Sidor som bilder
PDF
ePub

Arbete ba vi tig och möda, Jesu, giort I våra synders last och många brister svåra; Tu bar oskyldigt och för oss tig låtit såra,

Men vi god läkedom och bälsa der vid sport.

Ty tu vin-pressen sielf, o lifsens förste båld,
Allena trampat bar, och tina kläder röda
Giort uti vinbärs blod, och oss, som bort bli döda,

Förlossat med tin död från dödsens macbt och våld.

Tin faders vreda dom har tu sålunda stilt, Then lede satans tvång ock kraftigt öfvervunnit, En evig frid och frögd med frihet återfuonit

För oss, och ur fördärf the trogna siälar -skilt.

Tack, Jesu, för then nåd, baf tack, o förste blid, Som velat kärlek tio på sådant sätt förklara, Ej kunnat bättre skatt för Adams barnom vara;

Dy ger och tig igen mig sielf til evig tid.

Af trone ger jag mig, och är i sorg och nöd Til frids. Uptag tu mig, som alt til godo lagar. När tu förskona vil, samt när tu slår och agar,

Mig från tin kärlek ej skal skilja lif ell' död.

Om fredags afton.
Nu kommer jag igen til tig, o Jesu kär,
Och låter intet mig til ryggia mera hålla,
Fast syndsens svårbet än stort drögsmål vil förvålla,

Och gifva mig thervid förbinder och besvär.

O Jesu, jag väl vet, thet är et grundlöst haf,
Som af barmhertighet och nåde ther framrinner,
At jag med trones drift ankomma til tig binder,

Och för misströstans storm ej går i sank och qvaf.

Thet är et fruchtbart trä, samt ymnigt Gilead,
Ther kostlig salfva fins, och olja föder öfver
För then, som läkedom och biertans tröst behöfver,

Ty gör ock at jag kan gå gladli dijt åstad.

Tu bar oss lifsens ord fört af tin faders sköt,
Som månde med all tröst the blöda siälar röra,
Ocb them af biertans gruod en alfvar bättring göra,

I thet tin belga arm är uppenbar alt köt.

O baro glädes man, hur styrkes doch vår tro, När tu vil menskiobarn såleds af nåde kalla: 1, som med skuldens tyngd arbeten, kommer alla

Til mig, I finna sku til edra siälar ro.

Af allehanda slag til tig dy hafver gått
Eo ängslig syndar-bop samt med the publicaner,
Som sedt och eljest hördt, hur' tu them varit vaner

At bielpa, som utaf Guds lag bestörte stått.

Mån icke jag och nu väl artas på tben slächt, Och til tig, Jesu, min tildycht, min tröst och fromma, Med stor begärlighet och högsta nöje komma,

För mina synder, klädd i säck och askodrächt?

Ach ja, nu kommer jag med bögstbedröfvat mod, Af synder slagen ned, ocb af tig nåd begärar, Then tu them allom än tilbiuder och förärar,

Som sökia tig tberom i kraft utaf tit blod.

Si, jag framträda tors, in för tin nådes dör, Och beder at tu mig ej ther ifrån förskiuter, Men i min sargad' siäl en oljedroppa giuter,

Som utaf himla kraft til des helbregdo gör.

Om lögerdags morgon.
Nu är then sidsta dagen

Af veckan för mig qvar,
Ty bör ock efter lagen

Beskådas hur jag har
På the framledne dagar

Min vandel rätt fört an,
At jag, när Gud behagar,

Väl bädan vandra kan.

Then dag skal och, när alla

För domen måste stå, Ur minnet icke falla,

Men altid tänkias på. Vår döde-dag, then sista,

Bör ock påminnas väl, Tå biertat måste brista,

Och skiljas kropp och själ.

At all. ting har en ända,

Man dy betänkia bör, Och hvart vår siäl skal lända,

När kroppen en gång dör. Et annat stånd tå börjes,

När tiden ända får, Tber glädes, eller sörjes,

Tber väl, ell' illa går.

En trogen siäl, som sakpar

Sin bär afklädda kropp, Skal evigt, när bau vakoar

Och står af jorden opp, Med honom bli tilhopa

I himlens frögdesal, The andra måste ropa:

Ach ve! med evigt qval.

O dy, det man i tiden

Sig kunde så bete, At, när han blir förliden,

Vi måtte ther få se Vår Gud, i frögd och ära,

Som bar af påd beskärt Them sitt korss troligt bära,

Och lifsens väg ba lärt.

Ty skal man från sig kasta

All säkerbet härvid, Med bot och bättring hasta,

Och nådsens dyra tid

Grant achta, tå thet beter

Äonu med oss: i dag; Men om man thet förgäter,

Et farligt återslag.

O Gud, som then eländas

Bön börer, svaga röst, Lät här min tid väl ändas.

Hör mig, min enda tröst, Och värdes mig berara

För svåra tidsens pöd, För allsköns bäfftig fara,

Och sidst en evig död!

Om lögerdags afton. 0 Gud, min skiöld den bäste

Ocb godhets rika bo, All sannings trygga fäste,

Ocb enda siälars ro, . Jag bar nu varse blifvit,

När veckan ändad är, At tu af nåde drifvit

Från mig olyckors här,

Som bopetals omhvärfva

Mig kunnat, och med macht I grunden platt fördärfva,

Om ej tu hållit vacht, Och öfver mig tit öga

I nåder bade haft Här neder af tbet böga,

Med tina händers kraft.

Jag hade legat under,

Och icke bunnit opp, Om tu ej satans funder

Fördämpat, Gud, mit hopp. Ovänner hade farit

Fast illa med mig snart, Om du med mig ej varit,

Och bindrat tberas fart.

Hvar dag, hvar natt och tima,

Hvart ögneblick bar jag Tin nåde fått förnimma

Och godhets välbebag. Ja, vist bar jag i hela

Min lefnads tid förmärkt, At tu ej låtit fela

Tin nåd, som mig har stärkt.

O fader, nådefulle

Och under-store Gud, O, huru jag nu skulle

Tig med ett vördsamt liud Upböja, lofva, prisa,

För all then gunst och nåd, Som tu mig velat visa

Af titt allvisa råd.

Tag up then andacht svaga,

Med nåd besök min sial, Och lät tig dock bebaga

Hvad hiertat menar väl. Med större offer kunnat

Jag icke råka på, Äo tu af nåd förunnat

För tinom tbron at gå.

Och fast jag icke bundit

Fulborda tbet, som bör, Så hoppas dock ba funnit

Hvad tu benäget gör: Tit damn at jag får prisa,

Tber uti lifsens land, Försedd med herlig visa

Och seger-palm i band.

« FöregåendeFortsätt »