Sidor som bilder
PDF
ePub

FÖRORD.

JONAS HJORTZBERG LARSSON föddes den 21 Juni 1703 i Husby prestgård i Södermanland, der fadern Laurentius Jonæ Hjortzberg var kyrkoherde; modern hette Catharina Brothera. Sedan han genomgått skola och gymnasium, blef han student i Upsala 1721 och prest 1729, då han kallades till huspredikant hos friherrinnan Hedvig Christina Kruus på Edeby i Helgarö socken och innehade denna befattning till hennes död 1733, blef derefter huspredikant hos presidenten friherre Conrad Ribbing 1734, komminister i Maria Magdalena församling i Stockholm 1735 och kyrkoherde i Tjula och Sundby pastorat 1747. Vid prestmötet 1755 var han v. preses och fullmagtig vid riksdagen 1761. Efter en lefnad af 63 år afled han den 26 Juli 1766. Med sin hustru Anna Maria Hultstedt hade han elfva barn, deraf två söner och sex döttrar öfverlefde honom. Äldste sonen, Lars Hjortzberg, stenhuggare och appareilleur vid kgl. slottet i Stockholm, blef med sin bustru Maria Lovisa Schützer, aktris och sångerska vid operan, fader till den utmärkte skådespelaren Lars Hjortzberg.

Upsala den 28 Juni 1870.

P. Hanselli.

Then yttersta domen,

med therpå följande

sälla och osälla evigheten,

betrachtad och til allmän noga eftertancka uti svenska rim
igenom trycket utgifven

En gång

[ocr errors]

af

Jonas Hjortzberg Larsson.

Och jag såg the döda, stora och små, stå i Guds åsyn, och böckerna vordo uplåtne. Och en annan bok vardt uplåten, som är lifsens. Och the döde vordo dömde, efter som skrifvit var i böckerna, efter theras gierningar. Och then ther icke vardt funnen i lifsens bok, han vardt kastad i then brinnande siön.

Upp.-B. XX: 12-15.

Then förste och then sidste!

hvad gäller thet, att hela marken krälar?

När folket lik'som gräs begynner titta opp,

När diup och högderna framgifva theras siälar,

Så at, ebvart man ser, står packad kropp vid kropp; Thet brakar, dånar gnyr, thet knallar hvart man hörer, The smälla och the slå i sina kammardörar.

Förlåten ofvantill, the himmelsblå tapeter,

Afklädas, fly sin kos, som nordanbloss och damb;

När portarna slås up til himlens härligheter,

Gud sielfver kommer tå, och uti Gud hans lamb, Med Herren Zebaoth mång tusend sinom tusen

Nu komma sväfvande i höga himla-husen.

Hvad vil then höga thon

omenskeliga stämma!

Then öfver-ängels röst och bärars skarpa skri? Then främmande basun, hvar tror du ban är hemma, Som bådar åldersmän och giör ei barnen fri?

Mon Gud är stigen ned at åter skrifva lagen

Ell mon' han lyser ut then stora domedagen?

Hvad Gud på berget skref och ritade i stenen,
The Tijo Ord the stå och ändras aldrig mer;
Men se hvad qvicknad är i gamla fäders benen,

Och i the dödas stoft hvad rörelse nu sker;
Märk, at basunens liud i mörjan börjar röra,
At mörka andarna ur diupa fängslet föra.

Så lär ju thetta bud för folcket vilja tyda,
At himla-konungen nu sielf å färde är,
At han, som lagen skref och sielfver måste lyda,
Han vill nu höra til bur vij ha lefvat här;
Förthenskull se then man, som ther på stolen sitter,
Han skilja vil i dag sin får ifrån the getter.

Här tändas eldar an, at stoderna the skälfva,
Och fästet smälter af som vaxet uti sohl..

The himla-kropparna som heta kublor hvälfva

Med rök, med sprak och damb frå norr til söder pohl.
Och jorden, gamla mor, vil barnen icke känna,
Om the ei skynda hän, lär hon them illa bränna.

Så hielpas the nu åt, at oss ur verlden köra,
Och ingen skrefva fins at. giöma sig uti;
Så plötzlig vil man oss på öpna fältet föra,

Ther ingen mera syns än bara Gud och vi.
Ach, stackar du, som nu ej är i himlen känder,
På Gud du tör ej se, af verlden blir tu bränder..

Up Adam, far-fars far, och Eva, mor-mors moder,
Tu gamla par, som först på gröna gräset gick,
Som åt then sköna fruckt och drack af Edens floder,
Men på en enda bijt tin lystnad släckia fick.
Ach, kunde tu uu ett för thessa barnen vinna,
At åter all tin blod i himlen vore inne!

Vak up, tu ålders folck, j gubbar silfverhvita,

Som jordens spenar kryst uti thess yngre år, Och i er lefnadsbok mång hundra år fått rita;

Ja edart namn och främst i menskio-rullan står. Up, tusend tusende, som ned til bottnen foro I vredens vattubad, ther inga strander voro.

« FöregåendeFortsätt »