Jagh är förnögder medh min deel, Medh lijten lått som medh en heel.
Om Gudh migh täckes eij beskära En timligh macht och myndigheet, En blixt och blädra skal mig lära Des obestånd och flychtigheet; Jagh är förnögder medh min deel, När som min äbra haar eij feel.
Om värdslig lust iagh intet sköter, Des bildat barpa är eij åth, Hvars Dulcian i mårgon möter
En sårgelutha, suck och gråth; Mitt bierta haar sitt liufva speel När iagh är nögder medh min deel.
Haar iagh eij mycken gull och glitter, Ey ädle stenars mulle-pracht,
Om iagh eij store godz besitter,
Des kurbitz föör iagh i föracht; Mitt godz och gull och min juveel Är nögder vara medh min deel.
En vattu dryck fast bättre smakar, Hur slätt han ock för ögon skijn,
Och större fägnadh förorsakar
I hiertat, än som sötast vijn,
Än håning, sucker och caneel När man är nögder med sin deel.
Skal iagh en tåre-kalck uthdricka,
Om mootgångz-vinter blijr min giäst,
Mitt hierta skal sigh tåligh skicka,
Gudh veet väl hvadh migh tienar bäst,
Han haar mätt af min sårge-peel,
Jagh är belåten medh min deel.
En trogen vän, ett nöijsampt hierta, Fördubbla kan vårt kårta lijf. En dagligh dödh, en dödand smärta. Är den onögdes tijdh fördrijf; Jagh är förnögder medh min deel Til des iagh blifver dödh och steel.
O himmelsk dygd, hvadh är en himmel? At vara nögder i sin Gudh. Bårt bierte-frätaud sårge-svimmel,
Mitt nöije är min skatt och skrudh. Den haar på iorden himmels frögd, Som är i moot och medh förnögd.
Gör tigh reda, siäl och sinne,
Stäm tin munne-harpa til, Ställ tin tungo psaltar-pinne, Lyfft upp händers stråkan still, Och tin Jesum härli'n lofva, Uthi detta nyja åhr,
Medan iagh til segels går, För undfången nådh och gåfva Uthi det förflutne åhr.
Mootgångs böljor, monga svåra, Slogo på mitt trånga bröst, Hiertat sönderbråka, såra,
Ey fans någon hielp och tröst, Vågh på vågen monde vandra, Sorg på sorgen, kors på kors, Som en brusand, fräsand fors, Een olycka på then andra
Uthi det förflutne åhr.
Verldsens haaffzgudh, Neptun arga, Satan, rätta Näcken, haar Veblat migh fördränckia, sarga, Medh sin anhangs stora skaar, Affgrunds hvalan sina käfftar Had' upgapat öfver migh, At upsluka migh i sigh, Men i hans tand iagh ey häfftar Uthi det förflutne åhr.
Blinda klippor, bärg och steenar Hade sathan för migh stält, All förargesteen iagh meenar, Som ha mongen lönlig fält, Och all falske tungo klintar, Som uthvärtes släta stå, Men i hiertat vara må Såsom bärg och skarpe flintar, Uthi det förflutne åbr.
Genom verlds-sireners sånger, Vällusts sucker-sötha gifft, Hafver migh fast monga gånger Satan, som them för migh stifft, Veblat locka i all våda,
I sin grymma morde kloor; Svaga köttet i migh boor, Haar ock dertil veblat råda Uthi det förflutne åhr.
Alla dagar, alla stunder, Hvar minut och ögnebleck, Uppå stoora synde grunder,
Haar ban vehlat medh sitt sveck Föbra migh bort ifrån leden
Uthi svalg och alsköns nödh, Ja uthi en evigh dödh, Från min koosa ock så reden Uthi det förflutne åhr.
Siukdoms mörcka dimba falla Ville ock migh offta på, Dödzsens nordan vind och kalla Nehr i onda hamner slå, Dhe så mongen fördt til grafven, Sänckt i iorde-diupet nehr, Men iagh haar medh andra flebr Lyckli'n seglat öfver hafvet Uthi det förflutne åhr.
Ty skee tigh nu evigh ähra, Evigt loff ditt stora nampn, Store haaffzgudh, Jesu kära,
Som oss fördt til åhrsens hampn, Och bevarat för så monga Farligheter stora, små, Som oss syntes före stå, Som oss ville öfvergånga Uthi detta gambla åhr. 10.
Uthi ditt nampn, Jesu blijder, Seglar iagh nu åther stadh Uthi thesse nyåbrs tijder
Medh mång tusend uthi radb; Aff them fåh rätt nå til ända, Kanskee icke qvarter fram, Förr än bräckter är hans stam, Most i Carons sluup ock lända Uthi detta nyja åhr.
« FöregåendeFortsätt » |