Sidor som bilder
PDF
ePub

Arbete ha vi tig och möda, Jesu, giort I våra synders last och många brister svåra; Tu har oskyldigt och för oss tig låtit såra,

Men vi god läkedom och bälsa der vid sport.

Ty tu vin-pressen sielf, o lifsens förste båld,
Allena trampat har, och tina kläder röda
Giort uti vinbärs blod, och oss, som bort bli döda,

Förlossat med tin död från dödsens macht och våld.

Tin faders vreda dom har tu sålunda stilt, Then lede satans tvång ock kraftigt öfvervunnit, En evig frid och frögd med frihet återfunnit

För oss, och ur fördärf the trogna siälar skilt.

Tack, Jesu, för then nåd, haf tack, o förste blid, Som velat kärlek tin på sådant sätt förklara, Ej kunnat bättre skatt för Adams barnom vara; Dy ger och tig igen mig sielf til evig tid.

Af trone ger jag mig, och är i sorg och nöd Til frids. Uptag tu mig, som alt til godo lagar. När tu förskona vil, samt när tu slår och agar, Mig från tin kärlek ej skal skilja lif ell' död.

Om fredags afton.

Nu kommer jag igen til tig, o Jesu kär,

Och låter intet mig til ryggia mera hålla,
Fast syndsens svårhet än stort drögsmål vil förvålla,
Och gifva mig thervid förhinder och besvär.

O Jesu, jag väl vet, thet är et grundlöst haf,
Som af barmhertighet och nåde ther framrinner,
At jag med trones drift ankomma til tig hinner,
Och för misströstans storm ej går i sank och qvaf.

Thet är et fruchtbart trä, samt ymnigt Gilead,
Ther kostlig salfva fins, och olja flöder öfver
För then, som läkedom och hiertans tröst behöfver,
Ty gör ock at jag kan gå gladli dijt åstad.

Tu bar oss lifsens ord fört af tin faders sköt,
Som månde med all tröst the blöda siälar röra,
Och them af biertans grund en alfvar bättring göra,
I thet tin helga arm är uppenbar alt köt.

O huru glädes man, hur' styrkes doch vår tro,
När tu vil menskiobarn såleds af nåde kalla:
I, som med skuldens tyngd arbeten, kommer alla
Til mig, I finna sku til edra siälar ro.

Af allehanda slag til tig dy hafver gått
En ängslig syndar-hop samt med the publicaner,
Som sedt och eljest hördt, hur' tu them varit vaner
At hielpa, som utaf Guds lag bestörte stått.

Mån icke jag och nu väl artas på then slächt, Och til tig, Jesu, min tilflycht, min tröst och fromma, Med stor begärlighet och högsta nöje komma,

För mina synder, klädd i säck och askodrächt?

Ach ja, nu kommer jag med högstbedröfvat mod, Af synder slagen ned, ocb af tig nåd begärar, Then tu them allom än tilbiuder och förärar, Som sökia tig therom i kraft utaf tit blod.

Si, jag framträda tors in för tin nådes dör, Och beder at tu mig ej ther ifrån förskiuter, Men i min sargad' siäl en oljedroppa giuter,

Som utaf himla kraft til des helbregdo gör.

Om lögerdags morgon.
Nu är then sidsta dagen

Af veckan för mig qvar,
Ty bör ock efter lagen

Beskådas hur jag har
På the framledne dagar

Min vandel rätt fört an,
At jag, när Gud behagar,

Väl hädan vandra kan.

Then dag skal och, när alla
För domen måste stå,

Ur minnet icke falla,

Men altid tänkias på.

Vår döde-dag, then sista,

Bör ock påminnas väl,

Tå hiertat måste brista,

Och skiljas kropp och siäl.

At all ting har en ända,
Man dy betänkia bör,

Och hvart vår siäl skal lända,
När kroppen en gång dör.

Et annat stånd tå börjes,
När tiden ända får,

Ther glädes, eller sörjes,
Ther väl, ell' illa går.

En trogen siäl, som saknar
Sin bär afklädda kropp,

Skal evigt, när hau vaknar
Och står af jorden opp,

Med honom bli tilhopa

I himlens frögdesal,

The andra måste ropa:

Ach ve! med evigt qval.

O dy, det man i tiden
Sig kunde så bete,

At, när han blir förliden,
Vi måtte ther få se

Vår Gud, i frögd och ära,

Som han af nåd beskärt

Them sitt korss troligt bära,
Och lifsens väg ha lärt.

Ty skal man från sig kasta
All säkerhet härvid,

Med bot och bättring hasta,
Och nådsens dyra tid

Grant achta, tå thet beter
Ännu med oss: i dag;

Men om man thet förgäter,
Et farligt återslag.

O Gud, som then eländas
Bön hörer, svaga röst,
Lät här min tid väl ändas.
Hör mig, min enda tröst,

Och värdes mig bevara

För svåra tidsens nöd,

För allsköns häfftig fara,
Och sidst en evig död!

Om lögerdags afton.

Gud, min skiöld den bäste
Och godhets rika bo,
All sannings trygga fäste,
Och enda siälars ro,

Jag har nu varse blifvit,

När veckan ändad är,

At tu af nåde drifvit

Från mig olyckors här,

Som hopetals omhvärfva

Mig kunnat, och med macht

I grunden platt fördärfva,
Om ej tu hållit vacht,

Och öfver mig tit öga

I nåder hade haft

Här neder af thet höga,

Med tina händers kraft.

Jag hade legat under,

Och icke hunnit opp,

Om tu ej satans funder

Fördämpat, Gud, mit hopp.

Ovänner hade farit

Fast illa med mig snart,

Om du med mig ej varit,

Och hindrat theras fart.

Hvar dag, hvar natt och tima,
Hvart ögneblick har jag

Tin nåde fått förnimma

Och godhets välbehag.

Ja, vist har jag i hela

Min lefnads tid förmärkt,

At tu ej låtit fela

Tin nåd, som mig har stärkt.

O fader, nådefulle

Och under-store Gud,

O, huru jag nu skulle

Tig med ett vördsamt liud

Uphöja, lofva, prisa,

För all then gunst och nåd,

Som tu mig velat visa

Af titt allvisa råd.

Tag up then andacht svaga,
Med nåd besök min siäl,

Och lät tig dock behaga

Hvad hiertat menar väl.

Med större offer kunnat
Jag icke råka på,

Än tu af nåd förunnat

För tinom thron at gå.

Och fast jag icke hunnit
Fulborda thet, som bör,
Så hoppas dock ha funnit

Hvad tu benäget gör:
Tit namn at jag får prisa,
Ther uti lifsens land,

Försedd med herlig visa

Och seger-palm i hand.

« FöregåendeFortsätt »