4. Alt hvad siälen vil begära Haar iagh i digh, Jesu min. 5. Vill hon frögd? Ach, Jesus gläder 6. Åtrår någon ägodelar? Jesus är den högste skatt. Verldzlig håfvor å så fatt, Lyckan med dem sällsamt spelar, Tijden man dem tära sijr, Men min Jesus evigt blijr. Och hans blodh giör henne mätter. 8. Jesus är det söta manna, Ther man aldrigh ledes vedh. Bårt medh lystne judars sedh, Här skal all min längtan stanna. I min Jesu haar iagh nogh, Om man öfrigt alt betogh. 9. Skal iagh sårgens hårda galla 10. Om än kråpp och siäl försmächta 11. När som dödsens hand uthsläcker 12. Jesus är min hielp i nöden; Huru jagh hälst blifver tryckt, II. Ångest- doch tröstefull. I anledning af kon. Davids XII psalm. 1. Herre, berrars stoore printz,& am I Vill du nu din nådb förkårta, Haar du blifvit hård til sins? Haar du slagit ur ditt biärta Migh, ditt barn, min fader blijdh? Skal iagh i grundlööser smärta Tröstlöös, usle, siuncka nijdh? 2. Ach, min Gudb, hur länge skal Och i ängslan blifva all? Huru länge vil tu dölja Ditt ansichte för migh bårt, Medh ett måln des skeen förhölia, Giöra migh min glädie kårt? 3. Huru länge måste jagh Tusend, tusend faldigh plåga See bå' siäl och hierta såga Aff din vreda band och slagh? Huru länge skal iagh sörja Dagen uth och natten lång, Medh bvar mårgon-rådna börja Yttra suck och klage-sång? 4. Ett är migh så svåra qväl, At min ovän sigh förhäfver, För dett iaghi älend' sväfver, Och sig gläder uthan skäl. Kom min Gudh, hör doch och skåda, Du som migh haar giordt alt gott, Til min jämmer, vee och våda, Och min oförskylta spott. 5. Värden biuder iagh go natt, Jagh skal foort, min kraffter vijka, Ögne-syyn och hörsell svijka, Sömnens broder får migh fatt. Lijfsens herre, lätt en stråla Migh see af din nådes skeen, Döden vil iagh då eij våla, Tråtz hans mörcker giör migh meen. 6. Elliest skulle min ovän Sigh högmodeligh berömma Af min tryck, och sielf sigh glömma, Som sin qväll eij skådat än. Huru skulle han sigh glädia Om han man den hugnan sågh, 7. Nu iagh tröstar der uppå, At din nådh har ingen ända, Då vij högst i nöden stå; Dy vil iagh ditt låf upböija, Som så väl alt moot migh giör, III. Nögder äger nogh. J anledningh af Pauli epistel 1 Timoth. VI: 6-8. 1. Bland alt thet man i verden äger Och vinner å dess svalle-kretz, Alsintet är, som veder väger Dett sinne, som sigh geer tilfretz, Som vedh all anstööt geer eij tögd, Men är i moot och medh förnögd. 2. Den, som til ährans spetz är satter, Måst rädas för hvart åskie-slagh; At klijfva bögt thet giör en matter, Han är i värden väl förhögd, 3. Natursens grund at kunna veeta, 4. Den frögde-roos, som verden vijsar, 5. Den, ägodeelar girigt sööker, Är fattigh vedh sin öfverflödh, Ehuru han sitt gull och ööker. Den, som har dageligit brödh, Är rijker nogh, när han är bögd Medh smått som stoort at vara nögd. 6. Hvart hän, förmätne Alexander, Är du eij nögder medh en värd? Du vil, men fåfengt, än en ander Nedhkufva med ditt segrand svärd; Din girigheet den blef så rögd, 7. En fisk i siön, ett diur i skogen, Ta'a solsken moot och vattuskuur. |