Arbete ha vi tig och möda, Jesu, giort I våra synders last och många brister svåra; Tu har oskyldigt och för oss tig låtit såra, Men vi god läkedom och bälsa der vid sport. Ty tu vin-pressen sielf, o lifsens förste båld, Förlossat med tin död från dödsens macht och våld. Tin faders vreda dom har tu sålunda stilt, Then lede satans tvång ock kraftigt öfvervunnit, En evig frid och frögd med frihet återfunnit För oss, och ur fördärf the trogna siälar skilt. Tack, Jesu, för then nåd, haf tack, o förste blid, Som velat kärlek tin på sådant sätt förklara, Ej kunnat bättre skatt för Adams barnom vara; Dy ger och tig igen mig sielf til evig tid. Af trone ger jag mig, och är i sorg och nöd Til frids. Uptag tu mig, som alt til godo lagar. När tu förskona vil, samt när tu slår och agar, Mig från tin kärlek ej skal skilja lif ell' död. Om fredags afton. Nu kommer jag igen til tig, o Jesu kär, Och låter intet mig til ryggia mera hålla, O Jesu, jag väl vet, thet är et grundlöst haf, Thet är et fruchtbart trä, samt ymnigt Gilead, Tu bar oss lifsens ord fört af tin faders sköt, O huru glädes man, hur' styrkes doch vår tro, Af allehanda slag til tig dy hafver gått Mån icke jag och nu väl artas på then slächt, Och til tig, Jesu, min tilflycht, min tröst och fromma, Med stor begärlighet och högsta nöje komma, För mina synder, klädd i säck och askodrächt? Ach ja, nu kommer jag med högstbedröfvat mod, Af synder slagen ned, ocb af tig nåd begärar, Then tu them allom än tilbiuder och förärar, Som sökia tig therom i kraft utaf tit blod. Si, jag framträda tors in för tin nådes dör, Och beder at tu mig ej ther ifrån förskiuter, Men i min sargad' siäl en oljedroppa giuter, Som utaf himla kraft til des helbregdo gör. Om lögerdags morgon. Af veckan för mig qvar, Beskådas hur jag har Min vandel rätt fört an, Väl hädan vandra kan. Then dag skal och, när alla Ur minnet icke falla, Men altid tänkias på. Vår döde-dag, then sista, Bör ock påminnas väl, Tå hiertat måste brista, Och skiljas kropp och siäl. At all ting har en ända, Och hvart vår siäl skal lända, Et annat stånd tå börjes, Ther glädes, eller sörjes, En trogen siäl, som saknar Skal evigt, när hau vaknar Med honom bli tilhopa I himlens frögdesal, The andra måste ropa: Ach ve! med evigt qval. O dy, det man i tiden At, när han blir förliden, Vår Gud, i frögd och ära, Som han af nåd beskärt Them sitt korss troligt bära, Ty skal man från sig kasta Med bot och bättring hasta, Grant achta, tå thet beter Men om man thet förgäter, O Gud, som then eländas Och värdes mig bevara För svåra tidsens nöd, För allsköns häfftig fara, Om lögerdags afton. Gud, min skiöld den bäste Jag har nu varse blifvit, När veckan ändad är, At tu af nåde drifvit Från mig olyckors här, Som hopetals omhvärfva Mig kunnat, och med macht I grunden platt fördärfva, Och öfver mig tit öga I nåder hade haft Här neder af thet höga, Med tina händers kraft. Jag hade legat under, Och icke hunnit opp, Om tu ej satans funder Fördämpat, Gud, mit hopp. Ovänner hade farit Fast illa med mig snart, Om du med mig ej varit, Och hindrat theras fart. Hvar dag, hvar natt och tima, Tin nåde fått förnimma Och godhets välbehag. Ja, vist har jag i hela Min lefnads tid förmärkt, At tu ej låtit fela Tin nåd, som mig har stärkt. O fader, nådefulle Och under-store Gud, O, huru jag nu skulle Tig med ett vördsamt liud Uphöja, lofva, prisa, För all then gunst och nåd, Som tu mig velat visa Af titt allvisa råd. Tag up then andacht svaga, Och lät tig dock behaga Hvad hiertat menar väl. Med större offer kunnat Än tu af nåd förunnat För tinom thron at gå. Och fast jag icke hunnit Hvad tu benäget gör: Försedd med herlig visa Och seger-palm i hand. |