4.

Alt hvad siälen vil begära
Medh mitt andlin lystna sinn,

Haar iagh i digh, Jesu min.
Vill hon högheet, macht och ähra?
Jagh är mächtigh, högh och stoor,
När min Jesus i migh boor.

5.

Vill hon frögd? Ach, Jesus gläder
Mehr än heela verlsens lust,
Som är full aff ängslig pust,
Och mehr, ach, an Eija qväder.
När min Jesus är min deel,
Haar iagh englars egit speel.

6.

Åtrår någon ägodelar?

Jesus är den högste skatt. Verldzlig håfvor å så fatt, Lyckan med dem sällsamt spelar, Tijden man dem tära sijr, Men min Jesus evigt blijr.

Och hans blodh giör henne mätter.
Jesus är en himmelsk spijs,
Som för håning vinner prijs.

8.

Jesus är det söta manna,

Ther man aldrigh ledes vedh. Bårt medh lystne judars sedh, Här skal all min längtan stanna. I min Jesu haar iagh nogh, Om man öfrigt alt betogh.

9.

Skal iagh sårgens hårda galla
Dricka, är iagh oförskräckt,
När dett är min Jesu täckt;
Thet skal migh alt lijka falla
Surt och sött, bå' väl och vee,
Hvad min Jesus vil migh gee.

10.

Om än kråpp och siäl försmächta
För en frätand' samvetzmaal,
Giör migh syndsens börda qvaal,
Vil migh sathan sielf anfächta,
Haar doch mitt beklämbda bröst
I sin Jesu ymnigh tröst.

11.

När som dödsens hand uthsläcker
Sist min korta lefnatz lius,
Och uthi sitt mörcka huus
Migh medh mull och matkar täcker,
Blijr iagh eij dess grymheet vaar,
När iagh tigh, min Jesu, haar.

12.

Jesus är min hielp i nöden;

Huru jagh hälst blifver tryckt,
Blijr du Jesu min tilflycht;
Jesus är mitt lijf i döden,
Effter döden blir min frögd
Jesus uthi himmels högd.

II.

Ångest- doch tröstefull.

I anledning af kon. Davids XII psalm.

1.

Herre, berrars stoore printz,& am I
Huru länge är du bårta, nam mŰ

Vill du nu din nådb förkårta, Haar du blifvit hård til sins?

Haar du slagit ur ditt biärta Migh, ditt barn, min fader blijdh? Skal iagh i grundlööser smärta Tröstlöös, usle, siuncka nijdh?

2.

Ach, min Gudb, hur länge skal
Du migh så aldel's förgäta,
Låta migh min kinder väta

Och i ängslan blifva all?

Huru länge vil tu dölja

Ditt ansichte för migh bårt,

Medh ett måln des skeen förhölia,

Giöra migh min glädie kårt?

3.

Huru länge måste jagh

Tusend, tusend faldigh plåga See bå' siäl och hierta såga Aff din vreda band och slagh? Huru länge skal iagh sörja

Dagen uth och natten lång,

Medh bvar mårgon-rådna börja

Yttra suck och klage-sång?

4.

Ett är migh så svåra qväl,

At min ovän sigh förhäfver,

För dett iaghi älend' sväfver,

Och sig gläder uthan skäl.

Kom min Gudh, hör doch och skåda,

Du som migh haar giordt alt gott,

Til min jämmer, vee och våda, Och min oförskylta spott.

5.

Värden biuder iagh go natt,

Jagh skal foort, min kraffter vijka,

Ögne-syyn och hörsell svijka,

Sömnens broder får migh fatt.

Lijfsens herre, lätt en stråla Migh see af din nådes skeen,

Döden vil iagh då eij våla, Tråtz hans mörcker giör migh meen.

6.

Elliest skulle min ovän

Sigh högmodeligh berömma

Af min tryck, och sielf sigh glömma, Som sin qväll eij skådat än.

Huru skulle han sigh glädia

Om han man den hugnan sågh,
At du ville, Gudb, tilstädia,
Det iagh neer i stofftet lågh.

7.

Nu iagh tröstar der uppå,

At din nådh har ingen ända,
Du, du plägar hielpen sända

Då vij högst i nöden stå;

Dy vil iagh ditt låf upböija,

Som så väl alt moot migh giör,
Medan tungan sigh kan böija
Och min ådra sigh än röör.

III.

Nögder äger nogh.

J anledningh af Pauli epistel 1 Timoth. VI: 6-8.

1.

Bland alt thet man i verden äger

Och vinner å dess svalle-kretz, Alsintet är, som veder väger

Dett sinne, som sigh geer tilfretz, Som vedh all anstööt geer eij tögd, Men är i moot och medh förnögd.

2.

Den, som til ährans spetz är satter,

Måst rädas för hvart åskie-slagh;

At klijfva bögt thet giör en matter,
I dälder har man ock behagh.

Han är i värden väl förhögd,
Som medh sitt stånd kan vara nögd.

3.

Natursens grund at kunna veeta,
At giöra alt hvad konstigt är,
Är en stoor eld föruthan heeta,
Om nöijet intet finnes när;
Uthöfver verdslig vett och slögd,
Är medh sin gåfva vara nögd.

4.

Den frögde-roos, som verden vijsar,
Haar sårgens törne til sin root,
För sött medh surt hon mången spijsar,
Och haar en skugga til sin foot;
Han haar den högsta värdsens frögd,
Som är i moot och medh förnögd.

5.

Den, ägodeelar girigt sööker,

Är fattigh vedh sin öfverflödh, Ehuru han sitt gull och ööker.

Den, som har dageligit brödh, Är rijker nogh, när han är bögd Medh smått som stoort at vara nögd.

6.

Hvart hän, förmätne Alexander,

Är du eij nögder medh en värd? Du vil, men fåfengt, än en ander Nedhkufva med ditt segrand svärd;

Din girigheet den blef så rögd,
At du med intet var benögd.

7.

En fisk i siön, ett diur i skogen,
En foogel är i lufft och buur
Tilfredz medh sitt, och redebogen

Ta'a solsken moot och vattuskuur.