FÖRORD. JONAS HJORTZBERG LARSSON föddes den 21 Juni 1703 i Husby prestgård i Södermanland, der fadern Laurentius Jonæ Hjortzberg var kyrkoherde; modern hette Catharina Brothera. Sedan han genomgått skola och gymnasium, blef han student i Upsala 1721 och prest 1729, då han kallades till huspredikant hos friherrinnan Hedvig Christina Kruus på Edeby i Helgarö socken och innehade denna befattning till hennes död 1733, blef derefter huspredikant hos presidenten friherre Conrad Ribbing 1734, komminister i Maria Magdalena församling i Stockholm 1735 och kyrkoherde i Tjula och Sundby pastorat 1747. Vid prestmötet 1755 var han v. preses och fullmagtig vid riksdagen 1761. Efter en lefnad af 63 år afled han den 26 Juli 1766. Med sin hustru Anna Maria Hultstedt hade han elfva barn, deraf två söner och sex döttrar öfverlefde honom. Äldste sonen, Lars Hjortzberg, stenhuggare och appareilleur vid kgl. slottet i Stockholm, blef med sin bustru Maria Lovisa Schützer, aktris och sångerska vid operan, fader till den utmärkte skådespelaren Lars Hjortzberg. Upsala den 28 Juni 1870. P. Hanselli. Then yttersta domen, med therpå följande sälla och osälla evigheten, betrachtad och til allmän noga eftertancka uti svenska rim En gång af Jonas Hjortzberg Larsson. Och jag såg the döda, stora och små, stå i Guds åsyn, och böckerna vordo uplåtne. Och en annan bok vardt uplåten, som är lifsens. Och the döde vordo dömde, efter som skrifvit var i böckerna, efter theras gierningar. Och then ther icke vardt funnen i lifsens bok, han vardt kastad i then brinnande siön. Upp.-B. XX: 12-15. Then förste och then sidste! hvad gäller thet, att hela marken krälar? När folket lik'som gräs begynner titta opp, När diup och högderna framgifva theras siälar, Så at, ebvart man ser, står packad kropp vid kropp; Thet brakar, dånar gnyr, thet knallar hvart man hörer, The smälla och the slå i sina kammardörar. Förlåten ofvantill, the himmelsblå tapeter, Afklädas, fly sin kos, som nordanbloss och damb; När portarna slås up til himlens härligheter, Gud sielfver kommer tå, och uti Gud hans lamb, Med Herren Zebaoth mång tusend sinom tusen Nu komma sväfvande i höga himla-husen. Hvad vil then höga thon omenskeliga stämma! Then öfver-ängels röst och bärars skarpa skri? Then främmande basun, hvar tror du ban är hemma, Som bådar åldersmän och giör ei barnen fri? Mon Gud är stigen ned at åter skrifva lagen Ell mon' han lyser ut then stora domedagen? Hvad Gud på berget skref och ritade i stenen, Och i the dödas stoft hvad rörelse nu sker; Så lär ju thetta bud för folcket vilja tyda, Här tändas eldar an, at stoderna the skälfva, The himla-kropparna som heta kublor hvälfva Med rök, med sprak och damb frå norr til söder pohl. Så hielpas the nu åt, at oss ur verlden köra, Ther ingen mera syns än bara Gud och vi. Up Adam, far-fars far, och Eva, mor-mors moder, Vak up, tu ålders folck, j gubbar silfverhvita, Som jordens spenar kryst uti thess yngre år, Och i er lefnadsbok mång hundra år fått rita; Ja edart namn och främst i menskio-rullan står. Up, tusend tusende, som ned til bottnen foro I vredens vattubad, ther inga strander voro. |