja nånsin af

Thet löffte var ej glömt, som fordom gifvits ut, Ty har tin hiertans borg af ömkan velat brista, När satan snill och arg sin macht ej tänkte mista, Men med vår salighet platt sökte göra slut.

O Sions rena lamb, fast borde man i dag Betänkia med all fit tin bittra död och pina, Hvartil all verlsens brist och jämväl synder mina

Tig hafva bracht, doch med tit egit välbehag.